Imam Abu Hanifa – hans liv och hans lära
av Barbro Muhammad-Klingmann
Imam Abu Hanifa var grundare inte bara till den största av Islams klassiska lagskolor (madhahib) utan till islamisk rättsära (fiqh) som systematisk vetenskap överhuvudtaget. Tillsammans med sina elever utarbetade han under en period av ca 30 år en omfattande samling lagar, som täcker allt från hur man ber och fastar till olika aspekter av civilrätt och relationer till icke-muslimska samhällen. Av detta arbete återstår inga skrivna dokument, men traditionen lever vidare genom hans lärjungar och efterföljare, främst Muhammad bin al-Hasan al-Shaibani, som i sin tur var lärare till två av de andra stora imamerna, Malik och Ash-Shafiíi. Imam Abu Hanifaís madhhab är den mest utbredda av de islamiska lagskolorna, och har utgjort den konstituerande grunden för de flesta islamiska stater genom historien. Dess anhängare utgör över hälften av dagens muslimer. I en tid då islamisk lag håller på att upplösas till förmån för mer eller mindre fanatiska reformläror är det kanske bra att stanna upp och se tillbaka. Nedanstående redogörelse grundar sig i allt väsentligt på historikern Shibli Nuímanis bok [1], som ger en utsökt och insiktsfull skildring av imam Abu Hanifa, hans samtid och hans betydelse för utvecklingen av islamisk lag.
Staden Kufah i Iraq grundades av kalifen Umar år 17 H. (efter hijrah), och blev under kalifen Ali huvudstad för det snabbt expanderande islamiska väldet. Kufah var, tillsammans med tvillingstaden Basrah, ett kunskapscentrum i dignitet med Mekka och Medinah. Medan Mekka var centrum för hajj, och Medinah berömt för sin Koran-lära (qira’at), blev Kufah huvudstaden för islamisk laglära fiqh. Många av profeten Muhammads (frid vare med honom) följeslagare hade följt Ali till Kufah, bland annat Abdullah ibn Mas’ud, som levt mycket nära profetens familj. Det var traditionen från ibn Mas’ud som kom att ligga till grund för imam Abu Hanfia’s lagskola.
Imam Abu Hanifas levnad:
”Jag är Ismail, son till Hammad, som var son till Numan som var son till Thabit (…). Vi är av persiskt ursprung och har aldrig varit slavar. Min farfar, Abu Hanifa, föddes 80 år efter hijrah. Hans far Thabit hälsade på den hedervärde (kalifen) Ali för att frambringa sina hedersbetygelser. Den hedervärde Ali var generös nog att be för honom och hans familj, och jag tror att hans bön har burit frukt”.
Så berättar Abu Hanifas barnbarn, när han drog sig till minnes hur hans släkt hade kommit och bosatt sig i Iraq några generationer tidigare. Det var en välmående handelsfamilj som tidigt övergått till islam och kände en stark förbundenhet med Profeten Muhammads (frid vare med honom) familj (ahl-i-Bait). Imamens egentliga namn var Numan bin Thabit. Smeknamnet Abu Hanifa hänsyftar till ordet hanif (gudssökare) som i Koranen betecknar profeten Abraham (frid vare med honom).
Imam Abu Hanifa hade förmånen att möta några av Profetens följeslagare, bl.a. Anas bin Malik, som dog i Basra år 93 H., men han fick pga sina unga år aldrig tillfälle att lära direkt av dem. I tjugoårsåldern började han ta lektioner av Hammad ibn Abi Sulaiman, den tidens mest framstående laglärde i Kufah, som gått i lära hos sahib Anas. Hammad var den siste företrädaren för den lagskola som grundlagts av profetens följeslagare Abd-Allah bin Masud. Så länge Hammad levde öppnade Abu Hanifa inte någon egen skola, hans stora aktning för läraren förbjöd honom att göra detta. Abu Hanifa var i fyrtioårsåldern när Hammad dog och övertog då hans skola, som snart fylldes med kunskapssökande från alla världens hörn. Bland sina mest begåvade elever valde han ut ett lagråd, som under trettio års tid ägnade sig åt det gigantiska arbetet att sammanställa en fiqh-samling som systematiskt behandlade olika religiösa och världsliga frågeställningar. Detta arbete pågick fram till hans död år 150 H. Det ursprungliga dokumenten över detta arbete finns inte bevarade, men dess innehåll fördes vidare av imam Abu Hanifa’s närmaste elever och medarbetare, främst Muhammad bin al-Hasan al-Shaibani och Abu Yusuf.
Imam Abu Hanifas karaktär beskrivs i följande skissartade porträtt som en av hans lärjungar lämnat: ”Abu Hanifa var ytterst from, undvek allt förbjudet, förhöll sig mest stilla och försjunken i tankar, och svarade bara på frågor när han visste svaret. Han var mycket generös och hade stor integritet, bad aldrig om någons tjänster, undvek att umgås med dem som var upptagna med världsliga ting, och försmådde status och makt. Han undvek allt baktal och talade bara väl om andra. Han var en person som ägde djup kunskap och som delade med sig av den lika generöst som han delade med sig av sina pengar.” En dag kom en man till honom och undrade hur det kom sig att det aldrig kom ett ont ord från hans läppar, trots att andra ofta talade illa om honom. ”Det är en ynnest från Gud”, svarade imamen, ”Han ger den till vem Han vill”. När Sufyan Thauri hörde det kommenterade han ”Abu Hanifa var inte så dåraktig att han omintetgjorde sina goda gärningar”.
Samma ödmjuka inställning hade han till kunskap. ”Det är en ynnest från Gud. Jag tackar Honom när han Han ger den till mig, och då ger Han mig mera.”
Imam Abu Hanifa förlorade tidigt sin far, men hans mor levde länge och han vårdade henne med stor hänsyn och tillgivenhet. Hon var vidskeplig och tyckte om att lyssna till populära predikanter och historieberättare, som hon litade mera till än till sin son. För att tillfredsställa den gamla damens önskningar gick Imam Abu Hanifa för att fråga dessa personer om deras åsikt i olika frågor, ja, ibland ville modern själv följa med för att vara säker på att svaret verkligen kom från den person hon önskade. De tillfrågade undrade förvånat varför Abu Hanifa inte själv besvarade frågorna, men han förklarade han att det inte var hans åsikt som hans mor hade bett om.
Tro och gärningar:
Då som nu härjades det muslimska samfundet av trossöndring och doktrinär fanatism. Kharajiterna var en av de många sekter som hade sin hemvist i Basrah, inte långt ifrån Kufah, och Abu Hanifa var sedan barnsben förtrogen med deras argument. En av deras teser var att trosbekännelse allena inte räckte för att en person skulle kunna kunna kallas mumin (troende), utan tron måste bevisas i handling. De som inte delade denna uppfattning stämplades också som otroende, och bekämpades handgripligen. Andra ämnen som skapade kontrovers var huruvida tron kan öka och minska, om Koranen är evig eller skapad, jabr (mänskans oförmåga att handla mot Guds vilja), qadr (Guds allsmakt och mänskans förutbestämda öde), och tashbih (om Guds egenskaper kan jämföras med mänskans). Sådant filosofiskt hårklyveri var inte av arabiskt ursprung, utan fördes in från andra kulturer, men lyckades snart dra med sig de religiöst lärde och skapa en oförsonlig stämning.
I alla dessa frågor tog Abu Hanifa klart ställning utan att för den skull fördöma sina motståndare. Mitt i den destruktiva och intoleranta sekterism, som höll på att förstöra alla samhälleliga och religiösa värden, talade en liberal och förståndig röst, Abu Hanifas: ”Jag hävdar att alla som vänder sig mot qiblah är troende (mumin) och att ingen blir otroende genom underlåtenhet i handlingar”.
Det berättas att kharajiterna en dag överföll en moské där imam Abu Hanifas höll lektion. Deras avsikt var att få honom att uttala sin åsikt, och därmed kunna stämpla honom som otroende och döda honom. Deras ledare närmade sig imamen och frågade: Vad är ni för ena? ? Vi är skyddssökande, svarade imam Abu Hanifa kvickt. För Gud har sagt: ”Om någon avgudadyrkare söker skydd bland er, så ge honom skydd, så att han får lyssna till Guds ord, och ledsaga honom sedan till en säker plats”. Kharajiternas ledare hade inget annat val än att beordra ”Läs Koranen för dem och följ dem sedan hem”.
Makt och integritet:
Hans samtid bar också på stor politisk oro. Under Abu Hanifas barn- och ungdom expanderade islams maktsfär till Spanien i väster och Indien i öst, men samtidigt var det religiösa förtrycket stort, och islamiska lärde var många gånger de första som föll offer för kalifernas maktsträvanden. Om de inte öppet förföljdes, utnyttjades de för att ge legitimitet åt regenternas maktanspråk. Detta var en av anledningarna till att Abu Hanifa började sin bana som laglärd relativt sent. Han skolades istället som handelman, och bedrev redan som ung ett framgångsrikt sidenväveri. Detta gav honom en ekonomisk ställning som senare tillät honom att fritt ägna sig åt religiösa studier och resor, och även hjälpa sina egna elever att genomföra sina studier. Livet igenom höll han sig undan från maktens boningar och bibehöll sin integritet gentemot makthavarna. När Yazid, den siste av de umayyadiska kaliferna, erbjöd honom att bli högste skattmästare, avböjde han. Han blev då fängslad och utsatt för 100 piskslag varje dag. Men han stod fast, och till slut fick Yazid fick ge upp sin absurda plan och frige honom.
Imam Abu Hanifa lämnade efter detta Kufah och flyttade till Mekka. där han stannade under 10 år fram till 136 H. Under tiden tog abbasiderna makten i Kufah. Deras våldsamma framfart väckte starkt motstånd från folkligt och religiöst håll. De flesta religiöst lärde, med Abu Hanifa i spetsen, ansåg dem inte värdiga som de troendes ledare (amir-al-muminin), och stödde istället de anspråk som höjdes av ättlingar till Profeten Muhammad (frid vare med honom). När en av dem, sidi Ibrahim, 145 H. reste kalifatets flagga mot den abbasidiske makthavaren Mansur, hade han Abu Hanifas fulla stöd. Men Ibrahim led nederlag i Basrah året därpå, och Mansurs vedergällning drabbade Ibrahims anhängare, däribland Abu Hanifa. Först försökte Mansur vinna över imam Abu Hanifa till sin sida genom att erbjuda honom att bli qadi (högste domare). Abu Hanifa avböjde vänligt men bestämt, varpå han kastades i fängelse och torterades. Men detta bidrog bara till att göra honom ännu mera känd och älskad bland folket, och Mansur var tvungen att tillåta honom undervisa från fängelset. Abu Hanifa dog av förgiftning i fängelset 150 H. och begravdes i Baghdad. Hans kropp tvättades av stadens qadi som inte upphörde att upprepa orden ”Vid Gud, du är vår tids störste faqih och mest gudfruktiga mänska”. Senare byggdes i anslutning till hans gravplats en skola, som idag är känd som Mashad Abu Hanifa. Hans grav besöktes bland andra av imam Shafi’i, och än idag är den ett mål för pilgrimer som söker välsignelser genom en man som stod nära Gud.
I motsats till många andra religioner reglerar islam det timliga såväl som det andliga livet, och dess andliga ledare måste samtidigt vara lämpade att inneha makt. Trots att imam Abu Hanifa stod i opposition till sin tids makthavare, var han fullt medveten om detta ? ja hans lagskola vittnar i högre grad än någon annan om förståelse för praktiskt maktutövande. Han gav många kloka råd till sina elever om hur de skulle tjäna kalifen utan att förlora sin integritet. Flera av hans elever innehade betydelsefulla politiska uppdrag i Harun al-Rashids kalifat, t.ex. Abu Yusuf, elev och nära medarbetare fiqh-rådet, som blev qadi under Harun. Detta gjorde att Abu Hanifa’s lagskola snabbt spred sig till alla delar av den muslimska maktsfären. Den blev snart det dominerande lagsystemet överallt utom i Arabvärlden, där man gav företräde åt imam Malik’s madhhab.
Imam Abu Hanifas lärare:
Imam Abu Hanifa hade oräkneliga lärare och ännu fler lärjungar. Han valde alltid sina lärare bland tabiin (dem som tillhörde generationen efter Profetens följeslagare, sahaba) eller bland dem som umgåtts med tabiin och som var föredömen i lärdom, ärlighet och fromhet. Hans sätt att ta till sig kunskap var också annorlunda än det gängse ? redan från början var han förtjust i diskussioner och resonemang, och meningstvister med lärarna hindrade honom inte från att besöka dem.
Den störste kännare av islamiska traditioner (muhaddith) som levde i Kufah under den tiden var Sulaiman b. Mihran, bättre känd under namnet Amash. Amash hade lärt direkt under Anas bin Malik, som varit personlig medhjälpare till Profeten Muhammad (frid vare med honom) under hans sista tio levnadsår. Bland Amashs elever var Sufyan Thauri och Shubah, även de stora hadith-auktoriteter. Shubah var både lärare och medstudent till Abu Hanifa, och var mycket fäst vid honom, och Amash blev med tiden själv elev till Abu Hanifa.
Det berättas att Amash en gång bad imam Abu Hanifa att ge en förklaring i en viss fråga, och Abu Hanifa svarade med en lång kedja av hänvisningar som gick tillbaka tlll Anas bin Malik, och tillade att han hade hört detta från A’mash själv. A’mash medgav häpet att han det skulle ha tagit honom flera dagar att hitta alla desssa hänvisningar, och utropade: ”Ni laglärde (fuqaha) är som läkare och vi (muhaddith) är apotekare (som tillhandahåller medicinen). Och du, Abu Hanifa, är bådadera.”
Lektioner gick till så att eleverna lyssnade till läraren och ansträngde sig att lära sig utantill det han sade. Ibland förde de också anteckningar. Nybörjarna fick sitta till vänster om läraren och flyttades sedan succesivt till mera framstående platser, den finaste var den mittemot läraren framför de andra eleverna. Om åhörarskaran var så stor att lärarens röst inte kunde höras av alla så reste sig någon av åhörarna och upprepade lärarens ord till de bakomvarande.
Det är svårt att idag föreställa sig den kärlek och vördnad som man på den tiden kände inför sina lärare. Abu Hanifa berättade själv att han aldrig sträckte ut sina ben i riktning mot sin lärare Hammads hus. Förhållandet mellan lärare och elev präglades av en blandning av närhet och respekt. ”Behandla era elever med så stor uppriktighet och godhet att främlingar leds att tro att de är era egna barn”, löd ett av Abu Hanifs råd. De studerande gick oftast runt till många olika lärare, och det var inte ovanligt att lärare och elev bytte roller ? status och prestige var inte något som stod i vägen för den som verkligen sökte kunskap.
En gång tillfrågades imam Abu Hanifa om vad som mest främjar inlärning av fiqh.
”Sinnesro”, svarade imamen.
”Hur uppnår man det?” ?
”Genom att minska sina engagemang”
”Hur kan man minska sina engagemang?”
”Gör det som är väsentligt och lämna det som är oväsentligt”
Imam Abu Hanifa tillägnade sig också hadith från de stora lärde i Mekka som han regelbundet besökte. Ibland tillbringade han flera månader där i samband med hajj. En av hans lärare var Ata b. Abi Rabah, en tabii som hde stor auktoritet pga att han umgåtts med och lärt av många sahaba.
Men den stora skattkammaren för hadith var Medina, Profetens (frid vare med honom) hemvist under islams avgörande år. Imam Abu Hanifa var samtida med imam Malik, och träffade honom ofta under sina resor till Medina. Han var 13 år äldre än Malik, vilket inte hindrade honom från att behandla Malik med stor respekt och ta lärdom av hans kunskap i hadith. Denna respekt besvarades i sin tur av Malik som tog emot honom med stor värme och vördnad. Malik blev senare elev till Abu Hanifas lärjunge Muhammad bin al-Hasan al-Shaibani, som också var lärare till imam Shafii. Vid denna tid var det sju tabiin som var bildade den ledande gruppen för hadith och fiqh. De hade alla utbildats av ledande sahaba, och de bildade tillsammans ett lagråd vars auktoritet var etablerad i hela den islamiska världen. Den lagskola som senare utvecklades av imam Malik grundar sig i allt väsentligt på utlåtanden från denna grupp. När imam Abu Hanifa kom till Medina levde ännu två av dessa tabiin, och han var elev hos dem båda. En av dem var Suleiman, som varit slav till Profetens hustru Maymunah, och den andre var sonson till kalifen Umar och hade lärts upp av sin far.
I Medina träffade han också imam Muhammad al-Baqir och hans son Ja’far as-Sidiq. Baqir var ättling i rakt nedstigande led till kalifen ’Ali, och Ja’far var på mödernet ättling till den först kalifen, Abu Bakr. Av honom lärde sig Abu Hanifa inte bara hadith och fiqh, utan också tasawwuf. Om tiden med Ja’far han senare: ”I två år var jag tillsammans med sayiidina Ja’far as-Sadiq och jag tillägnade mig den andliga kunskapen som gjorde mig till en sökare på vägen.” Och ”vore det inte för de två åren så hade jag varit förlorad”.
Hadith-kunskap och förmåga till Ijtihad:
Det framförs ibland av ytliga betraktare att Abu Hanifa skulle ha saknat djupare kunskaper i hadith. Även en del av hans samtida trodde det. Auzai var en berömd muhaddith som bodde i Syrien. Han hade till en början inte någon hög uppfattning om Abu Hanifa, men när han fick tillfälle att möta honom personligen, ändrade han åsikt radikalt. ”Denne mans storhet”, sade han, ”har gjort folk avundsjuka på honom. Mina misstankar om honom var helt fel, och jag det är jag mycket ledsen för.”
Samma sorts kritik drabbade även de andra stora imamerna, Malik och Shafii, som båda levde innan de klassiska sahih-samlingarna kom till. Kritiken är helt obefogad, och beror på att man inte förstår hur lag och tradition hänger ihop.
I själva verket är laglära (fiqh) och tradition (hadith) två helt skilda kategorier. En mujtahid (laglärd) och en muhaddith (hadith-lärd) är sällan förenade i samma person. Denna skillnad finner man redan bland profetens följeslagare (sahaba). Kaliferna Umar och Abu Bakr, som var ledare och domare, har bara bidragit med något dussintal hadith, medan de stora berättarna som Abu Huraira eller Abdullah ibn Umar, som efterlämnat ovärderliga skatter av hadith, inte deltog i vare sig lagstiftande eller politik.
Detta beror delvis på att de egenskaper som utgör meriter för en mujtahid står i motsats till de egenskaper som behövs för att vara en god muhaddith. En god mujtahid beröms för sin inträngande vision, förmåga att dra slutsatser, indentifiera frågeställningar och kunna besvara dem, och sin skicklighet i att härleda regler. Alla dessa egenskaper är bara till förfång för den som ska överföra traditoner. Abu Yussuf kritiserades av samtida traditionslärda för att han ”lät sig påverkas av sin personliga åsikt, och brukarde härleda ytterligare regler ur readan befintliga regler. Dessutom umgicks han vid kalifens hov och var qadi (högste domare)”. Om det var ett brott att härleda lagregler, då var Abu Hanifa utan tvekan en större brottsling än Abu Yussuf!
Framväxten av fiqh som vetenskap:
Före Abu Hanifa existerade inte fiqh som en systematisk vetenskap, och det fanns inte heller fastställda kriterier för hur ahadith skulle användas i lagsammanhang. Europeiska orientalister har velat göra gällanade att Abu Hanifas lag inspirerats av romerska och persiska förebilder. Man anför som argument för detta att det finns en del likheter mellen dessa lagsystem och Hanafi fiqh i vissa detaljer som t.ex. hur arvslotter beräknas. Detta motsägs dock av att dessa instruktioner återfinns i Koranen och i de uttalanden av Profeten Muhammad (frid vare med honom) som bevarats i ahadith, medan de bysantinska och persiska lagarna på Abu Hanifas tid inte ens var översatta till arabiska.
Sålänge profeten Muhammad (frid vare med honom) levde, följde man helt enkelt hans exempel, och han avrådde sina följeslagare från att att ställa några frågor eller skriva ned hans uttalanden. Även under de första två kaliferna, Abu Bakr och Umar, undvek man att nedteckna hadith. Det var inte förrän under Uthmans och Alis kalifat som hadith började spridas, och samtidigt användes som ideologiskt vapen i de inre stridigheter som härjade. Därmed öppnades dörren för förvanskning och förfalskning, vilket i sin tur påkallade behovet av att kritiskt granska hadith-materialet. Under umayyad-perioden hade antalet hadith som cirkulerade vuxit tilll flera hundra tuesen, och det uppstod skolor som ägnade sig åt att samla och klassificera hadith. Tillförligheten i en hadith bedömdes främst med hänsyn till berättarkedjan (isnad). Med hänsyn till hur tillförlitliga de personer som återberättade hadithen ansågs vara, brukade man dela in hadith i kategorierna sahih (sunda, autentiska), hasan (goda), da’if (svaga) etc. Till detta kriterium lade Imam Abu Hanifa flera ytterligare, som han han ansåg måste vara uppfyllda för att en hadith skulle kunna användas som grund för lagtolkning. Han delade in ahadith i en skala från mutawatir, där det fanns ett stort antal olika berättare i varje överföringsled, till ahad som bara hade en enda berättare i något steg. För att en viss handling skulle betraktas som absolut påbjuden (fard) måste den grundas på Koranen eller på en hadith med statusen sahih eller hasan, och mutawatir. Abu Hanifa krävde dessutom att innehållet i en hadith skulle vara rimligt och sannolikt, dirayat. Hadith som formellt kunde anses sahih men inte uppfyllde detta krav på rimlighet kallades muallal, och användes inte för att härleda lagar. För att kunna avgöra om det finns ensådan dold svaghet i en hadith krävs ofta en intuitiv förståelse som bara kan nås av dem som, förutom ingående kunskap i fiqh, hadith och andra vetenskaper, också och är fri från yttre bindningar och själviska motiv.
Redan tidigt var de traditionslärde delade i två läger, de som endast stödde sig på överfört material, och de som använde logik och personligt omdöme för att härleda lagregler när traditionerna inte gav något entydigt svar. De förra kallades ahl al-hadith, traditionalister, och de senare ahl al-ray, logiker. Även sådana erkända muhaddith som imam Malik, Sufyan Thauri och Auzai räknades dock till ahl al-ray, eftersom de samtidigt var nytänkare och lagtolkare. Men begreppet ray förknippas framför allt med Abu Hanifa, vars namn ofta förses med epitetet ”Imam av ahl al-ray”.
Samma delningslinje återfinns också bland de tidiga laglärde. På ena sidan fanns de som tolkade allt källmaterial bokstavligt, utan hänsyn till logik eller praktiska behov. För dem var frågan om rätt eller fel inte något som kunde avgöras med förnuftet. På andra sidan återfanns de som sökte en rationell grund till Guds lagar, och sedan använde samma logik för att härleda regler där källmaterial saknades (s.k. analogiförfarande, quiyas). Quiyas blev senare en allmänt erkänd medod för att härleda fiqh, men detta var inte alls någon självklarhet före imam Abu Hanifas tid.
sammanfattnignsvis kan man säga att imam Abu Hanifas kriterier för att acceptera hadith var mycket stränga, och detta är den främsta orsaken till att det i hans andliga kvarlåtenskap förekommer så få hänvisningar till hadith. Denna restriktiva hållning var på sätt och vis ett arv från hans egna lärare, och kan spåras tillbaka till sahib Abd-Allah bin Masud. Från honom kommer ursprungligen de principer som ligger till grund för Abu Hanifas radikala hadithkritik och förnuftsstyrda lagskola.
Kännetecken för Hanafi fiqh – några exempel:
En av imam Abu Hanifas mest värdefulla insatser var att han gjorde åtskilllnad mellan sådana ahadith som måste betraktas som normgivande, och sådana som inte har några vidare konsekvenser. Till de senare hör t.ex. profetens uttalanden om jordbruk eler medicin, eller anvisningar som var specifika för en viss situation. Dit räknar Abu hanifa även ahadith som rör skilsmässor, fördelning av krigsbyte, och storleken av jizyah (den skyydsskatt som icke-muslimer betalar till den muslimska staten). En sådan distinktion mellan normgivande och icke normgivande instruktioner gjordes redan av de tidiga kaliferna, men utvecklades av Abu Hanifa till en lagprincip som är det främsta kännetecknet för hans skola. Det är detta som gett Hanafi fiqh dess bredd och flexibilitet. I så gott som varje fråga, vare sig den handlar om fromhetsutövning eller världsliga handlingar, är Hanifi fiqh mer liberal och lättare att tillämpa och följa än andra lagskolor – allt i enlighet med Koranens ord”Gud önskar vara mild och inte sträng mot er”, och Profeten Muhammad’s uttalande ”Jag kommer till er med en mild och lätt shariah”.
Vi ska här ta upp tre exempel som illustrerar hur Hanafiskolan skiljer sig från andra skolor: utförande av bönen, upprätttande av äktenskap och skilsmässa, och förhållnadet mellan muslimer och dhimmis (icke-muslimer som lever under muslimskt styre).
Bönen:
Det finns varken i Koranen eller ahadith exakt angivet vilka delar av dem muslimska bönen som är fard (absolut plikt). Eftersom bönen är ett uttryck för mänskans ödmjukhet och underkastelse inför Gud, så är alla imamer överens om att vissa element måste ingå, nämligen niyyat (avsikten att utföra bön), takbir (att prisa Guds storhet), qiraat (Koranrecitation), ruku (att buga sig) och sajda (att böja sig med pannan mot marken). En del imamer har gått längre än så, och förklarat även det detaljerade sätt på vilket detta skall utföras som fard, medan Abu Hanifa ansåg att sådana detaljer inte var bindande. T.ex. menade han att takbir kan uttryckas på annat sätt än att säga ”Allahu akbar”, att Koranrecitationen kan bestå av vilka ayat (Koranverser) som helst och inte nödvändigtvis måste inkludera Surat-al-Fatihah, och att bönen i princip kan läsas på vilket språk som helst, om den som ber inte kan arabiska. På alla dessa punkter har imam Shafii motsatt åsikt.
Äktenskapslag:
Medan kvinnan enligt imamerna Shafii och Ahmad behöver ett ombud för att teckna ett giltigt äktenskapskontrakt, är hon hon enligt Abu Hanifa själv komptetent att göra detta så snart hon uppnått vuxen ålder, och har även rätt att upplösa äktenskapskontrakt som tecknats å hennes vägnar innan hon blev myndig. Detta är ett utslag Abu Hanifas syn på kvinnans jämbördiga rättsställning i förhållande till mannen, en princip som också kommer till uttryck i andra frågor. T.ex. jämställer han manliga och kvinnliga vittnen i mål som rör familj och äktenskap, och han ansåg även att en kvinna kan utöva domarämbetet (qadi). I fråga om skilsmässa, ansåg Abu Hanifa att den överhuvudtaget inte är tillåten sålänge det finns en bra relation mellan parterna. Om mannen uttalat skilsmässa, så kan parterna förlikas under väntetiden utan att formellt ingå nytt äktenskap ? det krävs bara att mannen och kvinnan själv kommer överens om det för att äktenskapet åter ska träda i kraft. Enligt imam Shafii är detta inte möjligt, medan imam Malik kräver att det åtmindstonde ska finnas vittnen till förlikningen. När det gäller skilsmässa på kvinnans initiativ (khal) kan kvinnan enligt Abu Hanifa aldrig bli skyldig att betala mer än den brudgåva (mahr) hon fått av mannen, och om det är hans fel som orsakar skilsmässan behöver hon inte betala någon kompensation alls. I iammerna Shafiis och Ahmads lagskolor däremot har mannen möjlighet att avkräva kvinnan kompensation utöver detta.
Rättigheter för dhimmis:
Inget lagsystem har någonsin kunnat visa upp en sådan jämlik behandling av andra folk och religioner som imam Abu Hanifas. Enligt dessa har en dhimmis liv lika värde som en muslims, dvs en muslim som dödar en dhimmi straffas med döden. En dhimmi kunde bosätta sig var han ville, även i Mekka och Medina, och hade samma rättigheter att bedriva handel som en muslim. Dhimmis kunde fritt uppföra helgedomar för att utöva sin religion, och tillämpa sin egen civilrätt. Den skydssskatt (jiziyah) de ålades stod i proportion till var och ens betalningsförmåga, på samma sätt som zakat utgör en bestämd andel av varje muslims inkomster. Så länge en dhimmi inte bedrev spioneri mot den muslimska staten, förtalade Gud eller Hans profet (frid vare med honom) eller begick äktenskapsbrott med en muslimsk kvinna, var han en betrodd och jämlik medborgare i det muslimska samhället. I motsats till de andra stora lagskolornas regler, som var betydligt mera diskriminerande, bidrog imam Abu Hanifa’s lagtolkningar till harmonisk samlevnad som undvek minoritetskonflikter och uppror. Dessa lagar började tilllämpas under Harun al-Rashids kalifat, då Abu Yusuf var qadi, och kom under århundrarden att prägla samlevnaden mellan muslimer och icke-muslimer i hela den muslimska världen.
Om tro och gärningar:
(utdrag ur ett brev från Abu Hanifa till Uthman Batti)
Låt mig påmina dig om att innan Guds sändebud tilldelades sitt uppdrag var folk månggudadyrkare. Han predikade för dem att den bara finns en Gud och uppmanade dem att tro på detta budskap. Liv och egendom tillhörande den om övergav månggudadyrkan och antog islam förklarades heliga. Sedan ålades vissa plikter dem som antagit tron. Att utföra dessa plikter kallades för gärningar (amal). det är detta Gud syftar till med orden ”De som hade tron och utförde goda gärningar”, och ”de som trodde på Gud och handlade på rätt sätt”. Det finns flera ayat av liknande slag där det tydligt framgår att avsaknaden av gärningar ej omintetgör tron, däremot måste det finnas en trosbekännelse. Att bekännelse och gärningar är två skilda saker är också klart från det faktum att alla muslimer är lika ifråga om sin trosbekännelse, medan de bedöms olika med hänsyn till sina gärningar. Religionen och tron är är lika för alla muslimer. Gud säger själv: ”Jag har föreskrivit dig samma religion som jag ålade Noak. Det jag uppenbarat för dig, och det jag ålade Abraham, Moses och Jesus, var att bevara er religion och att inte söndras i den”. Du bör veta att vägledning i tron och vägledning i gärningar är två olika saker. Du kan kalla en person för mumin (troende) även om hon inte är medveten om sina plikter: en sådan person är okunnig om sina plikter men är likväl troende enligt sin bekännelse. Gud har själv gjort denna distinktion i Koranen. Skulle du jämställa en person som förnekar Gud och Hans sändebud med en som, fast hon tror, är okunnig om sina praktiska plikter? Där plikterna omnämns i Koranen sägs det ”Gud har fastlagt detta för att ni inte ska gå vilse”, och på ett annat ställe: ”Om någon går vilse så låt någon annan påminna honom”. Det berättas vidare att Moses sade: ”När jag gjorde det var jag bland de vislegångna” . (…) Betyder titeln amir-al-muminin (de troendes befälhavare), som gavs till de hedervärde Umar och Ali, att de var ledare bara för dem som utförde sina praktiska plikter? Den hedervärde Ali kallade Syriens folk, som låg i krig med honom, för troende. Finns det någon större synd än att döda? Kan både de som dödar och de som dödas ha rätt samtidigt? Om du rättfärdigar ena sidan, nämligen den hedervärde Ali och hans anhängare, vad har du då att säga om den andra? fundera över detta och för förstå det.
Jag hävdar att alla som vänder sig mot qiblah är troende (mumin) och att ingen av dem blir otroende genom underlåtenhet i handlingar. Den som äger tro och även utför sina plikter är utan tvekan mumin och ämnad för paradiset. Den som varken äger tro eller handlingar är en otroende och är ämnad för helvetet. Den som har tro men undlåter att handla är med all visshet muslim, fast en syndig sådan. Det är Guds sak att straffa eller förlåta honom.