AL RISÂLA

– Handbok i Shafi’i fiqh

Ahmad ibn Zayn ibn cAlawi ibn Ahmad al-cAlawi al-Habashi
Sammanställt av imam cAbd al-Wâhid Shâkir Morrone

Om författaren:

Ahmad ibn Zayn ibn cAlawi ibn Ahmad al-cAlawi al-Habashi föddes år 1069 efter hijra (1659) i staden al-Ghurfa. I början av sin studietid vandrade al-Habashi långa sträckor till Shibâm, Tarîs, Sayûn och Tarîm för att söka kunskap. Han studerade alla de islamiska vetenskaperna och dess grenar samt tasawwuf, biografier, historia, grammatik, retorik och litteratur för sin shaykh, al-Sayyid Ahmad ibn cAbdullâh Balfaqîh.

I fyrtio år följde han Qutb al-Irshâd al-Sayyid cAbdullâh ibn cAlawi al-Haddâd och under denna tid undervisades han av honom i olika ämnen, varvid över sjuttio böcker studerades. Hans shaykh dog medan han undervisade honom i al-Muwatta1 och beskrev al-Habashi som ”den lärde asketen som sänts till mig”.

Al-Habashi har författat ett antal böcker, predikningar, direktiv och skrifter, alla lärorika och värdefulla. Han har också upprättat mer än tio moskéer på olika platser i Hadramawt.

Författarens förord:

Lov och pris tillkommer Allâh, ett lov och pris som motsvarar Hans gåvor och uppväger Hans oavbrutna givande och må Allâhs frid och välsignelser vara med vår mästare Muhammed, hans familj och hans följeslagare.

Profeten (välsignelser och fred vare med honom) sade: ”Att söka [religiös] kunskap är obligatoriskt för alla muslimska män och kvinnor” och ”Den som slår in på en väg för att söka kunskap, kommer Allâh att föra till en väg som leder till Paradiset.”

De frågor som diskuteras i denna bok är, till större delen sammandrag, tagna ur böcker skrivna av Imâm Ghazâli. Vi hoppas att den som lär sig dem och handlar i enlighet med dem ska höra till de sant lärda, både till det yttre och till det inre, och framgång kommer endast från Allâh.

Första kapitlet

Islams pelare (arkân al-islâm)

Islam består av fem pelare:

shahâda, att vittna om att det inte finns någon gud utom Allâh och att Muhammed är Hans Sändebud;
salât, att utföra bönen;
zakât att betala den religiösa skatten;
sawm, att fasta under månaden Ramadan;
och hajj, att utföra pilgrimsfärden för den som har möjlighet.

Allt detta ska utföras med uppriktighet och tro. Den som inte är uppriktig hycklar och den som inte bekräftar detta i sitt hjärta tror inte.

1. Vittnesbördet (al-shahâda):

Trons fundament är övertygelsen att Allâh existerar, att Han, den Upphöjde, är En, utan medhjälpare, like eller motsvarighet. ”Han är himlarnas och jordens Skapare […] Ingenting är som Han – Han som hör allt, ser allt. ” (Koranen 42:11)

Han har skapat himmel och jord, liv och död, lydnad och synd, hälsa och sjukdom och hela universum med allt vad det rymmer. Han skapade människan och hennes handlingar samt fastställde hennes försörjning (rizq) och hennes livslängd. Ingenting kan läggas till detta och ingenting dras därifrån. Ingenting sker utom genom Hans förordning, beslut och vilja.

Han är Levande, Allvetande, Han vill, är kapabel, talar, ser och hör. ”Han ser alla förstulna blickar och [Han] känner det som är gömt i människornas bröst.” (Koranen 40:19)

” […] Gud är alltings Skapare, den Ende Guden, som härskar över allt med oinskränkt makt.” (Koranen 13:16)

”Han känner [människans] hemligheter och det som är än djupare dolt.” (Koranen 20:7)

Han har sänt vår Mästare Muhammed Sin Tjänare och Sitt Sändebud till hela mänskligheten för att vägleda den och för att människorna ska fullända sitt jordiska och sitt tillkommande liv. Han stödde Sitt Sändebud med obestridliga mirakel.

Profeten (välsignelser och fred vare med honom) är sannfärdig beträffande allt han förmedlat från Allâh angående bron (al-sirât)2, vågen (al-mîzân)3, vattenkaret (al-hawd)4 och annat som berör det kommande livet och livet mellan döden och uppståndelsen (al-barzakh) inklusive de två änglarnas utfrågning i graven samt straff och belöning där.

Koranen och alla de böcker som Allâh sänt är sanna. Existensen av Änglarna, Paradiset, elden och allt det som vår Mästare Muhammed talade om är ett faktum.

Det finns sex obligatoriska moment i tvagningen (wudû´):

att ha avsikt att utföra wudû´;
att tvätta ansiktet; ansiktets gränser utgörs på längden av hårfästet och hakan och på bredden av vardera öra;
att tvätta händerna till och med armbågarna;
att med vatten stryka över någon del av huvudet eller på ett hårstrå som faller innanför huvudets gränser;
att tvätta fötterna till och med fotknölarna;
och att följa ovannämnda ordning.

Om man befinner sig i ett tillstånd av den större rituella orenheten (janâba) orsakad av sexuellt umgänge eller av att sädesvätska kommit ut under sömnen eller i vaket tillstånd, måste man tvätta hela kroppen med avsikt att upphäva detta tillstånd av janâba.

Tvagningen (wudûí) upphävs av:

att något, vad det än är, kommer ut ur genitalierna eller anus;
att man förlorar medvetandet genom att somna eller på annat sätt. Tvagningen upphävs däremot inte om man sover med bakdelen tätt mot marken;
att röra sitt eller någon annan människas könsorgan eller anus med handflatan eller insidan av fingrarna; detta gäller vare sig den vidrörda personen är vuxen eller barn och till och med om det är ens eget döda barn;
och att det uppstår hudkontakt mellan en vuxen man och kvinna som inte är mahram5 till varandra. Om det bara är naglar, hår eller tänder som kommer i kontakt med huden upphävs inte tvagningen.

2. Bönen (al-salât):

For att bönen ska vara korrekt krävs:

att man känner till att tiden för bönen har infallit, genom att vara förvissad om det (yaqîn) eller genom att ha räknat ut det (ijtihâd) eller genom ett väl underbyggt antagande (ghalabatu dhann). Om man ber trots att man tvivlar på att tiden för bön infallit är bönen inte giltig;
att man känner till böneriktningen;
att man täcker sin cawra 6 med ett rent och tillåtet plagg 7;
och att man avlägsnar smuts (najâsa) 8 från kläderna, kroppen och platsen [man ber på]

Att stå upp när man ber de obligatoriska bönerna är en plikt för den som kan.

Bönens integraler (furûd al-salât) 6 är:

avsikten att utföra bönen;
det inledande ”Allâhu Akbar” (takbiratu-íl-ihrâm) som ska sammanfalla med avsikten;
att läsa al-Fâtiha med orden ”bismi-íl-Lâhi-ír-Rahmâni-ír-Rahîm”, de fjorton betoningar (tashdîdât) som finns i al-Fâtiha och att inte uttala ”dha” istället för ”dâd” eftersom det inte finns något ”dha” i al-Fâtiha;
bugningen (rukûc). Det är obligatoriskt att buga sig så mycket att man kan lägga händerna på knäna och att man är orörlig en stund tills kroppsdelarna är stilla;
att räta på sig (citidâl) och vara orörlig en stund (tuímanîna);
att falla ned med pannan mot marken (sujûd) två gånger och vara orörlig en stund (tuímanîna);
att sitta mellan första och andra sujûd och vara orörlig en stund (tuímanîna);
och att göra ovanstående i alla rakacât.

Den första tashahhud är sunna, liksom att sitta när man reciterar den. Den sista tashahhud är obligatorisk; att sitta när man reciterar den, att sända välsignelser över Profeten (välsignelser och fred vare med honom) efter den sista tashahhud och innan man hälsar (taslîm), samt att göra hälsningen (taslîm) är också obligatoriskt. Det minsta man får hälsa med är ”as-salâmu calaykum”.

Det minsta man får säga av den obligatoriska tashahhud är: ”at-tahiyyâtu li-íLlâh, as-Salâmu calayka ayyuha-ín-Nabiyyu, wa rahmatu-íLlâhi wa barakâtuhu as-salâmu calayna wa calâ cibâdi-íLlâhií-s-sâlihîn, ashhadu al-la ilâha illa-íLlâh wa anna Muhammadan cabduhu wa rasûluhu”.

Det minsta man får säga av den obligatoriska bönen för Profeten är: ”Allâhumma salli calâ Muhammad.” (må Allah välsigna Muhammad)

Man bör utföra allt som är sunna i bönen, vilket är en hel del. Man bör också sträva efter att vara uppriktig i bönen – uppriktighet (ikhlâs) är att handla uteslutande för Allâhs skull, att ha sinnesnärvaro (hudûr) – vilket innebär att man är medveten om vad man gör och säger, att vara ödmjuk (khushûcÌ) – som innebär att kroppsdelarna är stilla och hjärtat koncentrerat samt att man reflekterar (tadabbur) över och förstår (tafahhum) det man reciterar.

Allâhs acceptans av bönen står i proportion till den bedjandes sinnesnärvaro (hudûr).

Ögontjäneri (riyâ) är förbjuden i bön och i andra former av Gudsdyrkan. Riyâ är att handla för människornas skull.

Bönen blir ogiltig av:

att tala med flit även om det bara rör sig om två bokstäver och av mycket tal om det görs omedvetet;
att röra sig mycket, såsom att ta tre steg;
att äta;
att dricka;
att de delar av kroppen som räknas till cawra 6 avtäcks, utom i de fall de täcks omedelbart;
att man får smuts (najâsa) 8 på sig, utom i de fall man omedelbart borstar av den utan att lyfta den;
och av att föregå imamen med två rörelseintegraler9 eller om man hamnar två rörelseintegraler efter honom utan någon giltig anledning.

Om bönen leds av en icke-muslim, en kvinna 10 eller en hermafrodit är den inte giltig

Fredagsbönen (jumu`a):

Att be fredagsbönen är obligatoriskt för alla fria muslimska män som är bofasta, om de inte har en giltig ursäkt, såsom sjukdom eller regn.

Två predikningar (khutbatân) är ett av villkoren för att fredagsbönen ska vara giltig. Predikningarnas integraler 11 är:

att prisa Allâh;
att sända välsignelser över Profeten (välsignelser och fred vare med honom) ;
att uppmana till Gudsfruktan;
att läsa en vers ur Koranen i en av predikningarna;
och att be för muslimerna i den andra predikan.

Det är obligatoriskt för predikanten (al-khatîb):

att predika stående;
att vara i ett tillstånd av rituell renhet;
att täcka sin cawra 6;
att sätta sig ner mellan de två predikningarna samt att sitta ner under en längre tid än den som är obligatorisk i bönen (tuímanîna);
och att se till att det inte går för lång tid mellan de två predikningarna eller mellan den andra predikan och bönen.

Att be i grupp (jamâca) och att be begravningsbönen (janâza) är en kollektiv plikt (fard kifâya).

cÎd-bönerna, kusûf-bönen 12, witr-bönen 13 och al-rawâtib 14 är starkt rekommenderade böner (sunna muakkada). Duhâ 15 och tarawîh-bönerna 16 är sunan (pl. av sunna) som medför stor välsignelse och belöning.

3. Fastan (al-sawm):

Fastan under Ramadan, som är den tredje av Islams pelare, innebär att utöva en välkänd avhållsamhet på ett särskilt sätt, såsom att avse fastan varje dag någon gång mellan solnedgången och gryningen och att avhålla sig från sådant som bryter fastan t.ex. mat, dryck, samlag, onani som resulterar i sädesuttömning samt att avsiktligt framkalla kräkning.

En del av det som fulländar fastan är:

att avhålla de sju kroppsdelarna28 från allt som Allâh den Upphöjde fördömer. Det har i en hadîth sagts: ”Fem företeelser bryter den fastandes fasta: Lögn, kränkande skvaller, förtal, falsk ed och att se på någon med begär”;
att försäkra sig om att det man bryter fastan med är tillåtet (halâl);
och att inte äta mycket.

Man bör fasta så mycket som möjligt och i synnerhet på de dagar som är särskilt utvalda enligt sharîca. Allâh vet bäst och all framgång kommer från Honom.

4. Den religiösa skatten (al-zakât):

Zakât är den fjärde av Islams pelare. Det är obligatoriskt för varje muslim att veta för vilken egendom zakât måste betalas:

boskap 17;
guld och silver;
handelsvaror;
skattfynd 18;
guld- och silverådror;
samt frukt och grödor.

Det finns ingen zakât på djur annat än på fritt betande boskap. Ett villkor är att mängden av all egendom uppnår den gräns (nisâb)19 då zakât blir obligatoriskt. Ett annat villkor för att zakât ska vara obligatoriskt som gäller boskap, guld och silver samt handelsvaror är att man haft detta i sin ägo under ett månår.

Det som måste betalas för guld och silver samt handelsvaror är 2,5%. För frukt och grödor som växt med hjälp av konstbevattning betalar man 5% och för det som växt utan 10%.

Zakât al-fitr:

Zakât al-fitr är obligatorisk för alla muslimer som på cîd-natten och cîd-dagen har pengar utöver vad som täcker hans/hennes behov och deras behov som han/hon måste försörja. Zakât al-fitr är fyra amdâd av basfödan i det land man bor [varje mudd (pl. amdâd) är 0,51 liter]. När man betalar zakât al-fitr är det obligatoriskt för alla att ha avsikten att göra det. Det är endast tillåtet att ge zakât och zakât al-fitr till en fri muslim som hör till en av de åtta kategorierna 20 såsom de fattiga (fuqarâ) och nödställda (masâkîn). Det är också ett villkor att den som tar emot zakât inte hör till familjerna Bani Hâshim eller Muttalib och inte heller är en av deras frisläppta slavar. Det är obligatoriskt att ge zakât till samtliga kategorier 20 som finns i den stad där man har sina pengar vid tiden för givandet.

5. Pilgrimsfärden (al-hajj):

Hajj är den femte av Islams pelare. Det är obligatoriskt att en gång i livet utföra hajj och cumra för alla fria ansvariga21 muslimer om de har möjlighet – möjlighet betyder här att man har råd med resan tur och retur och att man, medan man reser, kan försörja dem man har plikt att försörja.

Ritualerna kan delas in i tre kategorier:

integraler (arkân)11;
obligatoriska moment (wâjibât);
och rekommenderade handlingar (sunan).

Det finns fem integraler:

al-ihrâm är att avse att utföra hajj eller cumra. Det är rekommenderat att säga, ”Jag avser att utföra hajj eller cumra och jag helgar den för Allâh den Upphöjdes skull, [nawaytu al-hajj aw al-cumra wa ahramtu bihi lil-Lâhi tacâla]”. Det är inte tillåtet att gå in i ett tillstånd av ihrâm utom under hajj-månaderna. Dessa är: Shawwal, Dhu-íl-Qada, och Dhû-l-hijjas tio första dagar, varav den sista är gryningen på offerdagen (10 Dhû-l-hijja)
att stå vid berget cArafa;
tawâf al-ifâda 22;
att gå mellan Safâ och Marwa (al-saíy);
och att raka eller klippa huvudhåret.

cUmra har samma integraler som hajj förutom att stå vid cArafa.

När man går runt Kacba (tawâf) är det obligatoriskt:

att täcka sin cawra 6;
att vara i ett tillstånd av rituell renhet;
att inte ha smuts (najâsa)8 på kläderna eller kroppen;
och att gå de sju varven inne i moskén, att göra detta utanför Kacba och att då ha Kacba på sin vänstra sida.

För att al-Saíy 23 ska vara giltig är det obligatoriskt:

att den utförs sju gånger;
att man utför den sedan man gjort tawâf;
och att man börjar vid Safâ och slutar vid Marwa.

De obligatoriska momenten är:

att utföra ihrâm vid al-mîqât 24;
att tillbringa offernatten i Muzdalifa;
att tillbringa tashrîq-nätterna 25 vid Minâ;
att kasta sten på pelarna;
och tawâf al-wadâc 22.

Allt som inte är obligatoriska moment eller integraler är sunna.

Om någon utelämnar en integral 11 är hans hajj inte giltig, han kommer heller inte ur sitt tillstånd av ihrâm förrän han utfört den utelämnade integralen. En botgörelse känd under namnet dam 26 eller annat kan inte ersätta integralen.

Tre av integralerna kvarstår som en oavvislig plikt så länge man lever; tawâf, saíy och att raka eller klippa huvudhåret.

Om någon glömmer något eller några av de obligatoriska momenten är hans hajj korrekt, men det är obligatoriskt för honom att betala dam 26. Han har också begått en synd utom i de fall han har en giltig ursäkt.

Den som glömt någon eller några sunna behöver inte betala något och har heller inte begått en synd, men han går miste om en stor belöning.

För en person som befinner sig i ett tillstånd av ihrâm 27 är det förbjudet:

att avlägsna naglar;
att avlägsna hår;
att olja in håret eller skägget;
och att använda parfym på någon del av kroppen.

Det är förbjudet för en man att täcka en del av eller hela huvudet och det är förbjudet för en kvinna att täcka en del av eller hela ansiktet.

Det är också förbjudet att göra upp äktenskapskontrakt, ha samlag eller förspel till samlag och att döda vilda, ätliga landdjur. Dessa förbud gäller lika för män och kvinnor.

Andra kapitlet:

1. Att bevara hjärtat från synd:

Att bevara hjärtat och de sju kroppsdelarna 28 från synd är fard cayn 29.

En del av hjärtats synder är:

att tvivla på Allâh den Upphöjde;
att [alltför mycket] förlita sig på Allâhs Barmhärtighet och känna sig säker för Hans straff;
att misströsta om Allâh den Upphöjdes nåd;
att känna sig överlägsen Allâh den Upphöjdes tjänare;
ögontjäneri (riyâ);
att göra sin Gudsdyrkan till föremål för självbeundran (cujb);
att avundas Allâh den Upphöjdes tjänare – avund (hasad) är att ogilla och irritera sig över de gåvor Allâh givit en annan muslim;
att framhärda i synd;
att inte ge det som Allâh gjort obligatoriskt att ge;
att ha låga tankar om Allâh och Hans tjänare;
och att inte fästa vikt vid det som Allâh fäst stor vikt vid, såsom lydnad, synd, Koranen, kunskap, paradiset och elden.

Allt detta är synd, ondska och sådant som leder till undergång, en del av detta kan till och med leda till otro, må Allâh den Upphöjde skydda oss från det.

2. Hjärtats dygder:

En del av hjärtats dygder är:

att tro på Allâh;
att ha visshet;
att vara uppriktig;
att vara ödmjuk;
att ge vänskapligt sinnade råd till muslimer;
att vara generös;
att ha höga tankar om andra;
att vörda Allâhs symboler 30;
att vara tacksam för Allâhs gåvor såsom Islam, lydnad och alla andra gåvor;
att visa tålamod vid svårigheter såsom sjukdom, prövning, nära och käras död, förlust av pengar och förlust av respekt från andra människor;
att vara uthållig i lydnad;
att stå emot synd;
att hysa tillit till att Allâh ska skänka försörjning;
att avsky det jordiska livet 31;
att visa fiendskap mot det lägre självet och satan [genom att inte lyda dem];
att hysa kärlek till Allâh, Hans Sändebud i och Hans Sändebuds följeslagare och familj, den andra generationen (tâbicûn)32 och de Gudfruktiga (al-sâlihûn);
att vara nöjd med Allâh;
att förlita sig på Honom;
och att fullgöra annat liknande som är obligatoriskt och räddar hjärtat.

3. Kroppens synder:

Detta inbegriper magens synder såsom att förtära mat och dryck köpta för räntepengar, dricka berusande drycker, förbruka den föräldralöses pengar och att äta eller dricka något av det som Allâh förbjudit.

Allâh och Hans Sändebud (välsignelser och fred vare med honom) har förbannat den som förbrukar ränta och alla dem, som gjort det möjligt att förbruka den. De har också förbannat den som dricker vin och alla dem, som bidragit till möjligheten att dricka det, till och med vinförsäljaren.

Tungans synder:

Tungans synder är många, såsom kränkande skvaller (ghîba) – vilket innebär att säga något om sin muslimske broder som han inte vill ska omtalas, även om det är sant, förtal som avser att åstadkomma split och söndring (namîma), lögn, smädelse (shatm), förolämpning (sabb), förbannelse och annat.

Ögonens synder:

Till ögonens synder räknas att betrakta främmande kvinnor 5, att se på någon som är naken 33, att se med förakt på muslimer och att se in i någon annans hus utan tillstånd.

Öronens synder:

Öronens synder är, bland andra, att lyssna på förtal och annat förbjudet tal.

Händernas synder:

Till dessa räknas att knussla med vikt och mängd, att bedra, stjäla och utföra förbjudna handlingar, såsom att döda eller slå någon utan giltig anledning.

Fötternas synder:

Att gå någonstans för att döda, skada eller på falska grunder anklaga en muslim utan giltig anledning och att gå någonstans för att utföra andra handlingar som förbjudits

Genitaliernas synder:

En del av dessa är otukt, homosexualitet och onani.

Kroppens synder:

Till hela kroppens synder räknas att vara olydig mot sina föräldrar, att fly från slagfältet – vilket är en av de stora synderna – och annat än det ovan nämnda, såsom att bryta släktband och att behandla andra orättvist.

Allâh är Den som underlättar och hjälper oss till det Han tycker om och gläds över. Må Allâh sända Sin frid och Sina välsignelser över vår Mästare Muhammad, hans familj och följeslagare.

Tillägg:

Shâfici-skolans qunût 34

Allâhumma-hdinâ fîman hadayt wa câfinâ fîman câfayt wa tawallanâ fîman tawallayt wa bârik lanâ fîmâ acÌtayt wa qinâ sharra mâ qadayt fa innaka taqdî wa lâ yuqdâ calayk wa innahu lâ yadhillu man wâlayt wa lâ yacizzu man câdayt tabârakta rabbanâ wa tacâlayt fa laka-íl-hamdu calâ mâ qadayt wa laka-íl-shukru calâ mâ ancamta bihi wa awlayt nastaghfiruka wa natûbu ilayk wa salla-íLlâhu calâ khayri khalqihi Muhammad wa calâ âlihi wa ashâbihi wa sallam.

Allâh! Vägled oss med dem Du vägleder. Giv oss hälsa och förlåtelse med dem som Du giver hälsa och förlåtelse. Se efter oss med dem som Du ser efter. Välsigna oss i det Du givit oss och skydda oss mot det onda som Du bestämt; Du är den som bestämmer, ingen bestämmer över Dig. Den Du tar till vän, förnedras icke och den Du visar fiendskap, upphöjs icke. Vår Herre! Du är prisad och upphöjd, Dig tillkommer allt pris för det Du bestämt och Dig tillkommer allt tack för det Du givit och gjort. Vi vänder oss till Dig och ber Dig om förlåtelse. Må Allâh sända frid och välsignelser över Muhammad, den bäste av det skapade och över hans familj och hans följeslagare.

Noter:

1. ”Muwatta” är imâm Mâliks hadith-samling

2. ”Al-sirât”är en bro som leder över Helvetet. Den är skarpare än ett svärd och tunnare än ett hårstrå. Allâh kommer att föra de troende över bron men de otrogna kommer att förlora fotfästet och falla ner i elden när de försöker ta sig över den.

3. ”Al-mîzân” är en våg, med vilken människornas gärningar kommer att vägas på Domedagen.

4. ”Al-hawd” är Profetens (välsignelser och fred vare med honom) vattenkar, ur vilket de troende kommer att dricka efter att de tagit sig över bron och innan de släpps in i Paradiset. Dess vatten är vitare än mjölk och sötare än honung.

5. ”Mahram” betecknar den person man inte får gifta sig med.

För mannen är det följande personer:

modern;
mor- och farmödrar;
döttrar;
barnbarn;
systrar;
bror- och systerdöttrar;
mostrar och morföräldrars systrar;
fastrar och farföräldrars systrar;
hustruns moder;
hustruns far- och mormoder;
fadern och farfaderns hustrur;
sönerna och barnbarnens hustrur;
alla de han delat amma med.

Kvinnan får inte gifta sig med följande personer:

fadern, far- och morfadern;
son, sonson och dotterson;
bror;
morbror;
farbror;
bror- och systersöner;
moderns och mormoderns man;
dotterns man;
mannens far och mannens farfar;
alla de hon delat amma med.

6. Mannens cawra är området mellan naveln och knäna och kvinnas cawra är hela kroppen utom händerna till och med handlederna och ansiktet.

7. ”Tillåtet” betyder här att det inte är stulet eller av sådant material som är förbjudet att bära, såsom siden för män. Trots att det är förbjudet att bära sådana kläder påverkar det inte bönens giltighet.

8. Följande är orent (najâsa):

urin;
exkrement;
blod;
var;
sådant som kräkts upp;
vin;
alla berusande vätskor. I Shâfici-skolan är allting som innehåller alkohol orent, till och med parfymer och kosmetika. Några betydelsefulla Hanifitiska lärda, bland dem Muhammad Bakhit al-Mutiíi från Egypten och Badr al-Dîn al-Hassani från Damaskus har dock sagt att parfymer och dylikt är rena eftersom de inte är tillverkade eller avsedda som berusningsmedel. Samtidigt som det av försiktighetsskäl är bättre att betrakta dem som orena finns tillståndet att använda dem vid behov. Detta gäller t.ex. nyopererade patienter som en tid efter operationen är oförmögna att tvätta bort alkoholen som använts för att sterilisera den kirurgiska tråden (suturtråd). Berusningsmedel i fast form är inte orena, men det är förbjudet att äta, dricka eller på annat sätt förtära dem;
hundar, grisar och deras avkomma;
wadiyy och madhiyy. Wadiyy är en tjock, grumlig, vit vätska som ibland kommer efter urin eller när man burit någonting tungt. Madhiyy är en tunn, klibbig, vit vätska som inte medför njutning då den kommer ut, men som orsakas av sexuell stimulering;
slaktade djur som inte får ätas av muslimer;
döda djur som inte slaktats i enlighet med de religiösa föreskrifterna, utom de djur som lever i vatten, gräshoppor och människor, som alla är rena även sedan de dött. Amfibiska djur anses dock inte höra till de djur som lever i vatten och blir därför orena sedan de dött;
mjölk från djur som inte får ätas med undantag av mjölk från människan;
hår från oslaktade, döda djur;
och hår från djur som inte får ätas [utom människan] om håret avlägsnats medan djuret levde eller efter dess död. Innan håret avlägsnats från djuret betraktas håret som djuret självt och alla levande djur är rena utom grisen och hunden. (I Hanafi-skolan betraktas hår, ben, naglar, horn, löpe och alla andra delar – som inte genomsyras av liv när djuret lever – från döda, oslaktade djur som rent utom när dessa delar kommer från grisen. Det som avlägsnats från ett levande djur betraktas som det som avlägsnats från samma djur om det vore dött (Hashya radd al-muhtar cala al-durr al-mukhtar sharh tanwîr al-absar)).

9. Bönens integraler delas in i tre kategorier:

rörelseintegraler, såsom att buga sig, falla ner på ansiktet, sitta ner för tashahhud osv.;
tal-integraler, såsom att läsa al-Fâtiha, säga ”As-Salâmu calaykum” osv.;
och avsikt.

10. Det är inte tillåtet för en kvinna att leda en eller flera män i bön. Det är däremot tillåtet för en kvinna att leda andra kvinnor i bön.

11. Integraler är obligatoriska moment, om man utelämnar ett av de obligatoriska momenten är Gudsdyrkan inte giltig och måste göras om.

12. Kusûf-bönen är en speciell bön som utförs vid sol- eller månförmörkelse.

13. Witr är allt från en till elva rakacât och witr-bönen bör vara den sista bön man utför innan fajr. Det är rekommenderat att be witr innan man lägger sig, om man vet att man inte kommer att vakna innan fajr.

14. ”Rawâtib” kallas de böner som Profeten (välsignelser och fred vare med honom) alltid bad, och de är två rakcât innan fajr, två innan dhuhr och fredagsbönen och två rakcât efter dem, två raka efter maghrib samt två rakcât efter cishâ.

15. Duhâ-bönen är två till åtta raka som utförs någon gång mellan soluppgången och dhuhr.

16. Tarawîh-bönen är en bön som består av 20 rakacât och utförs varje natt någon gång mellan cishâ– och fajr-bönerna under Ramadan.

17. Med ”boskap” menas här kameler, får, getter och kor.

18. Skattfynd (rikâz) är guld- och silverskatter som begravdes någon gång före uppenbarelsen.

19. Nisâb för guld är 84,7 gram och för silver 592,9 gram. Nisâb för kameler är 5 kameler, för får och getter 40 får eller getter samt för kor 30 kor. Nisâb för skattfynd, silver och guldådror samt handelsvaror är densamma som för silver och guld. Nisâb för frukt och grödor är 609,84 kilo.

20. De åtta kategorier som nämns i Sura 9 vers 60: ”Offergåvorna är avsedda enbart för de fattiga och de nödställda och för dem som har hand om insamlandet av dem och för att vinna hjärtan [för tron] och för att friköpa människor ur fångenskap och slaveri och [för att lätta] de skuldtyngdas [bördor] och för [kampen för] Guds sak och för vandringsmannen. Detta har Gud föreskrivit; Gud är allvetande, vis.”

21. ”Ansvariga” innebär att de har uppnått puberteten och är mentalt friska.

22. ”Tawâf” är att gå runt Kacíba. Det finns tre olika typer av tawâf under hajj:

en som är sunna och den kallas för tawâf al-qudûm;
en som är obligatorisk och den kallas för tawâf al-wadâc,
och en som är en av pilgrimsfärdens integraler och kallas för tawâf al-ifâda.

23. ”al-Saíy” är att gå mellan kullarna Safâ och Marwa sju gånger.

24. ”Mîqât” är den plats från vilken man gör ihrâm och det är olika platser beroende på varifrån man reser. De som reser med flygplan från Europa måste gå in i ett tillstånd av ihrâm innan de går ombord på planet, eller under flygresan innan de kommer till staden Rabigh. Det hör till rutinen på dessa flygningar att flygplansbesättningen annonserar i god tid innan man flyger över denna stad.

25. Tashrîq-nätterna är 11:e, 12:e och 13:e av månaden Dhû-íl-hijja.

26. ”Dam” är en botgöring som består i att slakta ett får och dela ut dess kött till de fattiga för den som har råd. Den som inte har råd fastar tre dagar under pilgrimsfärden och sju dagar när han kommer hem.

27. Att ta sig ur ett tillstånd av ihrâm sker i två steg. En ofullständig frigörelse uppnås genom att två av de tre riterna, kasta sten på pelarna, klippa eller raka huvudhåret och att gå mellan Safâ och Marwa, utförs. När man utfört två av dem blir allt det som varit förbjudet tillåtet utom äktenskapskontrakt, samlag och förspel till samlag. En fullkomlig frigörelse uppnås när man utfört alla tre riter.

28. De sju kroppsdelarna är magen, tungan, ögonen, öronen, händerna, fötterna och genitalierna.

29. ”Fard cayn” betyder att det är obligatoriskt för alla vuxna muslimer.

30. Allâhs symboler är allt som kännetecknar Islam: Koranen, pilgrimsriterna, bönen osv.

31. Det som här avses med ”det jordiska livet” är allt som för människan bort från Allâh.

32. ”Tâbicûn” är den generation som följde på följeslagarnas generation.

33. Trots att detta förbud inte gäller gifta par är det orekommenderat (makrôh) att se på sin mans\hustrus blygd.

34. ”Qunût” är en åkallan (ducâ) som görs vid gryningsbönen sedan man rätat på sig efter den andra bugningen och innan man faller ner på ansiktet.