Sufyan al-Thawri
Han sade: God eller osmaklig mat, den stämpeln gäller bara från läppen till strupen. Den korta vägen kan ni gott ha tålamod med, ty därefter är den goda maten för er som den osmakliga och den osmakliga som den goda. Det som med blixtsnabb fart försvinner ner i svalget kan man med tålamod lära sig vara utan.
Han sade: Tag av världen vad kroppen behöver och av evigheten vad själen behöver.
Han sade: Visshet, det är att du ej tänker illa om din Gud, oavsett vad Han gör med dig.
Han sade: Lov och pris tillkommer Honom, som dräper oss, som tar all egendom ifrån oss och ger oss nåden att älska Honom än mer, ju mer Han ansätter oss.
En dag var Sufyan ute och gick i sällskap med någon. De gick förbi ett palats som hörde till en rik och mäktig man. Sufyans följeslagare gav palatset en beundrande blick. Sufyan förbjöd honom att se åt huset, och sade: ”Om ni, så kallade fromma, inte fäster någon vikt vid sådant, skulle de rika inte känna sig så rena och säkra på sin sak, och inte heller skulle de visa upp sådan lyx bland fattiga människor eller missbruka sin rikedom på detta sätt. När ni ger dem beundrande blickar är ni lika skyldiga och brottsliga som de i sitt människoförakt.
Det berättas att en yngling drog en djup suck när hans förhoppningar om att utföra pilgrimsfärden hade grusats. Sufyan hörde denna suck och sade: ”Jag har utfört fyrtio pilgrimsfärder. Jag skänker belöningen för dem till dig, om du bara vill skänka mig den suck du drog just nu”. ”Jag skänker den till dig”, svarade ynglingen. Den natten sade Gud i en dröm till Sufyan: ”Det bytet vann du på, ty hade du bytt den sucken mot alla pilgrimsresor de företagit som nu står på Arafa, skulle det vara dessa som vann på det, och du som förlorade.”
Han sade: ”Människans tårar är av tio slag. Nio tiondelar fälls av hyckleri. En tiondel fälls av längtan efter Gud. Om en endaste tår fälls av längtan efter Gud, är det mycket.
Han sade: Om många människor skulle sitta tillsammans och någon ropade: ”Låt den av er resa sig som är förvissad om att han kommer att vara vid liv i kväll”, skulle ingen resa sig! Besynnerligt! Förunderligt! Om man å andra sidan skulle ropa: ”Låt den av er resa sig som har förberett sig för, och gjort sig färdig att dö”, skulle ingen resa sig!
Han sade: När man utför en gärning är det mycket svårare att ta sig i akt och avsäga sig varje anspråk på förtjänst för egen räkning än att utföra själva gärningen. Många utför en god handling, men går sedan och betraktar sig själva med beundrande ögon, och skryter med den till dess att Gud tecknar ned deras namn i Sitt register tillsammans med bedragarna, skrävlarna och lögnarna.
Han sade: Om du kommer till Gud med många synder, ska de synder du begått mot Gud tynga dig mindre än en enda synd som du begått mot Hans tjänare.
Han sade: Denna värld är en plats där det lämpar sig bäst att vara tyst och att dra sig tillbaka.
Han sade: Jag vet ingenting som är bättre för en människa än ett krypin, dit hon kan ta sin tillflykt och göra sig osynlig för andra.
Han sade: De människor som Gud tycker bäst om är av fem slag. Det första: den lärde som är from och anser sig vara liten. Det andra: teologen som är en sufi. Det tredje: den rike som är enkel och ödmjuk. Det fjärde: den fattige så länge han är tacksam och nöjd. Det femte: den som är av ädel börd, förutsatt att han, jämte Profeten, frid och välsignelser vare med honom, vördar de fyra kaliferna.
Han sade: Bönen från den som inte kastar sig ned som stoft, och ödmjukar sig när han ber når aldrig Tronen.
Han sade: Ett stilla vänligt lynne hos en människa kommer Guds grymma vredes stormar att bedarra.
Den sista sjukdomen genomled han i Basra. Han hade svåra smärtor i magen och behövde ofta uträtta sina behov. En natt räknade de och fann att han sextio gånger utförde den ceremoniella tvagningen (wudu) och efter varje tvagning bad han. Ännu en gång uppstod behovet. De sade: ”Gör inte om den ceremoniella tvagningen.” Han sade: ”När Izra’il (dödsängeln) kommer vill jag vara ren, ty den orene kan inte lägga ned sitt ansikte på Majestätets tröskel.”
Abd-Allah al-Mahdi berättade att Sufyan sade: ”Lägg ned mitt ansikte på jorden, ty min död är nära förestående.” Jag lade ned hans ansikte på jorden och gick ut för att berätta för alla om hans död. När jag återvände var alla hans följeslagare och vänner församlade. Jag frågade: ”Vem har underrättat er om Sheykhens död?” De sade: ”Vi såg det i en dröm, i vilken någon sade: ’Infinn er alla vid hans dödsbädd!’” De kom och de såg att hans dödskamp var plågsam. Han stack sin hand under sin liggplats och drog fram en börs innehållande tusen guldmynt. Han sade: ”Dela ut dem till de fattiga” De ropade: ”O store Gud! Vår Sufyan som alltid sade: ’Ni ska inte befatta er med världen och dess skatter.’ Och likväl satt han inne med så mycket guld!” Sufyan svarade: ”Dessa mynt har vaktat min tro. Tack vare detta guld fick iblis aldrig överhanden när vi stred. Ty om han sade: ’Hur ska du få mat och kläder idag?’ svarade jag honom alltid: ’Här, här har jag guld.’ Och sade han: ’Du har ingen svepning eller likskrud’, drog jag fram denna börs och sade: ’Här finns pengar!’ Jag har kastat tillbaka alla hans anfäktelser och anfall med detta guld, trots att jag i verkligheten aldrig behövt det.’” Därefter yttrade han trosbekännelsen och överlämnade sin själ till Gud.
Må Guds barmhärtighet vila över honom.