Al-Mukhtasar
av Imam Abul-Hasan al-Qudûri
Boken om Tahara och Boken om Salah
översatt av shaykh Mohammad Muslim Eneborg
I. INLEDNING:
All pris tillhör Allâh, världarnas Herre, och (det goda) slutet tillfaller de gudfruktiga och välsignelser och frid över Hans budbärare Muhammad och hans familj och hans kompanjoner allesamman. Shaykhen, den store imamen, asketen Abul-Hasan ibn Ahmad ibn Muhammad ibn Jaífar Baghdâdî, bättre känd som Al-Qudûrî, sade:
II. KITÂB AL-TAHÂRAH:
Allah, den Högste, säger: Troende! När ni går till bön, två då ansikte och händer samt armarna upp till armbågarna och stryk med (de våta) händerna över huvudet och (två) fötterna upp till fotknölarna.
Så det obligatoriska (fard) i tahârah (reningen, läs wudû) är att tvätta de tre kroppsdelarna samt stryka med våta händer (mash) över huvudet, och armbågarna och fotknölarna ingår i det som är obligatoriskt att tvätta enligt våra tre lärde (Imâm Abû Hanîfah, Imâm Abû Yûsuf och Imâm Muhammad), i motsats till Imâm Zufar. Den obligatoriska delen av mash över huvudet är lika med pannans stolek, vilket är en fjärdedel av huvudet, på grund av den hadîth där Al-Mughîrah ibn Shuíbah berättar att Profeten (frid vare med honom) gick till några människors soptipp och kissade, sedan utförde han wudû och strök med händerna (mash) över sin panna och sina lädersockor.
Sunnah i tahârah är att tvätta händerna tre gånger innan man doppar dem i någon behållare, när man vaknat från sin sömn, och att nämna Allâhs, den Högstes namn (säga bismillâh) i början av wud û och att använda miswâk och att skölja munnen och att snyta sig och att stryka (mash) över öronen och att dra med fingrarna (khilâl) genom skägget samt mellan tårna och att upprepa tvagningen upp till tre gånger.
Det är mustahabb (lovvärt) när man gör wu dû att göra niyyah (avsikt) för tahârah och att göra mash över hela huvudet (läs hjässan) och att göra wudû i ordning så att man börjar med det som Allâh började med, samt från höger, och att göra wudû utan avbrott och att göra mash över nacken.
De företeelser som bryter wudû är allt som kommer ut från de två vägarna (för urin och avföring) samt blod och var och lymfvätska, när de flyter ut från kroppen och når någon sådan del av kroppen som det är obligatoriskt att tvätta (i wudû eller ghusl), samt att kräkas munnen full (eller mer) samt att sova liggande eller sittande, lutande sig emot något på ett sådant vis att om det togs bort skulle man falla, samt att förlora sansen genom medvetslöshet eller vansinne samt att skratta högt i en sådan bön som innehåller rukûí och sujûd.
Det som är obligatoriskt i ghusl är att skölja munnen och att snyta sig (med vatten) och att tvätta hela kroppen.
Sunnah i ghusl är att man börjar med att tvätta händerna och skrevet samt avlägsnar eventuell orenhet från kroppen, sedan gör man wudû som vanligt förutom fötterna, sedan häller man vatten över huvudet och över hela kroppen tre gånger, sedan flyttar man sig och tvättar fötterna.
Det är inte obligatoriskt för kvinnor att kamma ut sina flätor för att göra ghusl om vattnet kan nå hårbottnen ändå.
De företeelser som gör ghusl nödvändigt är att sädesvätska utsöndras med kraft och upphetsning från man eller kvinna samt att de två khatan (ollonet och clitoris) möts (även) utan sädesuttömning samt hayd (menstruation) och nifâs (blödning efter barnafödsel).
Allahs Budbärare (frid vare med honom) föreskrev (ordagrant: gjorde till sunnah) ghusl för jumuíah och de två íîd och ihrâm och íarafah. Ghusl är inte obligatoriskt vid (utsöndring av) madhî och wadî, utan vid dem räcker det med wudû.
Tahârah (rening) från ahdâth (rituell orenhet) är tillåten med vatten från himlen (regn) och bäckar och källor och brunnar och med havsvatten.
Tahârah är inte tillåten med vatten som pressats ur träd eller frukter och inte heller med vatten över vilket något annat har ”vunnit överhanden” och avlägsnat det från dess naturliga tillstånd såsom drycker (saft) och vinäger och spad och bâqillâ- (en grönsak) -vatten och rosvatten och zardaj- (ett träd) -vatten.
Tahârah är tillåten med vatten i vilket har blandats någon ren (tâhir) sak som ändrat en av dess egenskaper (smak, lukt och utseende), såsom vatten från en översvämning eller vatten som blandats med ushnân (en växt som användes som tvål) eller tvål eller saffran.
Allt stillastående vatten som det fallit någon orenhet i är det otillåtet att göra wudû med, vare sig det är litet eller mycket, därför att Profeten (frid vare med honom) beordrade att vatten skulle skyddas från orenhet och sade: Ingen av er får kissa i stillastående vatten eller göra ghusl från janâbah (stor rituell orenhet, alltså fardghusl) i det, och han (frid vare med honom) sade: När någon av er vaknar från sin sömn, får han inte doppa händerna i något kärl innan han tvättat dem tre gånger, för han vet inte var hans händer har tillbringat natten.
Vad beträffar rinnande vatten, när någon orenhet faller i det, så är det tillåtet att göra wudû med det så länge inget spår av orenheten syns, eftersom orenheten inte kan stå kvar när vattnet rinner.
När någon orernhet faller i ena änden av en stor vattensamling, vars ena ände inte påverkas av att man rör om i den andra, ände är det tillåtet att göra wudû från den andra, eftersom det är tydligt att orenheten inte når dit.
Att något småkryp som inte har flytande blod, såsom löss och flugor och getingar och skorpioner, (faller i vattnet och) dör förstör inte vattnet (det blir inte orent), och att något vattenlevande djur, såsom fiskar och grodor och kräftor, dör förstör inte vattnet.
Använt vatten är det inte tillåtet att använda för att rena sig från rituell orenhet, och använt vatten är allt vatten som använts för att avlägsna rituell orenhet eller har använts på kroppen som en form av tillbedjan (som att göra wudû när man redan har wudû)
Alla skinn som blivit garvade och så blivid renade, är det tillåtet att be i och göra wudû ur, förutom svinskinn och människoskinn. Hår och ben av självdöda djur är rena.
När någon orenhet faller i en brunn måste man tömma den (på allt vatten), och att tömma den på dess innehåll är tahârah för den.
Om en mus eller en sparv eller en annan småfågel drunknar i brunnen tömmer man mellan tjugo och trettio hinkar ur den, beroende på hur stor hinken är, och om en duva eller höna eller katt drunknar i den tömmer man mellan fyrtio och femtio hinkar ur den, och om en get eller en människa drunknar i den tömmer man den på allt vatten.
Om djuret (som föll i och drunknade) svullit upp eller spruckit, tömmer man brunnen på allt vatten, oavsett storleken på djuret.
Antalet hinkar beräknas enligt genomsnittet för hinkar som används i trakten, så om man med en jättestor hink tömmer så mycket vatten som det föreskrivna antalet normalstora hinkar rymmer räknas det.
Om brunnen är en källa som inte går att tömma och det blivit nödvändigt att tömma den, tömmer man ur den lika mycket vatten som den innehåller, och det har rapporterats från Muhammad ibn Hasan att han sade att man tar ut mellan tvåhundra och trehundra hinkar ur den.
När man finner en död mus eller annat djur i en brunn och man inte vet när den föll i, och den varken har svullit upp eller spruckit, repeterar man ett dygns böner om man hade gjort wudû med vatten ur den, och man tvättar allting som har berörts av dess vatten, och om den har svullit upp eller spruckit repeterar man tre dygns böner, enligt Abû Hanifah och enligt Abû Yûsuf och Muhammad behöver man inte repetera någonting tills men vet med säkerhet när den föll i.
Det vatten (sûr) som en människa eller ett sådant djur vars kött man kan äta druckit av är rent och det vatten som en hund eller ett svin eller ett rovdjur druckit av är orent och det vatten som en katt eller en lösspringande höna eller en rovfågel eller något av de djur som vanligen bor i (människors) hus, såsom en orm eller en mus, druckit av är makrûh (ogillat) och det vatten som en åsna eller en mula druckit av är mashkûk (osäkert), så om man inte har något annat vatten gör man både wudû med det och tayammum, och vilket man än börjar med gäller det.
III. KITÂB AL-SALÂH
III.1. INLEDNING:
Fajr-tiden börjar när den andra gryningen stiger upp, och den är det vita sken som sprider sig i horisonten, och varar så länge solen inte stigit upp.
Zuhr-tiden börjar när solen lämnat zenit och varar, enligt Abû Hanîfah tills skuggan av en sak, undantaget den skugga som rådde vid zenit, blir dubbelt så lång som saken själv och enligt Abû Yûsuf och Muhammad tills skuggan av en sak blir lika lång som saken själv.
Asr-tiden börjar när zuhr-tiden slutar enligt de båda uppfattningarna och varar så länge solen inte gått ned.
Maghrib-tiden börjar när solen gått ned och varar så länge skymningen (shafaq) inte försvunnit, och den är det vita sken som syns vid horisonten efter kvällsrodnaden enligt Abû Hanîfah, och enligt Abû Yûsuf och Mu hammad är den det röda skenet.
Ishâ-tiden börjar när skymningen försvunnit och varar så länge gryningen inte stigit upp.
Det är lovvärt (mustahabb) att be fajr när det blivit ljust (isfâr) och att be zuhr när det blivit svalare (ibrâd ó alltså sent) på sommaren och tidigt på vintern och att be íasr sent, så länge solen inte hinner ändra färg och att be maghrib tidigt och att dröja med íish â upp till en tredjedel av natten.
Det är lovvärt för den som har för vana att be på natten (tahajjud el. salâh al-layl) att dröja med witr till nattens senare del, och om man inte är säker på att vakna ber man witr innan man går och lägger sig.
III. 2. BÂB AL-ADHÂN
Böneutropet (adhân) är sunnah till de fem dagliga bönerna och fredagsbönen (al-jumuíah), men inte till några andra, och man gör inte tarjîí (upprepning) i böneutropet och i böneutropet för fajr lägger man till efter al-falâ h: ”As-salâtu khayrum minan-nawm” två gånger.
Iqâmah är precis som adhân, förutom att efter ”Hayya íalal-falâh” lägger man till: ”Qad qâmati s-salâh” två gånger, och man gör adh ân långsamt, med långa mellanrum (tarassul) och iqâmah snabbt (hadar) och i båda riktar man sig mot qiblah, sedan när man når al-salâh och al-falâh vänder man ansiktet till höger och vänster.
Man gör adhân och iqâmah till missade böner (när man gör upp för dem), så om man har missat flera böner gör man både adhân och iqâmah till den första och i de övriga är det valfritt; om man vill gör man både adhân och iqâmah och om man vill gör man bara iqâmah.
Det är lämpligt att man gör adhân och iqâmah med wudû; om man gör adhân utan wud û gäller den och det är makrûh att göra iqâmah utan wudû eller adhân när man är i behov av ghusl (junub).
Man gör inte adhân till någon bön före dess tid infallit, förutom fajr enligt Abû Yusuf.
III.3. BÂB SHURÛT AL-SALÂH ALLATÎ TATAQADDAMUHÂ
(Kapitel om de villkor för bönen som föregår den)
Det är nödvändigt när man skall be att man först gör sig ren från rituell (ahdâth) och konkret (anjâs) orenhet, såsom vi tidigare beskrivit.
Samt att man skyler sin nakenhet (íawrah). Mannens íawrah är från naveln till knäna, och knäna ingår i íawrah men inte naveln, och en fri kvinnas hela kropp är hennes awrah förutom ansiktet och händerna, och det som är íawrah för en man är íawrah för en slavinna, plus hennes mage och rygg är íawrah, men resten av hennes kropp är inte íawrah.
Om man inte finner något att avlägsna konkret orenhet med ber man med den kvar, och man behöver inte repetera bönen, och om man inte finner några kläder (att täcka sin íawrah med) ber man naken, sittande, och gör tecken för rukûí och sujûd, och om man ber stående (som vanligt) gäller det, men det första sättet är bättre.
Samt att man gör niyyah (avsikt) för den bön man skall be, utan att avskilja niyyah från tahrîmah med någon annan gärning.
Samt att man riktar sig mot qiblah, förutom om man hyser fruktan, då man vänder sig åt vilket håll man än har möjlighet till. Om man är tveksam om åt vilket håll qiblah är, och det inte finns någon närvarande man kan fråga, uppskattar man (riktningen) och ber. Om man sedan, efter bönen, får reda på att man hade fel, behöver man inte repetera bönen, och om man får reda på det medan man ber vänder man sig om mot qiblah och fortsätter bönen.
III.4. BÂB SIFAH AL-S A L Â H
(Kapitel om bönens utförande)
De obligatoriska delarna (farâid) i bönen är sex: tahrîmah, qiyâm, qirâ´ah, rukûí, sujûd samt att sitta i sista qaídah så länge det tar att uttala ta shahhud, och allt utöver detta är sunnah.
När man börjar bönen säger man ”Allâhu akbar” och lyfter händerna tillsammans med takbîr tills tummarna kommer i nivå med örsnibbarna. Om man i stället för ”Allâhu akbar” säger ”Allâhu ajall” eller ”Allâhu aízam” eller ”Ar-Rahmânu akbar” gäller det enligt Abû H anîfah och Muhammad, och enligt Abû Yûsuf är det inte tillåtet att säga något annat än ”Allâhu akbar” eller ”Allâhul-akbar” eller ”Allâhul-kabîr”.
Man vilar sin högra hand på den vänstra och håller dem nedanför naveln sedan säger man ”Subhânakallâhumma wa bihamdika wa tabârakasmuka wa taíâlâ jadduka wa lâ ilâha ghayruk” och säger ”Aíûdhu billâhi minash-shaytânir-rajîm” och ”Bismillâhir-Ra hmânir-Rahîm” tyst för sig själv.
Sedan läser man al-Fâtihah och lägger till någon annan sura eller tre verser från vilken sura man vill. När imamen säger ”wa lad-dâllîn” säger han ”âmîn”, och den som ber bakom honom säger det också, och man säger det tyst.
Sedan säger man ”Allâhu akbar” och gör rukûí, och man vilar händerna på knäna och sprider fingrarna och håller ryggen utsträckt, och man varken höjer huvudet eller sänker det, och i rukûí säger man ”Subhâna rabbiyal-ía zîm” minst tre gånger.
Sedan höjer man huvudet och säger ”Samiíallâhu liman hamidah”, och den som ber bakom en imam säger ”Rabbanâ lakal- hamd”.
När man rest på sig helt och hållet säger man ”Allâhu akbar” och gör sujûd, och man vilar händerna på marken och placerar pannan mellan händerna. Man gör sujûd på både näsan och pannan; om man inskränker sig till den ena gäller det enligt Abû Hanîfah, och enligt Abû Yûsuf och Muhammad är det inte tillåtet att inskränka sig till näsan utan ursäkt (som ett sår på pannan). Om man gör sujûd på turbanens vindlar eller den del som hänger ned gäller det. Man visar insidan på överarmarna och håller magen ifrån låren och håller tårna riktade mot qiblah och i sujûd säger man ”Subhâna rabbiyal-aílâ” minst tre gånger.
Sedan höjer man huvudet och säger ”Allâhu akbar”, och när man satt sig upp helt och hållet säger man ”Allâhu akbar” och gör sujûd (en andra gång). När man gjort sujûd ordentligt säger man ”Allâhu akbar” och reser sig upp på fötter utan att sätta sig ned eller stödja sig med händerna på marken.
I andra rakíah gör man samma sak som i första, förutom att man inte gör istiftâh (säger ”Subhânakallâhumma…”) eller taíawwudh (säger ”Aíûdhu…”)
Man lyfter inte händerna utom i första takbîr. När man reser huvudet från andra sujûd i andra rakíah, sprider man vänstra foten och sätter sig på den, och man ställer den högra lodrätt och håller tårna riktade mot qiblah. Man placerar händerna på låren och sprider fingrarna, sedan läser man tashahhud. Tashahhud är att man säger ”At-tahiyyatu lillâhi was-salawâtu wat-tayyibât. As-salâmu íalayka ayyuhan-nabiyyu wa rahmatullâhi wa barakâtuh. As-salâmu íalaynâ wa íalâ íibâdillâhis-sâlihîn. Ashhadu allâ ilâha illallâhu wa ashhadu anna Muhammadan íabduhû wa rasûluh.” Man lägger inte till något till detta i första qaídah. I de två andra rakíah läser man enbart sura Fâtihah. När man sitter i slutet på bönen sätter man sig som man satt i försa qaídah och läser tashahhud och sänder välsignelser över Profeten, frid vare med honom, och ber med vilka ord man vill, utav de ord som liknar koranens ord eller de böner som förekommer i hadîth, och man ber inte med sådana ord som liknar vanligt tal människo emellan. Sedan gör man salâm till höger och säger ”As-salâmu íalaykum wa rahmatullâh”, och man gör salâm till vänster på samma sätt.
Man gör qirâ´ah (läser koranen) högt i fajr samt i de två första rakíah av maghrib och íishâ när man är imâm och man gör qirâ´ah tyst i de som följer de två första, och om man ber ensam är det valfritt; om man vill läser man högt för sig själv, och om man vill läser man tyst. Imamen gör qirâ´ah tyst i zuhr och íasr.
Witr är tre rakíah som man inte avskiljer med salâm, och man gör qunût i tredje rakíah, före rukûí året om. I varje rakíah av witr läser man sura Fâtihah och någon ytterligare sura. När man vill göra qunût säger man ”Allâhu akbar” och lyfter händerna, sedan läser man qunût, och man läser inte qunût i någon annan bön förutom witr.
Det finns inte föreskrivet för någon bön (salâh) någon bestämd sura man måste läsa, och ingen annan är tillåten (utan alla delar av koranen är tillåtna i alla böner), och det är makrûh att bestämma någon speciell sura att läsa i salâh, så att man inte läser någon annan sura i sin bön.
Det minsta qirâ´ah man måste göra (för att bönen ska gälla) är det som kan kallas Qur´ân enligt Abû Hanîfah, och enligt Abû Yûsuf och Mu hammad är det inte tillåtet att läsa mindre än tre korta verser eller en lång vers.
När man ber bakom en imam gör man inte qirâ´ah, och när man vill följa någon i bönen behöver man göra två niyyah; niyyah för salâh och niyyah för att följa imamen.