Frågor och svar om trosartiklarna

Frågor och svar om trosartiklarna

 

 

Jag har en fråga angående Profeten frid vare med honom. Jag har hört många gånger att Profeten, frid vare med honom, (maosom min alghalat) innebär detta att han aldrig har gjort fel i sitt liv eller att alla hans synder är förlåtna. Om han inte har gjort fel i sitt liv hur förklarar man då sorat abasa?

Må Allah subhanaho wa tala belöna er med mer kunskap om Honom.

 

Vi tror att Gud skyddat alla profeter, frid och välsignelser vare med dem, från synd. De gör varken sådant som är förbjudet, starkt ogillat (makruh) eller sådant som bättre att undvika (khilaf al-awla). De undviker såväl yttre synder, t.ex. otukt och lögn, som inre, t.ex. avund och högmod. Allt de gör ligger inom ramen för det obligatoriska eller rekommenderade. [Ibrahim al-Bajuri. Tuhfat al-Murid Sharh Jawharat al-Tawhid]

Din fråga rör denna vers:

Med bister min vände han sig bort när den blinde mannen kom fram till honom. Och kanske skulle han – hur hade du kunnat ana detta? – [kanske skulle han] ha vuxit i renhet eller ha tagit emot och dragit nytta av vad du skulle ha sagt [honom]? [K. 80: 1-4]

Muhammed Bernström, må Gud belöna honom, redovisar för anledningen till att dessa verser uppenbarades:

Enligt många väl dokumenterade ”traditioner” stod Profeten en dag fördjupad i samtal med några av de förnämsta ledarna för det hedniska Mecka, vilka han hoppades kunna övertyga om sanningen i sitt budskap – och genom dem, hela samhället. Då kom en av hans anhängare, den blinde Abd Allah ibn Shurayh – kallad Ibn Umm Maktum efter sin farmor – fram till honom och bad om en upprepning av, eller förklaring till, vissa tidigare avsnitt av Koranen. Förargad över detta störande avbrott i vad han i den stunden betraktade som ett viktigare förehavande, ”vände sig” Muhammed ”med bister min bort” från den blinde – och han fick där på stunden, genom uppenbarelsen av de tio första verserna i denna sura ta emot Guds förebråelser för sitt handlingssätt…

 

Det han, frid och välsignelser vare med honom, gjorde var långtifrån en synd. Han talade med Qurayshs ledare om Islam. Ibn Umm Maktum, må Gud vara nöjd med honom, kom och bad om undervisning, men Profeten ansåg att det, i det ögonblicket, var viktigare att tala färdigt med Quraysh, i förhoppning om att de skulle anta Islam. Ibn Umm Maktum upprepade då sin förfrågan flera gånger och det var då som Profeten, frid och välsignelser vare med honom, vände sig bort med bister min. Att synda innebär att man gör något som Gud, den Upphöjde, eller Profeten, frid och välsignelser vare med honom har förbjudit, och i det här fallet förelåg inga förbud.

 

 

Undrar lite vad islam säger om dessa uttryck:

-”Han sjunger/ser ut som en Gud”
-”Vädergudarna säger att det ska bli fint väder”
-”Jag är mäktig, jag leker Gud”
-”Gör det för fan”

Är det kufr att säga så? Hamnar man utanför islam om man uttrycker sig på det viset?

 

Besvarat av Shaykh Gibril Haddad

 

Såvida han inte citerar någon annan, anses han vara fasiq på grund av dålig adab och för att han använder ord som uttrycker otro, även om han inte menar det han säger bokstavligt, utan säger det bara för att efterlikna icke-muslimer.

 

 

Jag har en fråga om en vers i koranen och hur den skall tolkas. I Knut Bernströms tolkning kan man läsa ”Hur skulle en son [ha fötts] åt Honom, himlarnas och jordens Skapare, när ingen ledsagerska har funnits vid hans sida – Han som har skapat allt och har kunskap om allt? [6:101]

Det jag hakade upp mig på var ordet ”ledsagerska”, alltså ett kvinnligt ord. Varför just en ledsagerska när Allah varken är ”manlig” eller kvinnlig”.

 

Nej, stor är Han i Sin härlighet, höjd högt över [alla försök] att beskriva [Hans väsen]. Hur skulle en son [ha fötts] åt Honom, himlarnas och jordens Skapare, när ingen ledsagerska har funnits vid hans sida – Han som har skapat allt och har kunskap om allt? [6:101]

Det du skriver är riktigt. Gud, den Upphöjde, är varken man eller kvinna. I det arabiska språket används han och hon, både för levande varelser och döda ting. Neutrumformerna den och det finns inte i arabiskan. Araberna säger t.ex. ”Stolen är bekväm. Jag vill köpa henne (den).” De använder alltså henne där svenskarna använder den. Hela skapelsen indelas i manligt och kvinnligt, och när Gud, den Upphöjde, talar om Sig Själv i Koranen används pronomenet Han. Detta betyder självklart inte att Gud är en man, eller att stolen, i exemplet ovan, är en kvinna.

Vi kan bara föreställa oss sådant vi upplevt med våra sinnen. Vi kan t.ex. föreställa oss en rosa häst med ratt och antenner, eftersom vi har sett hästar, rattar och antenner, och eftersom vi har en förmåga att foga samman dessa bilder i vårt inre, men vi kan aldrig föreställa oss något som vi aldrig har sett, såsom en färg bortom den kända färgskalan. Gud, den Mäktige och Ärorike, liknar ingenting annat, och vi kan därför aldrig helt förstå vem Han är. Nej, stor är Han i Sin härlighet, höjd högt över [alla försök] att beskriva [Hans väsen].

När Gud, den Upphöjde, talar till oss använder Han, i Sin barmhärtighet, ett språk som vi kan relatera till. I Koranen talar Gud på ett sätt som vi kan förstå, och Han använder en logik som vädjar till vårt förnuft. Om månggudadyrkarna påstår att Gud har ett barn, uppstår frågan: Hur kom det barnet till? Om svaret är att barnet skapats på samma sätt som allt annat finns det ingen anledning att ge det en särställning, och det är det som avses med orden: Han som har skapat allt … Då återstår argumentet att Gud, den Upphöjde, har fått ett barn på samma sätt som människor får barn, och det avfärdas med orden: Hur skulle en son ha fötts åt Honom, himlarnas och jordens Skapare, när ingen ledsagerska finns vid Hans sida.

Att Koranen använder ordet ”ledsagerska” är alltså ett uttryck för dess anpassning till månggudadyrkarna föreställningsvärld.

 

 

Varför prövar Allah oss?

 

En grundläggande princip i vår tro är att Allah är helt och hållet olik allting annat. I Koranen säger Han, ”Ingenting är som Han” (K. 42:11) En följd av denna tro är att gudomliga handlingar, till skillnad från mänskliga, inte drivs av motiv, eftersom motiv bara är begripliga i samband med svaghet och behov.

Tänk efter: när människor gör något, är det rimligt att fråga dem vad som drivit dem att handla på ett visst sätt, eftersom de, behövande som de är, alltid handlar för att uppfylla bestämda behov. Zayd sätter t.ex. på sig en rock för att det är kallt ute och för att han behöver värme. A’isha äter mat för att hon är hungrig och behöver näring. Ali går till universitetet för att han behöver förtjäna sitt uppehälle genom den utbildning han hoppas få.

Som framgår av dessa exempel, har människor motiv som driver dem att handla för att tillfredsställa grundläggande behov. Allah har skapat allting och är inte i behov av något. Detta är lätt att säga men svårt att förstå. Detta totala oberoende innebär alltså att Allah inte drivs av motiv när Han gör något. Den som inte behöver något kan heller inte drivas av något. Frågan ”varför” Allah gör något, kan inte få ett begripligt svar [1]. Med Koranens ord, ”[Ingen] kan ställa Honom till svars för Hans handlande men [människorna] ska stå till svars [för sina handlingar].” (K. 21:23)

Allah har inget behov av vår lydnad och vår olydnad skadar Honom inte på minsta sätt. Han behöver inte belöna oss om vi lyder Honom. Och skulle Han välja det, skulle Han kunna belöna oss för att vi är olydiga. Det är därför klassiska manualer i ortodox troslära [2] lär oss att närhelst Han belönar någon så gör Han det p.g.a. Sin generositet; och inte för att Han drivs av ett behov eller för att vi har rätt till Hans belöning. Frågan ”Varför?”, är inte relevant. Av samma skäl behöver Allah inte straffa oss om vi är olydiga mot Honom. Och skulle Han vilja, skulle Han kunna straffa oss för att vi lyder Honom. Det är därför samma manualer också lär oss att Allah inte gör någon orätt när Han straffar någon, eftersom människorna inte har några rättigheter över Honom (kom ihåg att vår lydnad eller olydnad inte påverkar Honom). Han straffar utifrån ren rättvisa och frågan ”varför?” är inte relevant.

Detta är bakgrunden mot vilken vi förstår uttalanden som verkar antyda att Allah haft motiv för Sitt handlande. När det t.ex. står i Koranen att Han skapat oss för att vi ska dyrka Honom, betyder det inte att Han hade ett behov av att dyrkas och att Han för detta behovs skull skapade oss. Vad Han säger oss är att Han skapade oss med en förmåga att dyrka Honom genom att ge oss möjlighet att välja våra handlingar (Hashiyat al-Jamal ’ala al-Jalalayn). På samma sätt förhåller det sig när Allah säger att Han skapat oss för att pröva oss. Detta betyder inte att Han behöver pröva oss för att ta reda på om vi kommer att göra gott eller ont. Han vet redan vad vi kommer att göra. Det är snarare så att vårt handlande i detta liv enbart är ett bevis för oss eller emot oss på Domedagen.

Allah har skapat oss och bestämt att de av oss som väljer handlingar som utmärker Paradisets invånare kommer att komma till Paradiset och att de som väljer handlingar som utmärker Helvetets invånare kommer att hamna där. Och eftersom Allah är totalt olik allting annat som existerar, är det irrelevant att fråga varför Han gjort detta. Det är snarare så det är och det är upp till var och en av oss att välja vart vi vill gå.

 

Av Hamza Karamali. Från: http://groups.yahoo.com/group/shafii/message/963. Översatt av AbdulWahid

 

[1] Detta betyder inte att Allah inte vill något. Han vill, men det finns inget svar på varför Han vill. Om en person äter kan vi fråga honom varför han gör det och han kan svara oss att han vill äta. Vi kan då fråga honom varför han vill äta, d.v.s. vi frågar vad som driver honom att vilja äta. När Allah vill något finns det däremot inga bakomliggande motiv till Hans vilja och handlande. Det finns däremot mycket att lära av det som händer omkring oss, och det är därför inte fel att fråga vad Allah vill lära oss genom allt som händer.

[2] Ahl al-sunna representeras av dem som följer Abu al-Hasan ’Ashari och Abu Mansur Maturidi i frågor som rör trosartiklar (’aqida).

 

 

Är användandet av amuletter shirk?

 

Skyddande och helande ord (ruqiyya) har tillåtits av den religiösa lagen (shari’a) och är eftersträvansvärda om det finns ett behov av att använda dem, förutsatt att de:

(a) utgörs av Allahs ord, Hans namn eller egenskaper (haditherna som förbjuder användandet av amuletter tolkas avse pärlor och liknande som användes innan Islam kom),

(b) är på arabiska,

(c) och att den som använder dem inte tror att orden i sig själva har någon verkan (att tro det är likvärdigt med otro), utan att allt sker genom Allahs dekret.

 

De villkor som nämnts för skyddande och helande ord gäller också amuletter. (Mansur ’Ali Nasif ”al-Taj al-Jami’ li al-Usul fi Ahadith al-Rasul” 3:219)

Som ett bevis på att de är tillåtna kan man åberopa en hadith som berättas av ’Amr ibn Shu’ayb. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) lärde att följande ord kunde användas vid skrämmande situationer: Jag söker skydd hos Allahs fullkomliga ord mot Hans vrede, Hans tjänares ondska, djävlarnas viskningar och mot att de ska komma till mig. Abdullah ibn ’Amr lärde dessa ord till dem av sina barn som uppnått den ålder då de kunde använda sitt förnuft. Han skrev ner dem och hängde dem på de barn som ännu inte uppnått den åldern. (Imam Nawawi ”al-Majmu’” 2:71)

En grupp bestående av tio ryttare kom till Allahs Sändebud (salla Allahu aleyhi wa sallam). Han ingick förbund med nio av dem men underlät att göra det med en av dem. De frågade: ”Vad är det med honom?” och han svarade: ”Han har en amulett på sin överarm.” Mannen skar av den och Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) ingick förbund med honom. Därefter sade han: ”Den som hänger på en sådan, har satt andra vid Allahs sida”. Det som nämns ovan måste tolkas som gällande den vana som vissa hade att hänga på sig en pärla, kalla den amulett eller något liknande och sätta tro till att den kunde skydda mot olyckor. Att tro detta är, utan tvivel, ignorans och villfarelse och en av de svåraste synderna, eftersom, om det inte är att sätta andra vid Allahs sida, ändå leder till detta. Ingen kan gagna eller skada, hindra eller vända bort utom Allah, den Upphöjde. (Ibn Hajar al-Haytami ”al-Zawajir ’an Iqtiraf al-Kaba’ir” 1:166) Översatt från ”The Reliance of the Traveller” s. 879-80

 

 

Är det sant att det inte går att göra tawba om man svär vid Guds namn medan man ljuger?

 

Din fråga rör något som kallas för den slukande eden (al-yamin al-ghamus). Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade:

De svåra synderna (al-kaba’ir) är att sätta någon vid Allahs sida, att vara olydig mot sina föräldrar, att ta ett människoliv och att avlägga en slukande ed. [Bukhari]

Al-Qustalani (rahimahu Allah) skriver:

[och att avlägga en slukande ed] Vilket är att medvetet ljuga när man avlägger en ed för att intyga att något hänt (eller inte hänt), eller att man medvetet ljuger när man avlägger en ed för att därigenom ta andras ägodelar i besittning. Den kallas för slukande, eftersom den som avlägger en sådan ed uppslukas av synd…

I Koranen står det:

Gud ställer er inte till svars för eder som ni har svurit av obetänksamhet, men Han ställer er till svars för allvarligt menade eder. Ni skall sona [edsbrott] genom att utspisa tio nödställda med mat jämförbar med den ni ger er familj eller förse dem med kläder eller genom att befria en människa ur slaveri; den som inte är [i stånd till detta] skall fasta under tre dagar. Detta är boten för de [allvarligt menade] eder som ni svor [men inte höll]. (K. 5:89)

Att medvetet ljuga när man svär en ed hör alltså till de svåra synderna (al-kaba’ir) och det är förutom att ångra sig, obligatoriskt att göra bot genom något av följande:

(a) frige en muslimsk slav,

(b) ge 0.51 l. sädeskorn till var och en av tio nödställda (eller dess motsvarighet i pengar),

(c) eller förse tio nödställda med kläder.

 

Kan man inte göra något av ovanstående, måste man fasta tre dagar (Det är alltså inte tillåtet att fasta om man har möjlighet att göra (a), (b) eller (c) ovan).

Att ljuga är mycket allvarligt och ett tecken på hyckleri. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade:

”Hycklarens kännetecken är tre: när han talar ljuger han, när han lovar något bryter han sitt löfte och när man ger honom ett förtroende [eller ’litar på honom’] sviker han.” [Bukhari, Muslim]

Men det finns inga synder som man inte kan få förlåtelse för, hur allvarliga de än är.

Säg till Mina tjänare: ”Om ni har gjort orätt mot er själva genom att överträda Mina bud, misströsta då inte om Guds nåd. Gud förlåter alla synder; Han är den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet!” (K: 39:53)

Referenser:

Muhammed Knut Bernströms tolkning av Koranens budskap. Stockholm: Proprius Förlag 1998.

Abu al-’Abbas Shihab al-Din Ahmed al-Qustalaniy. Irshad al-Sari li Sharh Sahih al-Bukhari. 15 vol. Beirut: Dar al-Fikr 1421/2000.

 

 

Hur tolkar man en hadith där det står att Allahs tron skakade till följd av en följeslagares död? Och hur tolkar man vers nr 54, sura 7 (istawa ´ala´l ársh)?

 

Följeslagaren i fråga är Sa’d ibn Mu’adh, må Gud vara nöjd med honom. När han dog sade Profeten, frid och välsignelser vare med honom: Den Barmhärtiges tron skakade när Sa’d dog. [Bukhari & Muslim] Ibn Hajar skriver: Det som avses är att tronen gladdes åt ankomsten av Sa’ds själ. [Fath al-Bari 8/154]

Versen du frågar om ska inte under några omständigheter uppfattas bokstavligt. I al-Majmu skriver Imam al-Nawawi:

Den dominerande åsikten hos teologerna (al-mutakallimun) är att de gudomliga egenskaperna bör tolkas bildligt på ett sätt som är tillämpligt. Andra har sagt att man ska avstå från att tolka, att låta bli att tala om deras betydelse och istället överlämna deras egentliga betydelse till Allah den Upphöjde, samtidigt som man är förvissad om att Allah är högt upphöjd över alla ting och att skapelsens egenskaper inte kan tillskrivas Honom, man säger till exempel, Vi tror att den Nåderike är över Sin Tron utan att veta vad detta egentligen innebär eller vad som avses därmed, samtidigt som vi tror att [ingenting är som Han] (K. 42:12), och att Han är upphöjd över att vara inom något (hulul) eller att ha någon av skapelsens kännetecken.

Detta är al-salafs väg eller åtminstone majoriteten av dem och det är också den tryggaste, eftersom människan inte ålagts att engagera sig i sådana frågor. Om man tror på Allahs transcendens, finns det inget behov av att engagera sig i eller fundera över sådant som varken är obligatoriskt eller ens nödvändigt. Men om det fanns ett behov av tolkning (ta’wil) för att tillbakavisa innovatörer och deras likar, tolkade de (al-salaf) dessa stycken. Detta är den riktiga förståelsen som kommit oss till del från de lärda angående detta ämne, och Allah vet bäst. [Imam Nawawi, al-Majmu’ sharh al-muhadhdhab Cairo: Matba`at al-`asima, n.d. 1:25]

Ibn Hajar al-Asqalani skriver: Föregångarnas (as-salaf) imamer och de efterkommande (al-khalaf) sunnitiska lärda har varit överens om att Gud är högt upphöjd över att röra Sig, att flytta Sig från en plats till en annan och från att befinna Sig i något. Ingenting är som Han. [Fath al-Bari 8/154]

 

 

Jag undrar om en person som blir muslim och som gjort något bra innan han blev muslim om dessa handlingar räknas överhuvudtaget? Finns det någon aya eller hadith som talar om detta?

 

Den som antar Islam får alla sina synder förlåtna, och den som innan han blev muslim gjorde goda gärningar för Allahs skull kommer också att belönas för dem.

[Muhammed!] Säg till sanningens förnekare: ”Om ni gör slut på [ert motstånd mot tron] skall de förflutna förlåtas er, men om ni upptar [er fientliga hållning, bör ni tänka på] hur det gick för forna tiders folk [som ville trotsa Gud].” (K: 8: 38)

’Amr ibn al-’As (radiya Allahu anhu) berättar, ”När Allah hade öppnat mitt hjärta för tanken på att anta Islam, gick jag till Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) och sade, ’Räck mig din högra hand så att jag kan svära dig trohet’ men när han sträckte fram sin hand, drog jag tillbaka min. Han sade: ’’Amr! Vad är det med dig’ Jag sade, ’Jag vill ställa ett villkor’ han sade: ’Vilket?’ Jag sade: ’Att jag ska förlåtas’ han svarade: ’Visste du inte att Islam omintetgör [synder som begåtts] tidigare, och att hijra omintetgör [synder som begåtts] tidigare och att pilgrimsfärden omintetgör [synder som begåtts] tidigare?’” (Muslim)

Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade:

”När en tjänare blir muslim, tecknar Allah ned alla goda gärningar och utplånar alla onda gärningar han tidigare utfört” (al-Daraqutni)

Al-Nawawi (radiya Allahu anhu) sade att om en icketroende gör goda gärningar för att närma sig Allah, genom att ge allmosor, upprätthålla släktbanden och frige slavar, och därefter blir muslim och dör som muslim, så kommer belöningen för dessa tidigare gärningar att tecknas ned för hans räkning. (Irshad al-Sari 1/220) Detta kan förstås av följande verser:

De som har fått ta emot [Våra] tidigare uppenbarelser tror på det och när det läses upp för dem, säger de: ”Detta tror vi på – det är sanningen från vår Herre; redan innan [vi hörde det] hade vi underkastat oss [Hans vilja]. De ska få dubbel belöning, därför att de är tålamodiga och fördriver ont med gott och ger åt andra av det som Vi har skänkt dem för deras försörjning. (K. 28: 52-54)

 

 

Fråga om vem som kommer till Paradiset: Vad jag förstår så är paradiset endast till de troende, muslimer? Eller kan en icke muslim hamna i paradiset ?

 

I Paradiset finns bara muslimer. Men vi kan inte veta vilka som dött som muslimer och vilka som inte gjort det.

När en ”vanlig” svensk dör, begravs han inte på muslimernas begravningsplats och man ber inte salat al-janaza för honom. Vi tillämpar m.a.o. inga av Islams yttre regler på en sådan person, eftersom vi beordrats att döma i enlighet med det yttre och han till det yttre inte var muslim. Men ingen kan säga något om hur Allah kommer att behandla personen i fråga i det tillkommande livet, eftersom ingen människa vet i vilket tillstånd han dog eller om han ens nåtts av Islams budskap på ett riktigt sätt.

Vad man däremot kan säga är att, om budskapet kommit honom till del på ett riktigt sätt och han vägrat ta emot det och därefter dör i ett tillstånd av förnekelse, kommer han att hamna i Helvetet.

 

 

Jag undrar över hasanat över allt som man gör i livet. En icke muslim som gör ngt bra i livet får han/hon ngn hasanat för det sen när han/hon dör om denna person dör som icke muslim? Kan de få ngn belöning alls för det goda de gör i livet om de inte valt islam till deras väg eller är t.o.m. är helt icke troende?

 

Ett villkor för att handlingar ska tas emot av Allah, är att den som utför dem är muslim och att de görs för Allahs skull. En ickemuslim som gör något gott, kan belönas i detta liv men inte i det tillkommande.

Men vill någon hava något annat än Islam till religion, skall det aldrig mottagas från honom, och i det tillkommande livet skall han höra till de tillspillogivna. (Zetterstens översättning och numrering 3:79)

 

 

Vad händer med dem som inte nåtts av Islams budskap, straffas de eller kommer de till Paradiset?

 

I Tuhfat al-Murid s.29 nämns de villkor som måste uppfyllas för att någon ska kunna hållas ansvarig för sin tro:

 

(1) Puberteten måste ha inträtt,

(2) mental hälsa,

(3) ha nåtts av budskapet och

(4) kunna se eller höra.

 

Den korrekta åsikten är att ahl al-fatra – d.v.s. de personer som levde under tiden mellan två sändebud eller som levde samtidigt som ett Sändebud som inte var utsänt till dem – hör till de räddade, även om de förvanskat, ändrat eller dyrkat avgudar.

Om någon skulle fråga, ”Hur kan detta stämma när Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) talat om att en del av ahl al-fatra befinner sig i Elden, såsom fallet är med Imri al-Qays, Hatim al-Ta’i och några av följeslagarnas fäder. När Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) predikade frågade en av följeslagarna nämligen, ’Var är min far?’ och han svarade, ’I Elden’?”

Svaret på denna fråga är att de hadither som skildrar detta kommit oss till del genom khabar ahad [1] och att dessa inte kan bestrida det som otvetydigt kommit oss till del (qat’i) närmare bestämt Allahs ord:

Vi straffar inte ett folk förrän Vi sänt Vårt sändebud [till dem] (K: 17:15)

Och att det är möjligt att de straffas p.g.a. något som Allah den Upphöjde och Hans Sändebud känner till och som uteslutande rör dem [som straffas].

 

[1] Det finns två sorters hadîth – khabr mutawâtir och khabr wâhid. Khabr mutawâtir är den hadîth vars berättare (ruwât sing. râwî) i varje led är så många att sunda förnuftet säger att de omöjligen kan ha enats om att ljuga och khabr wâhid är den hadîth vars berättare inte är så många.

 

Referenser:

Muhammed Knut Bernströms tolkning av Koranens budskap. Stockholm: Proprius Förlag 1998.

Ibrahim ibn Muhammed al-Bajuri. Tuhfat al-Murid Sharh Jawharat al-Tawhid. Beirut: Dar al-Kutub al-‘Ilmiyya 1416/1999

 

 

Jag undrade om du skulle kunna översätta profeternas namn till svenska eftersom det är svenskar som ibland frågar vilka de är och jag kan inte alltid deras svenska namn.

 

Dessa uppgifter har hämtats från Muhammed Knut Bernströms (må Gud belöna honom) ’Koranens Budskap’. Om en del av de nämnda Profeterna kan man inte med säkerhet säga att de motsvarar någon av de profeter som nämns i bibeln.

 

  • Adam, Adam
  • Idris, Hanok eller samma Profet som Ilyas
  • Nuh, Noa
  • Hud, Eber
  • Salih (?)
  • Ibrahim, Abraham
  • Lut, Lot
  • Isma’il, Ismael
  • Ishaq, Isak
  • Ya’qub, Jakob
  • Yusuf, Josef
  • Ayyub, Job
  • Shu’ayb, Jetro
  • Harun, Aron
  • Musa, Moses
  • al-Yasa’, Elisa
  • Dhu l-Kifl, Hesekiel
  • Dawud, David
  • Sulayman, Salomon
  • Ilyas, Elia
  • Yunus, Jona
  • Zakariyya, Sakarias
  • Yahya, Johannes
  • ’Isa, Jesus
  • Muhammad.

 

Må Guds frid och välsignelser vara med dem alla!

 

 

Jag har hört att Isa (Jesus) bara pratade i sju dagar när han var spädbarn. Stämmer det?

 

Då talade han till dem: ’Jag är Guds tjänare. Han har gett mig uppenbarelsen och kallat mig till profet; Han har välsignat mig, var jag än befinner mig, och har befallt mig att så länge jag lever förrätta bönen och ta mig an de fattiga och att älska min moder och visa henne aktning – och Han har inte gjort mig till en eländig tyrann. Guds fred vare med mig den dag jag föddes och skall vara med mig den dag jag dör och den dag då jag skall uppväckas från de döda.’ (K. 19:30-33)

(Al-Alusi) De finns olika åsikter om huruvida ’Isa (aleyhi salam) fortsatte att tala så som män talar eller om han, när han sagt det som nämnts upphörde att tala fram till den ålder då barn vanligtvis börjar tala. Att Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) räknade ’Isa till dem som talade i vaggan och som därefter upphörde att tala fram till dess att barn vanligtvis börjar tala, tyder uppenbarligen på den andra [åsikten].

Al-Sawi säger samma sak i sin marginal kommentar (hashiya) till Tafsir al-Jalalayn och Imam al-Baghawi skriver: När han sade detta till dem, förstod de att Maryam (aleyha salam) var oskyldig och därefter tystnade ’Isa (aleyhi salam) och talade inte igen förrän han uppnått den ålder då barn vanligtvis börjar tala.

Al-Baghawi relaterar också att wahb sagt att ’Isa (aleyhi salam) var fyrtio dagar gammal när han talade, medan Muqatil sagt att detta inträffade den dag ’Isa föddes.

 

Referenser:

Abu Fadl Shihab al-Din Mahmud al-Alusi. Ruh al-Ma’ani fi tafsir al-Quran al-‘Adhim wa al-Sab’ al-Mathani. 30 vol. Beirut: Dar Ihya al-Turath al-Arabi 1405/1985

Imam Abu Muhammed al-Husayn ibn Mas’ud al-Baghawi. Tafsir al-Baghawi. 5 vol. Beirut: Dar Ihya al-Turath al-Arabiy 1420/2000

Sheykh Ahmed al-Sawi al-Maliki. Hashiyat al-Sawi ‘ala Tafsir al-Jalalayn. 4 vol.. Beirut: Dar al-Fikr 1420/1999

 

 

Har det funnits kvinnliga profeter, om inte, varför?

 

De lärda inom ’aqida har sagt att det bara är män som har varit profeter. I Koranen står det:

Före dig har Vi inte sänt andra [som sändebud] än män, som Vi gav del av [Vår] uppenbarelse tillhörande de folk [till vilka de sändes]. (K. 12:109)

(Al-Baghawi) Al-Hasan sade, ”Allah har aldrig sänt en Profet som varit beduin, jinn eller kvinna”. (Tafsir al-Baghawi. 2/518)

Det finns koranverser som till det yttre verkar motsätta ovannämnda vers:

Och Vi ingav (awhayna) Moses moder: ”Amma honom, men när du tror att hans liv är i fara, sätt då ut honom i [Nilen].” (K. 28:7)

Men de lärda har sagt att ordet ”awhayna” betyder ingav i detta sammanhang och inte uppenbarade, på samma sätt som awha betyder ingett i följande vers:

Och din Herre har (awha) ingett biet att inrätta sig i bergen och i träd och i det som [människor] ställer i ordning [för dess behov] (K. 16: 68)

En möjlig anledning till att kvinnor inte har varit profeter, kan vara att de flesta samhällen är och har varit patriarkaliska och att en kvinna därför inte skulle ha tagits på allvar. Men Allah vet åt vem Han anförtror Sina budskap. (K. 6:124)

Det ska dock tilläggas att det finns och har funnits många helgon och lärda som varit kvinnor. En av de mest andliga upplevelser jag varit med om, var att träffa en kvinna vid namn Hababa Safiyya i Yemen, må Allah ha barmhärtighet över henne och ge henne det högsta Paradiset. En av Imam Shafi’is lärare var en kvinna och den tacksamhetsskuld som samfundet har till ’Aisha (radiya Allahu anha) kan aldrig överdrivas.

 

Referenser:

Imam Abu Muhammed al-Husayn ibn Mas’ud al-Baghawi. Tafsir al-Baghawi. 5 vol. Beirut: Dar Ihya al-Turath al-Arabiy 1420/2000

 

 

Kommentar: Det råder väl ingen tvivlan om att Gud skickade en ängel till Maryam med (wahye) ett budskap om att hon skulle föda Jesus, se sura Maryam – även om hon inte räknas som profet för det.

 

Det du skriver är riktigt. I Bernströms Koran tolkning står det:

Och Vi sände till henne Vår ingivelses ängel som uppenbarade sig för henne i en välskapad mans skepnad (K. 19:17).

Det ordet som Bernström (må Allah belöna honom) här översatt med ”Vår ingivelses ängel” är arabiskans ”ruhana”, och de flesta korankommentatorer är överens om att det anspelar på Jibril (alayhi salam). Att Allah skickar Jibril till någon betyder inte att personen ängeln talar till blir Profet. Många följeslagare såg Jibril utan att det gjorde dem till profeter. En av de mest kända haditherna är den som kallas hadith Jibril, där det skildras hur Jibril kommer till Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) och hans följeslagare i mänsklig skepnad. Och Allah vet bäst