Vad är en Madhhab?
Och varför är det nödvändigt att följa en?
Ordet madhhab är härlett från ett Arabiskt ord som betyder ”att gå” eller ”att ta som väg”, och hänvisar till en mujtahid’s val i hänsyn till ett antal tolknings möjligheter i härledandet av Allah’s lag från de främsta källorna, Koranen och hadith i varje enskilt sakmål. Förstått på en större skala, representerar en madhhab en hel tankeskola från en särskild mujtahid Imam, såsom Abu Hanifa, Malik, Shafi’i, eller Ahmad–tillsammans med många andra lärda i främsta ledet som kom efter i deras respektive skola , och kontrollerade dess bevisföring och raffinierade och uppgraderade deras arbete.
Därav var mujtahid Imamerna de som kom med förklaringarna, som satte Koranen och sunna i praktiskt bruk inom våra liv, med särskilda shari’a lagbeslut som kollektivt är känt som fiqh eller ”lagkunskap”. I förhållande till vår Deen eller ”religion”, är fiqh bara en del av en större helhet, för den religiösa kunskapen som var och en av oss besitter är huvudsakligen av tre typer.
Den första typen är den generella kunskapen om Islams trossatser, tron på Allah’s enhet, Hans änglar, Böcker, Sändebud, Muhammads Profetskap [saw] (frid vare med honom), osv. Vi kan alla skaffa oss denna kunskap genom Koranen och hadith, som också är fallet med den andra typen av kunskap, den som inbegriper de generella etiska principerna inom Islam, att göra gott, undvika det onda, samarbeta med andra i goda verk, osv. Varje enskild Muslim kan ta till sig dessa generella principer, vilket utgör den största och viktigaste delen av hans religion, från Koranen och hadith.
Den tredje typen av kunskap är den specifika förståelse av de särskilda gudomliga befallningarna och förbuden som utgör shari’a. Här, på grund av både naturen hos, och det blotta antalet, Koran och hadith texter som är inblandade, faller det sig olika i människors förståelse och förmåga att härleda lagbeslut från dem. Men vi har alla blivit befallna att, i vår lydnad till Allah, leva våra liv efter dem. Och därav är Muslimer av två typer, dom som själva kan göra detta, och är mujtahid Imamer; och de som måste göra detta genom medlet av en annan, det vill säga, genom att följa en mujtahid Imam, i enlighet med Allah’s ord i Surat al-Nahl,
”Fråga de som vet, om ni inte vet ” (Koranen 16:43),
och i Surat al-Nisa,
” Om de [istället] genast underättade Sändebudet och dem i deras gemenskap åt vilka anförtrotts myndighet och ansvar skulle de bland dem som [sysslar med att]utforska sanningen kunna klarlägga [ryktets betydelse” (Koranen 4:83),
där frasen de bland dem som [sysslar med att] utforska sanningen , uttrycks i orden ”alladhina yastanbitunahu minhum ”, syftar till de som äger kunskapen att kunna dra slutsatser direkt ifrån bevisen, vilka kallas för istinbat på Arabiska . Dessa och andra verser och hadiths förpliktigar en troende som inte är av denna nivå av istinbat eller det att direkt kunna härleda lagbeslut från Koranen och hadith, att fråga och efterfölja någon som är av denna nivå. Det är inte svårt att se varför Allah har förpliktigat oss till att fråga experterna, för om var och en av oss vore personligt ansvariga för att utvärdera alla de främsta texterna som svarar till varje fråga, skulle en livstid av studier knappast vara tillräckligt, och man skulle antingen bli tvungen att överge sin inkomst eller sin Deen, vilket är varför Allah säger i surat al-Tawba, under omständigheten av jihad:
”Men alla troende bör inte gå ut i strid. Om några i varje grupp blir kvar kan de fördjupa sina kunskaper i religionen för att sedan [förmana och] varna de sina vid deras återkomst, [varna dem] att vara på sin vakt [mot det onda]” (Koranen 9:122).
De slogans vi kan höra idag om att ” följa Koranen och sunna istället för att följa madhhabs ” är ren villfarelse, för alla är vi överens om att vi måste följa Koranen och Profetens sunna [saw] (frid vare med honom). Poängen är att Profeten [saw] (frid vare med honom) inte längre finns levande ibland oss för att personligen kunna undervisa oss, och allt som vi har från honom, vare sig det är hadith eller Koranen, har överförts till oss genom Islamiska lärda . Så det är inte en fråga om att ta eller inte ta vår Deen från lärda, utan då hellre, från vilka lärda. Och det är av det skälet som vi har madhhabs i Islam: på grund av förträffligheten och överlägsenheten hos mujtahid Imamernas lärdom–tillsammans med de traditionella lärda som följt var och en av sina skolor och utvärderat och uppgraderat deras arbete efter dem –har stått emot prövningen av de lärdas utredning och vunnit förtroendet hos tänkande och praktiserande Muslimer under alla århundraden av Islamisk storhet. Skälet till varför madhhabs existerar, fördelen med dem, i det förgångna, i det nuvarande, och den kommande framtiden, är att de förser tusentals sunda, kunskaps-baserade svar till Muslimers frågor om hur man ska åtlyda Allah. Muslimer har insett att en madhhab innebär att följa en av de överlägsna lärda som inte bara besatt en genomgripande kunskap om Koranen och hadith texterna i hänsyn till varje sakmål som de fattade lagbeslut om, utan som också levde i en tid som låg ett millennium närmare Profeten [saw] (frid vare med honom) och hans Följeslagare, då taqwa eller ”gudsfruktan” var normen–vilket båda står i slående kontrast till lärdomen som finns tillgänglig idag.
Medans kallet för en återvändo till Koranen och sunna är en attraktiv slogan, så innebär det i verkligheten ett stort steg bakåt, ett kall till att överge århundraden av detaljerad, fall-till-fall dokumenterad Islamisk kunskap i att finna och formulera befallningarna från Koranen och sunna, en högt sofistikerad, interdiciplinär ansträngning av mujtahids, hadith specialister, Koran uttolkare, lexikografer, och andra mästare inom Islamisk lagvetenskap. Att överge frukten av denna forskning, den Islamiska shari’an, för att följa samtida shejker som, trots sina anspråk, inte tillnärmelsevis befinner sig på samma nivå som sina föregångare, är att ersätta något beprövbat och bevisat med som något som i bästa fall är provisoriskt. Retoriken om att följa shari’a utan att följa en särskild madhhab är likt en person som gått till bilhandlaren för att köpa en bil, men som insisterar på att det inte får vara något känt märke–varken en Volkswagen eller en Rolls-Royce eller Chevrolet–utan hellre ”en bil, rätt och slätt”.
En sådan person vet i verkligheten inte vad han vill; bilarna hos försäljaren är inte formgivna på det sättet, utan endast av fabrikat. försäljaren kan tillåta sig ett ringa leende, och kan endast påpeka att sofistikerade produkter kommer av sofistikerade produktionsmedel, från fabriker med en arbetsavdelning som testar, producerar, sammansätter de många delarna av den färdiga produkten . Det är av naturen hos sådana kollektiva mänskliga ansträngningar att producera något som är långt mycket bättre än vad vem helst av oss skulle kunna framställa på egen hand, även om vi gavs en verkstad, verkyg, och femtio år, eller t o m tusen. Och så är det också med shari’a, vilket är mer komplext än vilken bil som helst, då den befattar sig med universat av mänskliga handlingar och ett vitt omfång av uttolkningar av heliga texter. Detta är varför avfärdandet av det monumentala lärdomen hos madhhab’erna i att göra Koranen och sunna handlingsbar, för att närma sig förståelsen hos en samtida shejk inte bara är misstagen åsikt. Det är att skrota en Mercedes för en go-cart.
© Nuh Ha Mim Keller