Jihad, sådant som upphävts i Koranen & ”Svärdets vers”
Av Ustadh Faraz A. Khan
Översatt av Ann-Catrin Nilsson
Fråga: Jag har nyligen läst om sådant i Koranen som har upphävts och är nu ytterst förvirrad. En del säger att det inte finns något som har upphävts eller att bara ett fåtal verser har upphävts (huvudsakligen sådana som handlar om arv). Ytterligare andra säger att över 200 verser har upphävts, bland dem alla verser om fred och återhållsamhet. Jag är osäker på vad jag ska tro. Den förnuftigaste ståndpunkten tycks för mig vara att erkänna att upphävande är möjligt, men att det bara förekommer ett fåtal gånger i Koranen. Jag är också förvirrad när det gäller ”Svärdsversen” (9: 5). Jag har hört sägas att den upphävde alla verser som handlar om fred, däribland ” … men om fienden vill ha fred … ” och ”Tvång får inte förekomma i religionen” och ”Bekämpa för Guds skull de som bekämpar er, men överträd inte gränserna; Gud älskar inte överträdarna.”
Det finns andra som säger att denna vers måste läsas i sitt sammanhang, som om man läser de föregående och följande verserna i Sura Tawbah hänvisar till det särskilda fall då meckanerna ständigt bröt avtal och ständigt var aggressiva. Jag har lärt mig och trott att Islam huvudsakligen är en fridsam och förnuftig religion, men sedan jag läst detta framstår den som hård och oresonlig (jag har till och med hört de som citerar hadither som säger att det är ok att döda oskyldiga kvinnor och barn om de tillhör fienden). Jag är så förvirrad och har ingen aning om vad jag ska tro. Kan du sprida lite ljus över detta. Jazakallah khair.
Svar: Assalamu alaikum wa rahmatullah
Jag ber att detta når dig i bästa hälsa och tro.
Upphävande är ett av de längsta, mest komplexa och viktigaste ämnena både i koranisk vetenskap [tafsîr] och i juridisk teori [usul al–fiqh]. Imam Suyuti nämner att ett oräkneligt antal lärdas verk uteslutande handlar om [principen om] upphävande och att många imamer har sagt att ingen får uttala sig om tafsîr som inte förstår upphävande. Vår mästare, Alî [ranhu], må Gud vara nöjd med honom, frågade en domare om han kände till vilka verser som upphävde andra verser och domaren svarade att han inte gjorde det. Imam Alî [ranhu] svarade: ”Du är förstörd och du har förstört andra!” [Suyuti, Al-Itqan fi Ulum al-Qur’an]. Följande diskussion ger en kort överblick av upphävande, in sha Allah, och följs av svar på de olika frågor som du tar upp. Må Gud, Den Högste, förse oss med klarhet i dessa och liknande frågor.
Innehåll:
Upphävande: Definition
Upphävande, skillnader i tekniskt språkbruk
Antal upphävda verser
Svärdets vers och upphävande
Svärdets vers [K. 9: 5] i sitt sammanhang
Medborgarskap och visa: Bindande avtal
Svek
Hadither om svek
Är Islam fridsam eller hård?
Att döda oskyldiga kvinnor och barn
Enligt Hanafi-jurister definieras upphävande [naskh] som ”avlägsnandet eller ogiltigförklarandet av en juridisk regel och dess ersättande med en annan”. Den förändring som är förenad med upphävande kan naturligtvis bara iakttas av människor. I Guds eviga kunskap har varje regel sin utsatta tid. Därför framlägger vissa Hanafijurister följande, mer detaljerade, definition:
Ett klarläggande av slutpunkten i en juridisk regel, slutpunkt som var känd av Gud sedan evigheter, men dold för dem som den heliga lagen vänder sig till, så att den, från ett mänskligt perspektiv, framstod som en beständig lag. Upphävande är därför, från vårt perspektiv, förknippat med att ersätta, men är i det gudomliga perspektivet enbart klargörande av ett avslutande av en lag och början på en ny som sätts i dess ställe.
[Ibn Malak/Nasafi, Sharh al-Manar; Bazdawi, Usul al-Bazdawi; Ibn ‘Abidin/Haskafi, Nasamat al-Ashar Sharh Ifadat al-Anwar]
Den viktigaste aspekten av dessa definitioner är begreppet ”fullständigt ogiltigförklarande av eller avslutande av en juridisk regel”, dvs. så att den inte överhuvudtaget är tillämplig [oavsett om det är själva detta upphävande som är detta avslutande eller om den bara är ett förtydligande av detta avslutande].
Denna grundläggande uppfattning delas också av lagskolornas viktigaste juridiska teoretiker som Imam Baqillani, Imam Ghazali, Imam Amidi, Imam Baydawi, Imam Mahalli, Imam Qarafi, Imam Razi och andra.
[Amidi, Ihkam fi Usul al-Ahkam; Ghazali, Mustasfa; Baydawi, Minhaj al-Wusul ila `Ilm al-Usul; Dimyati/Mahalli/Juwayni, Hashiyat ala Sharh al-Waraqat; Qarafi/Razi, Nafa’is al-Usul fi Sharh al-Mahsul]
Upphävande, skillnader i tekniskt språkbruk
Det är viktigt att förstå att definitioner formulerades först senare i Islam. Tidigare lärda, speciellt bland de första generationerna [salaf] kan ha använt samma termer, men med en annan betydelse. Man måste undersöka den tidigare lärdas exakta avsikt och hur han använde termen innan man drar några slutsatser. Som mufti Taqi Usmani, må Gud bevara honom, förklarar i sin ”Ett försök att närma sig de islamiska vetenskaperna”: Termen ’upphävande’ hade en mycket omfattande innebörd i de tidigare lärdas språkbruk, varför den enligt deras uppfattning omfattade många fler verser som inte betraktades som upphävande enligt ovan nämnda tekniska definition [mustalah]. Ett vanligt exempel är om en tidigare vers till sin ordalydelse är mycket allmänt hållen och när därefter en senare vers, i något avseende, begränsar dess tillämpningsområde eller dess villkor – så bedöms den tidigare versen vara upphävd och den senare betraktas som dess ’upphävare’. De menade inte att de regler som utvunnits från de tidigare verserna var fullständigt ersatta eller ogiltiga, utan snarare att de inte längre var allmängiltiga utan istället begränsat giltiga eller på något sätt beroende av ett sammanhang. Versen:
Och gift er inte med kvinnor som är avgudadyrkare förrän de tror. (K. 2: 221)
Regeln här är allmängiltig på det sättet att det är förbjudet för muslimer att gifta sig med någon typ av månggudadyrkande kvinna, antingen de tillber avgudar eller tillhör Bokens folk.
Men i en senare vers sägs:
Och ni kan gifta er med de kyska bland dem som fått Boken (K. 5: 5)
Denna vers tjänar till att begränsa den allmänna omfattningen av den tidigare versen, eftersom det är välkänt att versen bara refererar till kvinnor som är avgudadyrkare, antingen de tillhör månggudadyrkarna eller Bokens folk.
Imam Suyuti påpekar att det fanns många verser som tjänade till att ge undantag eller begränsningar av andra versers tillämpningsområden och de som betraktade dem som exempel på upphävande hade fel. [Al-Itqan fi Ulum al-Qur’an]
[Mufti Taqi Usmani, “An Approach to the Qur’anic Sciences;” Muhammad A. Zurqani Manahil al-Irfan]
Slutligen nämner lärda inom juridisk teori att begränsningar eller specificeringar av en allmängiltig vers inte är ett fullständigt upphävande, utan snarare kan vara relaterat till omständigheter och sammanhang, medan upphävande är ett fullständigt ogiltigförklarande och därför motsäger varje användning eller tillämpbarhet av tidigare upphävda verser. [Ghazali, Mustasfa]
Detta är viktigt om man vill förstå verserna om krig och fred som diskuteras nedan.
På grund av denna skillnad mellan tidigare och senare lärda när det gäller det tekniska bruket av termen upphävande, hade de lärda också olika uppfattningar om antalet upphävda verser i Koranen. Som du nämner i din fråga finns det de som säger att upp till 300 verser har upphävts. Detta bygger på en mer omfattande förståelse av vad som menas med upphävande. Andra har sagt att det var mindre än hundra. Imam Suyuti sade att bara 19 verser i Koranen var upphävda, och Shah Wali Allah var överens med imam Suyuti om bara 5.
Dessa 19 verser behandlar inte Svärdets vers eller andra liknande verser eller verser om fred som du nämner i din fråga.
[Suyuti, Al-Itqan fi Ulum al-Qur’an; Mufti Taqi Usmani, “An Approach to the Qur’anic Sciences”]
En del lärda skilde sig naturligtvis åt när det gällde frågan om antal upphävda verser, eftersom sådana diskussioners själva natur är olikheter i åsikter.
Imam Suyuti diskuterar särskilt denna vers i relation till verser om fred, tålamod och förlåtelse. Han förklarar att, i motsats till vad några imamer trodde, är detta inte ett fall av upphävande, utan handlar snarare om sammanhang. I vissa situationer är verserna om tålamod och förlåtelse tillämpliga, medan svärdets vers lämpar sig bättre för andra. Ingen vers avskaffades helt för en annan, utan var och en har snarare ett särskilt användningsområde.
[Al-Itqan fi Ulum al-Qur’an]
Denna uppfattning förstärks av den framstående juristen och juridiska teoretikern imam Zarkashi i hans mästerliga arbete om Koraniska vetenskaper ”Al-Burhan fi Ulum al-Qur’an.” Han förklarar att många Korankommentatorer hade fel när de uppfattade att svärdets vers upphävde de olika verserna om tålamod och överseende. Detta beror på att upphävande innebär ett fullständigt avslutande av en juridiskt bindande regel, så att den aldrig mer ska användas. Men detta är definitivt inte fallet med dessa verser. Varje vers innebär snarare en särskild regel förknippad med ett särskilt sammanhang och en särskild situation. Allteftersom omständigheterna förändras ska olika verser tillämpas istället för andra. Men ingen regel är avslutad för alltid, vilket är innebörden av sant upphävande. Han drar slutsatsen av sin diskussion genom att säga: ”Svärdets vers upphäver på intet sätt verserna om fred – var och en ska snarare tillämpas i sitt eget sammanhang. [Al-Burhan fi Ulum al-Qur’an]
Svärdets vers [K. 9: 5] i sitt sammanhang
Som du nämner i din fråga handlar svärdets vers särskilt om situationen för månggudadyrkarna i Mecka som bröt sina fredsavtal och öppet förklarade krig mot det islamiska samfundet. I versen befalls därför den islamiska staten att ta till vapen och försvara sig själv mot dem som bröt sina avtal och bedrägligt attackerade. Den här förklaringen bekräftas av de mest trovärdiga imamerna när det handlar om Korantolkning [tafsir], däribland Imam Razi, Imam Jamal, Imam Zamakhshari, Imam Baydawi, Imam Nasafi, Imam Biqa`i, och andra.
[Razi, Mafatih al-Ghayb; Jamal, Haal-Jalalayn; Zamakhshari, Kashshaf; Baydawi, Anwar al-Tanzil; Nasafi, Madarik al-Tanzil; Biqa`i, Nadhm al-Durar]
Därför kan versen på intet sätt generaliseras till att gälla alla som inte tror. En sådan tolkning har inte bekräftats av lärda inom Korantolkning. Det skulle stå i motsättning både till dessa versers avsikt och vara katastrofalt för säkerheten för både muslimer och icke- muslimska medborgare och nationer.
Medborgarskap och visa: Bindande avtal
Enligt den heliga Lagen [shari’a] är muslimer befallda att respektera och fullfölja alla överenskommelser och kontrakt, i enlighet med Gud otvetydiga uttalande:
O, ni som tror! Håll era avtal! (K. 5:1)
Medborgarskap och besöksvisa är juridiskt bindande kontrakt [‘uqud aman] mellan en individ och staten; individen åtar sig att följa alla statens lagar mot rätten att leva i den i säkerhet och fred. Muslimer och icke-muslimska länder måste hålla dessa avtal genom att respektera och följa dessa länders lagar, varav den främsta är att skydda liv, egendom och heder av landets medborgare. Muslimska regeringar måste göra på samma sätt med icke-muslimer i deras land, dvs. respektera liv, egendom och heder. Dessa regler är bindande, otvetydiga och absoluta. De bekräftas av alla de fyra islamiska lagskolorna och av de lärdas konsensus [ijma’]. [För detaljer om ‘aqd aman och ‘aqd al-dhimma, se Hanafi skolan: Marghinani, Hidaya; Kasani, Bada’i al-Sana’i; Sarakhsi, Mabsut. I Maliki skolan: Sawi, Hashiyat al-Sawi ala l-Sharh al-Saghir. I Shafi’i skolan: Ibn Hajar al-Haytami/Nawawi, Tuhfat al-Muhtaj fi Sharh al-Minhaj. I Hanbali skolan: Buhuti, Kashshaf al-Qina`; Ibn Qudama, Al-Mughni]
Dessa regler är bindande, otvetydiga och absoluta. De bekräftas av de viktigaste klassiska texterna i alla de fyra islamiska lagskolorna och omfattas av de lärdas konsensus [ijma’]
[För mer detaljer av ‘aqd aman and ‘aqd al-dhimma, se i Hanafi skolan: Marghinani, Hidaya; Kasani, Bada’i al-Sana’i; Sarakhsi, Mabsut. I Maliki skolan: Sawi, Hashiyat al-Sawi ala l-Sharh al-Saghir. I Shafi’i skolan: Ibn Hajar al-Haytami/Nawawi, Tuhfat al-Muhtaj fi Sharh al-Minhaj. I Hanbali skolan: Buhuti, Kashshaf al-Qina`; Ibn Qudama, Al-Mughni].
Det är olagligt för en muslim att gå in i icke-muslimska landområden där ett säkerhetsavtal råder och att var svekfull därför att de [den icke-muslimska regeringen] bara garanterade muslimerna säkerhetsfördraget [som visa och medborgarskap] på villkor att muslimerna inte skulle vara bedrägliga, även om villkoret inte uttryckligen nämns i fördraget, eftersom det förstås av sammanhanget, vilket är fallet med medborgarskap, eftersom det inte finns något explicit kontrakt utan snarare en underförstådd överenskommelse om ömsesidighet som är besläktat med ett avtal och som är lika bindande. Av samma skäl skulle en icke-muslim som kommer till ett område med ett säkerhetsavtal, och som sedan visar sig svekfull [genom att attackera civila], ha brutit fördraget. På grund av den här principen kan en muslim som går in i ett icke-muslimskt område inte vara svekfull om han vill vara trogen mot religionens bud. Vår Profet [saw], må Gud välsigna honom och ge honom frid, sade:
”Det är bindande för muslimer att uppfylla villkoren i de avtal de har ingått.” [Sunan Abu Dawud, Sunan Daraqutni, Mustadrak Hakim]
Senare sägs också: ”Ett sådant avtal [som gäller visa och medborgarskap] skyddar både liv och egendom och nödvändiggör avhållsamhet från allt våld.”
Gud, Den Högste, befaller i många Koranverser de troende att hålla sina avtal och Han fördömer med stränghet de som bryter dem:
Och håll alla avtal. Avtalen kommer sannerligen att räknas. (K. 17. 34)
De som bryter sitt förbund med Gud, sedan de gått in på det, och bryter det som Gud har befallt ska hålla samman och som ställer till ofärd på jorden, det är de som är förlorarna. (K. 2: 27)
Eller är det så att varje gång de ingår ett avtal … (K. 2: 100)
De som ni ingick ett avtal med … (K. 8: 56)
Dessa och andra grundläggande texter användes av de laglärda klassiskt för att reglera den absolut bindande naturen av kontrakt gällande medborgarskap och visa, oavsett om det gäller kontrakt mellan muslimer eller mellan muslimer och icke-muslimer.
Vår älskade Profet [saw], må Gud välsigna honom och ge honom frid, betonade med stränghet den stora synd som doldes i svek och bedrägeri, antingen det gjordes av en individ mot samhället eller av en regering mot en individ. Till tecknen på en hycklare hörde enligt Profeten [saw], må Gud välsigna honom och ge honom frid, följande drag: ”När han ingår ett avtal, bryter han det med svek.”
Han [saw], må Gud välsigna honom och ge honom frid, sade också: ”När Gud samlar den första och den sista människan på Uppståndelsens Dag kommer alla de svekfulla att få ett banér och man kommer att förkunna: ”Det här är den svekfulle den och den.” [Sahih Muslim]
Den här speciella hadithen citeras ofta av jurister när de diskuterar den stora synd som det innebär att bryta avtal om ömsesidig säkerhet, antingen det rör sig om muslimer eller icke-muslimer. En version av hadithen slutar faktiskt: ”och inget svek är större än när en regering sviker.” Kommentatorerna förklarar att betydelsen av det väldiga banéret är att förnedra svekfulla människor inför hela mänskligheten. I en version av hadithen finns tillägget: ”Det kommer att resas i proportion till svekets storlek.” Och i ännu en version sägs: ”Det kommer att komma ut ur hans anus” – den absoluta symbolen för förnedring, skam och vanära. Det enorma brott som sveket utgör – en synd som bygger på falskhet möts lämpligen med ett strängt straff som alla kan se.
[Ibn Hajar al-`Asqalani, Fath al-Bari Sharh Sahih Bukhari; Ibn Battal, Sharh al-Bukhari; Ibn Daqiq al-‘Id, Ihkam al-Ahkam Sharh `Umdat al-Ahkam]
Den här frågan är naturligtvis alldeles för omfattande för att kunna hanteras i den här diskussionen, men det kanske räcker att undersöka de tre verser om fred som du nämner i din fråga.
Bekämpa för Guds sak de som kämpar mot er, men överträd inte gränserna, för Gud tycker inte om överträdare. (K. 190)
Imam Fakhr al-din Razi tillbakavisar i sin Korantolkning åsikten att den här versen har upphävts, och tolkar frasen ”överträd inte gränserna” som ett tidlöst förbud mot svek, löftesbrott och att attackera dem som inte strider, kvinnor, barn eller gamla. Denna tolkning av överträdelse bekräftas av framstående Korankommentatorer, sådana som [Razi, Mafatih al-Ghayb; Baydawi, Anwar al-Tanzil; Biqa`i, Nadhm al-Durar; Abu Suud, Irshad al-Aql al-Salim]
Men om fienden lutar år fred, ska ni också göra det. (K. 8: 61)
Den store Koranuttolkaren, imam Zamakhshari, förnekar att denna vers är upphävd som många påstått. Iman Biqa`i tolkar den också som gällande för alla tider. [Zamakhshari, Kashshaf; Biqa`i, Nadhm al-Durar]
Det är också viktigt att hålla i minnet att det vi nämnde ovan, nämligen att många av de tidiga muslimerna [salaf] som förstod verserna om kamp som upphävare av verserna om krig, gjorde det på grund av en mycket bred definition av upphävande som innebärande specificering och begränsning av generella satser eller införande av undantag för allmänna verser. Och flera senare lärda citerar ofta bara dessa tidigare muslimer när de påstår att den eller den versen har upphävts. Meningen var inte att de tidigare verserna om fred inte hade någon tillämpning längre, utan snarare att deras tillämpning inte längre var så omfattande eller gällde för alla situationer. Det är därför som flera senare forskare (som vi har sett) tillbakavisade idén om upphävande av dessa verser, på grund av deras formellare definition av ”fullständigt upphävande av en juridisk regel”, vilket faktiskt inte är fallet med verserna om fred.
Detta kastar ljus också på vad våra lysande tidiga imamer kan ha menat med påståenden som: ”Ingen får tolka [tafsir] Guds Bok förrän de förstår vilka verser det är som begränsar omfattningen av andra verser, i synnerhet allmängiltigheten av andra verser, gör undantag för andra verser och fullständigt upphäver andra verser.” Därför är det inte underligt att det inte var tillåtet att kommentera Koranen om man inte förstod denna breda betydelse av upphävande.
Inget tvång i religionen (K. 2: 256)
Uppfattningen att den här versen har upphävts är direkt relaterad till förståelsen – eller missförståelsen av följande hadith:
”Jag har blivit befalld att bekämpa människor … ”
En annan välkänd hadith som ofta missförstås är denna:
”Jag har blivit befalld att kämpa mot människor tills de vittnar att det inte finns någon gud utom Gud och att Muhammed är hans Profet [saw], ber tidebönen, och betalar zakat. Gör de detta är därför deras liv och egendom säkra för mig utom om det handlar om en rätt som är gällande i Islam. Men det är inför Gud de ska göra räkenskap.” [Bukhari, Muslim]
Tyvärr är denna text ofta mycket misstolkad som att betydelsen skulle vara att ständigt utkämpa ett ”heligt krig” mot alla icke-muslimer tills de blir muslimer. Men en undersökning av sammanhang och de lärdas tolkning avslöjar att hadithen inte alls uppmanar till krig, heligt eller oheligt. Nyckeln till att förstå hadithen är därför att förstå vilka exakt som åsyftas med ordet ”människor”. Den här hadithen har flera versioner och har berättats av olika lärda i hadithvetenskap. Imam Nasa’is version lyder: ”Jag har blivit befalld att bekämpa månggudadyrkarna” snarare än människor, och det är en erkänd princip i hadithmetodologi att de olika versionerna av samma hadith tjänar till att klargöra betydelsen. Därför visar imam Nasa’i att ordet människor i den första versionen inte syftar på människor utan snarare till en speciell grupp av människor, nämligen vissa månggudadyrkare. Denna förståelse bekräftas av både Koranen och sunnan liksom av många händelser i Profetens liv [saw], må Gud välsigna honom och ge honom frid, vilket visar att hela mänskligheten inte åsyftas i den här hadithen. Denna uppfattning bekräftas också av vår juridiska tradition som är en reflektion av Koranen och sunnan.
Imam Abu Hanifa och hans lagskola begränsade den här hadithens giltighetsområde till att bara gälla månggudadyrkarna bland araberna. Och imam Malik och hans lagskola begränsade den till att bland dem bara gälla stammen Quraysh. [Ibn Battal, Sharh al-Bukhari]
Detta innebär att alla icke-araber undantas av båda lagskolorna i hadithen antingen de är månggudadyrkare, ateister, judar, kristna eller något annat. Bara arabiska månggudadyrkare – eller, kanske bara just stammen Quraysh, var det som Profeten Muhammed [saw], må Gud välsigna honom och ge honom frid, vände sig till. Hanafi och Malakiskolorna har faktiskt, intill denna dag, utgjort den islamiska världens stora majoritet. Imam Kasami, den framstående hanafitiske juristen från 600-talet förklarar att resonemanget bakom denna uppfattning bygger på skillnaden mellan de arabiska månggudadyrkarna och alla andra folk, däribland Bokens folk [judar och kristna, araber eller icke-araber] samt icke-arabiska månggudadyrkare. Med respekt för andra än arabiska polyteister, får man hoppas att de kommer att dras till Islam genom samlevnad i ömsesidig respekt mellan dem och muslimer. Den heliga Lagen [shari’a] [och detta hopp är tillräckligt, antingen de blir muslimer eller inte är irrelevant från ett Hanafi- och Malakiperspektiv, eftersom det inte behandlas i hadithen]
De arabiska månggudadyrkarnas natur var att förkasta allt som kom i konflikt med deras seder och traditioner och de utdömde allt annat som galenskap och förtjänande hånfullt förlöjligande. De var människor – vilket sägs vid upprepade tillfällen i Koranen – som vägrade att reflektera över annat än ”vad deras förfäder gjorde”. Och eftersom Profeten [saw], må Gud välsigna honom och ge honom frid, kände dem väl, och han gav han dem ingen annan möjlighet än att ta emot Islam eller att bekämpa den. [och detta sägs, naturligtvis, efter åratal av förtryck från dessa arabiska månggudadyrkare]. [Kasani, Bada’i al-Sana’i]
Den stora, tidiga Hanafijuristen och laglärda, Abu Bakr al-Jassas, bekräftar denna uppfattning med respekt både för ovan nämnda hadith och en relaterad vers:
Inget tvång i religionen. (K. 2: 256)
Han påstår faktiskt att alla de tidiga meckanska verserna om fred och överseende, förblir verksamma, med respekt för alla icke-muslimer andra än de arabiska månggudadyrkarna. Och med respekt för alla senare verser som befaller muslimerna att bekämpa månggudadyrkare, upphäver de tidiga verser om fred bara i förhållande till arabiska månggudadyrkare. Denna uppfattning bekräftas också av den tidiga Hanafilärde Abu Layth al-Samarqandi, när han kommenterar versen ”Inget tvång i religionen” (K. 2: 256)
”Det betyder tvinga ingen överhuvudtaget att följa den här religionen, efter erövringen av Mecka och sedan araberna blivit muslimer [dvs. den tidens arabiska månggudadyrkare]” [Jassas, Ahkam al-Qur’an; Samarqandi, Bahr al-Ulum]
Att döda oskyldiga kvinnor och barn
Vår älskade Profet [saw], må Gud välsigna honom och ge honom frid, fördömde med skärpa dödandet av kvinnor och barn under strid. Detta slog han fast sedan han hade meddelat sina följeslagare att man funnit en kvinna som hade dödats på slagfältet. Denna hadith finns med i alla de kanoniska hadithsamlingarna: Bukhari, Muslim, Tirmidhi, Abu Dawud, Nasa’i, och Ibn Maja.
Enligt imam Suyuti och imam Kattani, av vilka båda var hadithmästare [hafidh], har det berättats via en omfattande överföringskedja, vilken gör det omöjligt att förneka [muttawatir]. Berättelsen är med andra ord så stark att det är logiskt omöjligt att Profeten [saw], må Gud välsigna honom och ge honom frid, inte skulle ha sagt det och att den är likvärdig med en Koranvers i styrkan hos överföringen. Därför är alla fyra lagskolorna överens om att kvinnor och barn inte kan dödas i strid [och än mindre utanför strid]. Imam Nawawi nämner att det råder konsensus [ijma’] bland de lärda i denna fråga.
[Munawi/Suyuti, Fayd al-Qadir Sharh Jami` al-Saghir; Kattani, Nadhm al-Mutanathir min al-Hadith al-Mutawatir; Nawawi, Sharh Sahih Muslim]
Som nämnts ovan är det också så som många lärda förstod ”överträdelse” som nämns i versen:
och överträd inte gränserna, Gud tycker inte om dem som överträder gränserna. (K. 2: 190)
Det berättas att den store följeslagaren, Ibn Abbas [ranhu], må Gud vara nöjd med honom, förstod versen på det sättet.
[Buhuti, Kashshaf al-Qina]
Jag hoppas att detta bidrar till svaret på dina frågor. Islam är utan tvekan en fredlig och förnuftig religion och ett uttryck för Guds oändliga godhet på jorden. Islams heliga Lag är, utan undantag, tillämplig i alla tider och på alla platser. Och Guds välsignade Sändebud [saw] är, om vilken Gud slår fast:
Han har inte sänts annat än som en barmhärtighet mot hela mänskligheten.
Må Gud, Den Högste, befria oss från all förvirring angående Hans fullkomliga religion och heliga, rena Lag. Amen! Och bara Gud ger framgång!
wassalam
Faraz A. Khan