Vem eller Vad är en Salafi? |

Vem eller Vad är en Salafi? Är deras förfaringssätt giltigt?

salafiya

Ordet salafi eller ”tidig Muslim” inom traditionell Islamisk lärdom innebär någon som levde under de fyra första århundradena efter Profeten [saw] (frid vare med honom), inklusive sådana lärda som Abu Hanifa, Malik, Shafi’i, och Ahmad ibn Hanbal. Vem som helst som dog efter detta är en av de så kallade khalaf eller ”de sentida Muslimerna”. Termen ”Salafi” återupptogs som en slogan och som namnet för en rörelse, bland de sentida Muslimerna, av följet kring Muhammad Abduh (elev till Jamal al-Din al-Afghani) ungefär tretton hundra år efter Profeten [saw] (frid vare med honom), för uppskattningsvis hundra år sedan. Likt andra rörelser som dykt upp inom Islams historia, var deras huvudsakliga påpekande att religionen inte fattats ordentligt av någon sedan Profeten [saw] (frid vare med honom), de tidiga Muslimerna–och dem själva. Ifråga om ideal, förespråkade rörelsen en återvändo till en shari’a-betänklig ortodoxi som skulle rena Islam från oönskade tillägg, kriteriet för omvärderingen varandes Koranen och hadith.

Dessa ideal är förstås ädla, och jag tror inte att någon skulle motstrida deras värde. De enda meningsskiljaktigheterna är hur dessa ändamål ska bestämmas, och hur de sedan ska tas i bruk. Det är svårt att, med få ord, beskriva rörelsens alla aspekter och tvistemålen som är inblandade, men jag hoppas att kunna publicera en fullständigare avhandling senare i år, insha’Allah, i en samling av essäer kallad ”Re-Formatörerna inom Islam”. För dess giltighet, kan man notera att Salafi sättet att gå tillväga är en tolkning av texterna i Koranen och sunna, eller hellre ett korpus av tolkning, och som sådan, så är de som förfäktar dess anspråk föremål för samma stränga kriterium inom de Islamiska vetenskaperna som vemhelst annan som gör egna tolkningar av Koranen och sunna; nämligen, de måste påvisa: att deras tolkningar är acceptabla med hänsyn till det Arabiska språket; att de fullständigt bemästrat de primära texterna som relaterar till vart tvisteämne, och att de äger full bekantskap med metodiken, usul al-fiqh eller ”lagkunskapens grunder” som är nödvändig för att begripa sambanden mellan alla de primära texterna.

Endast när man besitter dessa kvalifikationer kan man hävda en legitimt giltig uttolkning av texterna, vilket kallas för ijtihad eller ”lagbeslut med härledning från shari’a” från de främsta källorna. Utan dessa kvalifikationer är det högsta man lagligen kan hävda, en återgiven härledning från någon som definitivt besitter dessa kvalifikationer; nämligen, en av de enhälligt erkända som sådana av Umman vid tiden för de riktiga salaf, då främst mujtahid Imamerna för de fyra madhaberna eller ”lagskolorna”. Som för våra lärda idag som inte besitter kvalifikationerna för en mujtahid, syns det mig inte klart varför de skulle anses som mujtahids genom försummelse, såsom när det sagts att någon är den ”störste levande lärde av sunna” är varken mer giltigt än att vi skulle kvalificera ett skolbarn som en fysiker genom att säga, ”Han är den störste fysikern på lekplatsen”. Anspråk på Islamisk kunskap kan inte göras genom försummelse. Slogans om att ”följa Koranen och sunna” låter mycket bra i teorin, men i praktiken så kommer det till en fråga om lärdom, och vem ska då ordna upp alla tusentals shari’a frågor som uppstår i en Muslims liv?

Man inser till slut att man är till att välja mellan att följa efter en riktig mujtahids ijtihad, eller den ijtihad från den ena eller andra ”rörelse ledaren”,vars kvalifikationer som må vara endast en fråga om rykte, något som ofta skapas och cirkuleras bland folk som inte har något grepp om ämnena. Vad som folk drar sig till minnes idag när man säger ”Salafis” är skäggiga unga män som argumenterar om Deen. Den huvudsakliga förhoppningen hos dessa ungdomliga reformatörer verkar vara att argumentation och konflikt så småningom ska bryta ned allt motstånd till deras åsikter, vilket då ska resultera i renandet av Islam. Här, tror jag, på det hela , att utbildning kunde göra mycket till att förbättra situationen. Verkligheten i detta fall är att mujtahid Imamerna, vars uppgift det var att härleda den Islamiska shari’an från Koranen och hadith, stod i överenskommelse ifråga om de flesta lagbesluten; medans de som de inte var ense om, var på grund av goda skäl, vare sig om det var för att Arabiskan kunde tolkas på fler än ett sätt, eller för att den särskilda Koran eller hadith texten tillkännagav kvalifikationer givna i andra texter (var av vissa acceptabla, genom legal metodologi, för en mujtahid men inte en annan), osv.

På grund av avsaknaden av tungt vägande information på Engelska, har legitimiteten i åsiktsskillnad, bland lärda, om shari’a härledningar ofta försvunnit ur synhåll bland Muslimer i Västerlandet. Till exempel, avhandlingen Fiqh al-sunna av författaren Sayyid Sabiq, nyligen översatt till Engelska, framför bevis från hadith för härledningar som motsvarar ungefär 95 procent av Shafi’i skolan. Vilket är ett välkomnat bidrag, men på inget sätt det ”sista ordet” om dessa lagbeslut, för var och en av de fyra skolorna har en omfattande litteratur med bevis härledda från hadith, och inte bara Shafi’i skolan återgiven i Sabiq’s avhandling. Maliki skolan har Imam Maliks verk Mudawwana, till exempel, och Hanafi skolan har verket Sharh ma’ani al-athar [Förklaringen till innebörden hos hadith] och verket Sharh mushkil al-athar [Förklaringen till problematiska hadith], båda av den store hadith Imam Abu Jafar al-Tahawi, varav det senare verket nyligen har publicerats i sexton volymer av Mu’assasa al-Risala i Beirut. Vem som än inte har läst dem och som inte vet vad som finns i dem är dömd till att vara okunnig om hadith bevisen för det stora antalet Hanafi åsikter.

Vad jag försöker säga är att det föreligger ett stort fiktivt element när någon kommer till Muslimerna och säger, ”Ingen har fattat Islam ordentligt utom Profeten [saw] (frid vare med honom) de tidiga Muslimerna, och våran shejk”. Detta är inte giltigt, för de fortlevande verken från första-gradens Imamer, kunniga inom hadith , lagkunskap, Koran tolkning, och andra shari’a vetenskaper påbördar Muslimer förpliktelsen att känna till och förstå deras verk, på samma sätt som seriös förståelse av vilket annat lärdomsfält som helst kräver att man studerat verken av fältets mest framstående lärda som tagit itu med dess tvisteämnen och löst dess frågor. Utan ett sådant studium, är man dömd till att upprepa de misstag som redan begåtts och motbevisats i det förflutna.

De flesta av oss har bekanta ibland denna Umma som knappt godtar en annan lärd på denna jord förutom Imamen för deras egen madhhab, Shejken för deras Islam, eller någon samtida eller annan lärd. Och denna typ av entusiasm är förståelig, t o m acceptabel (på en mänsklig nivå) hos en icke-lärd. Men endast till den grad att det inte blir till ta’assub eller trångsynthet, med innebörden att man tror sig kunna undertrycka Muslimer som följer andra kvalificerade lärda. Vid detta läge är det haram, för det är en del av den sekterism (tafarruq) bland Muslimer som Islam fördömer. När man erhållit Islamisk kunskap och lagt det fiktiva åt sidan, ser man överskattande yttringar om vissa lärda som ”den störste” som ohållbara; att var och en av de fyra skolorna inom klassisk Islamisk lagkunskap har haft många många ”upplysta”. Att föreställa sig att all föregående lärdom ska till att utvärderas av den här eller den där ”Stora Reformatören” är att förbereda sig själv för en stor besvikelse, för det kan inte styrkas intellektuellt . Jag minns att jag en gång hört en juridik studerande vid University of Chicago säga: ”Jag säger inte att Chicago har allt. Det är bara det att inget annat ställe har någonting alls.” Inget kan rättfärdiga att vi överför denna typ av attityd till våra lärdoms resurser inom Islam, om det än kallas för en ”Islamisk Rörelse”, ”Salafism”, eller någonting annat, och ju förr vi lämnar det bakom oss, desto bättre för vår Islamiska lärdom, vår känsla för verkligheten, och för vår Deen.