Sheikh Uthman dan Fodio och kalifatet i Sokoto
av Barbro Muhammad-Klingmann
Sufismen (på arabiska: tasawwuf) -islams andliga rörelse – har alltid varit en högst levande och betydelsefull del av det muslimska samfundet, och har ofta haft ett avgörande inflytande på samhällsutvecklingen. Uthman dan Fodio’s jihad i Västafrika är ett fascinerande exempel på detta. Sheikh dan Fodio, även känd som Shehun, var en lagens, andens och stridens man -faqih, fakir och mujahid. Han skapade under början av 1800-talet det största imperiet i Afrika efter Songhai-rikets fall på 1500-talet. Sokoto-kalifatet, uppnämnt efter sin huvudstad i nuvarande Nigeria, var en lös federation av emirat som lydde under islamisk lag (shari’a) och erkände kalifen som överhöghet, amir al-mu’minin. Det var som störst vid mitten av 1800-talet, då det bestod av ett 30-tal emirat och sträckte sig över 1500 km från Dori i nutida Burkina Fasso till södra Kamerun. Kalifatet upplöstes gradvis under det brittiska kolonilastyret, men det än idag kan man finna spår av den islamiska samhällsstrukturen i Västafrika. Genom att inspirera liknande rörelser över hela den afrikanska kontinenten har Uthman dan Fodio’s jihad haft ett historiskt inflytande långt bortom sin tid och sina gränser -och lockar kanske än idag med en vision om islam som grunden för ett nytt samhälle.
Hausa är den största befolkningsguppen i Västafrika, och har genom sina handelsaktiviteter varit mycket inflytelserikt. Fulani-folket är ett nomadfolk som troligen har sitt ursprung i Senegal. De rörde sig över hela Västafrika och förflyttade sina kor till olika betesmarker, eller använde dem ibland för handel. De levde i ett symbiosförhållande med hausa-folket, som var jordbrukare och smeder. På 1700-talet utvecklades bland fulani-folket ett skikt av religiösa män, de s.k. torodbe lärde, som på nomadvis rörde sig över hela Västafrika, medan de ägnade sig år religiöst kunskapsökande och lärande. Några av dessa lärde blev senare ledare i jihadrörelserna som föregick det islamiska återuppvaknandet under 1800-talet. Jihadrörelserna riktade sig mot de lokala stamkungarna som belade folk med stora skatter och lät stamtvister och kvinnoförtryck härska, medan det islamiska idealen glömdes bort och blandadess med hedninska traditioner.
Ända sedan 1100-talet har det funnits starka islamiska lärotraditioner i Västafrika. Timbuktu (i nutida Mali) var på medeltiden ett stort islamiskt lärocentrum grundat på Imam MalikÕs lagskola. Undervisningen skedde på traditionell islamiskt sätt genom att lärjungen levde sida vid sida med sin lärare, arbetade och tog del i hans vardag, och ibland t.o.m. gifte in sig i hans familj, samtidigt som han studerade religiösa texter. När man lever nära en lärare på detta sätt tillägnar man sig inte bara en uppsättning teoretiska regler, utan man lär sig även av lärarens karaktärsdrag och inre kvalitéer. Ofta tillbringade lärjungen en tid hos olika lärare, som var och en kunde ha sitt speciella kunskpasområde. På så sätt fick han god insikt i islams olika vetenskapasgrenar, samtidigt som han mognade som mänska.
En av dem som studerade under detta system var Uthman dan Fodio. Han kom från en lärd och from familj och fick själv en grundlig utbildning av områdets mest ansedda lärare. Vid 20 års ålder började han vandra runt och predika bland folk, och han fortsatte under flera decennier sina daÕwa-resor genom Hausaland. Han talade flytande arabiska, Hausa och flera lokala språk, vilket gjorde att han hade lätt för att kommunicera med olika folkgrupper.
Uthman dan Fodio’s budskap:
Vandrande predikanter var en vanlig företeelse vid den tiden, men de flesta var trollkarlar och magiker som mest var ute efter att få ihop till sitt eget levebröd. Uthman dan FodioÕs budskap var av en helt annan karaktär. Han inriktade sig sig på att lära ut islams grunder enligt Maliki-skolan, men lärde också att ha respekt för de andra ortodoxa lagskolorna och deras imamer. Å andra sidan vände han sig mot vissa extrema teologiska läror som fördömer muslimer som otrogna p.g.a. deras synder eller för att de inte kan prestera vissa skolastiska bevis för Guds enhet.
Uthman dan Fodio’s lärdom var parad med djup fromhet, och han levde trots sin privilegierade status alltid under enkla förhållanden. Han var inte bara laglärd, han hade också en ledande ställning inom Qadiriya, en av de stora sufiordnarna (tariqa) med rötter från medeltiden. Eftersom det vid den tiden var den dominerande orden, så ansågs dan Fodio som den störste sufiledaren överhuvudtaget i Hausaland. Qadiriya tariqa är känd för att troget efterleva den islamiska lagen. Det är en nykter, individuell sorts sufism som främst vilar på djup eftertanke som syftar till att nå hjärtats kunskap. De som vill gå djupare in i sufismen uppmanas att först lära sig mer om fiqh (islamisk lag) för att vara medvetna om gränserna för det tillåtna.
Ett område som dan Fodio framhävde var kvinnors utbildnig. Trots protester från konservativt håll samlade han kvinnorna för att undervisa dem, och han hade för vana att reservera en tid efter eftermiddagsbönen för att svara på kvinnornas frågor. Under hans tid rådde två olika extremförhållanden: antingen gick kvinnorna klädda i bara ett höftskynke, eller så hölls de inlåsta i hemmen mot sin vilja. Man hade aldrig förr brytt sig om att utbilda kvinnorna, utan, som dan Fodio uttryckte det, man använde dem som en måltid som man åt upp och sedan kastade bort resterna av. Kvinnlig omskärelse är en gammal tradition från Sudan och Somalia som höll på attt vinna insteg västerut. Uthman dan Fodio stoppade framfarten av detta oislamiska bruk som hindrar kvinnan från att nå sexuell njutning, genom att göra männen medvetna om hur negativt det påverkar äktenskapet- för att kunna ha ett tillfredställnade förhållande måste man låta kvinnan få behålla det som Allah gett henne.
Han undervisade i allt från hur man bygger en moské till hur man tvättar sig och äter i enlighet med profetens sunnah. Han uppmanade männen att klä sig på ett typiskt sätt med långa löst sittande kläder och turban, vilket gjorde att hans anhängare lätt kunde kännas igen. Och han undervisade också i hur man renar sitt hjärta från svartsjuka, arrogans och fåfänga.
Kalifatet – en förutsättning för jihad:
Dan Fodio’s anhängarskara växte sig allt starkare, tills den blev så stor att han aldrig reste någonstans utan ett följe av minst 1000 personer. Han började vid denna tid att kräva att lagarna skulle göras om till islamiska lagar. Hans stora popularitet gjorde den härskande makten orolig. Sultanen Nafata, som var ledare i Gobir, utfärdade ett förbud mot att övergå till islam och beordrade var och en att återgå till sin fädernesreligion. Han levde inte tillräckligt länge för att kunna fullfölja detta, men hans efterträdare Yunfa fortsatte att förfölja muslimerna, anfalla och döda dem i deras hem och beslagta deras egendom. Efter ett attentat 1804 tvingades dan Fodio i exil och uppmanade sitt folk att utvandra (göra hijrah) från Degel till Gudu. Trots fortsatta trakasserier från myndigheternas sida strömmade folk till Gudu. Yunfa vände sig till slut till dan Fodio med en vädjan om att han skulle återvända till Degel. Dan Fodio svarade med krav på att sultanen skulle återvända till islam, behandla alla mänskor lika och rättvist, ge tillbaka muslimernas konfiskerade egendom och frige dem han tillfångatagit. Istället för att tillmötesgå dessa krav hotade sultanen med väpnat angrepp, vilket gav signalen till att upprätta ett kalifat med befogenhet att utropa jihad. De villkor som enligt islam nödvändiggör jihad är att mulsimer lever under en religionsförtryckande makt när de har tillräcklg styrka för att övervinna den, och dessa villkor var nu uppfyllda. Dan Fodio valdes till Amir al-Mu’minin (de troendes befälhavare), och i och med detta övergick de sporadiska motsättningarna snart till storskaliga militära operationer. Sultanen av Gobir hade underskattat muslimernas styrka, och de senare vann trots sin relativt lilla numerär betydande segrar. Vid det laget fanns det ingen återvändo till en fredlig överenskommelse. De tidiga segrarna ledde till att att den muslimska rörelsen växte lavinartat och till slut erövrade stora delar av Västafrika. Efter kriget överlämnade dan Fodio sin post som kalif till sina närmaste män, brodern Abdallah och sonen Belllo, som varit hans nära medarbetare under alla år, och drog sig tilbaka till en liten by för att undervisa fram till sin död 1817.
Andligt ledarskap och rättsteologisk reformation:
Dan Fodio’s ledarskap analyseras på ett tankväckande sätt av Elmasri [1]. Fascinationen med hans personlighet ligger i att han bar drag av två skilda ledartyper: å ena sidan den lagkärde teologen, som bygger sin auktoritet på allmänt tillgängligt källmaterial, och å andra sidan den messias-like imamen som får sin kunskap direkt från Gud. I likhet med Imam Al-Ghazali, som på 1100-talet verkade för att bringa sufismen i samklang med teologin, var dan Fodio både sufi och faqih (rättsteolog). I sitt storverk Bayan framlägger han de teologiska argumenten för jihad i Hausaland. Han underbygger alla sina ställningstaganden med hänvisningar till Koranen, sunna (Profetens tradition) och ijma (samstämmighet bland de rättslärde) i nu nämnd ordning, och han håller sig strikt till de klassiska tolkningar som gavs av tidiga sunni-lärda. Där finns inga hänvisningar till esoteriska sanningar eller anspråk på att stå i direkt kontakt med Gud. I detta arbete, liksom i alla andra avhandlingar han skrev om hijra och jihad eller den islamiska staten i Hausaland, framträder dan Fodio som strikt ortodox teolog och jurist. Den andra aspekten av hans peronlighet framgår tydligast i hans Wird. I detta arbete berättar om hur han genom Guds ynnest uppnådde andlig kunskap (ma’rifa). Betecknande är hans beskrivning av hur han ”drogs” till profeten Muhammad och andra profeter och helgon, och ”omgjordades med sanningens svärd för att dra det mot Guds fiender”. Detta inträffade då han var något över 40 år gammal. En sådan upplevelse eller vision kanske inte är ovanlig i en sufis liv, men sett i sitt historiska sammanhang stod den helt klart samband med den situation som höll på att utvecklas mellan dan Fodios islamiska samfund och kungamakten. Bara några år senare skrev han ett diktverk till hyllning av Abd al-Qadir Jilani, som på 1100-talet grundade Qadiriyya-orden. Han uppmanar där sina följeslagare att beväpna sig och ber till Gud att upprätta islamiskt styre i Hausaland. Tidsmässigt sammanföll detta med att Nakata, sultanen i Gobir, kom till makten och började vidta drastiska åtgärder för att stävja det islamiska samfundet. I denna situation såg juristen dan Fodio att de villkor som kräver jihad var uppfyllda, och han började mobilisera sina följeslagare till att upprätta en ideal islamisk stat eller söka martyrskapet. Som sufi kände han samtidigt att han stod i ett närmare och mer direkt förhållande till Guds vilja – dock inte på grund av några messianska anspråk, utan via sin andliga ”förfader” Abd al-Qadir Jilani.
Sufismen som inspiration till samhällsförändringar:
Det har funnits många andra sufier som försökt reformera samhället enligt liknande idéer, men ingen har lett en så framgångsrik väpnad rörelse som dan Fodio’s. Shaikh Ahmad Sirhindi (1564-1624) var t.ex. en stor och orginell sufi-tänkare som har utövat ett starkt inflytande på islam i Indien, men han förökte aldrig genomdriva några reformer med våld. Sanusi av Cyenaica (d. 1859) upprättade en stat som som vilade på det broderskap som är uppkallat efter honom. Men detta broderskap växte i styrka p.g.a. sin ledares starka personlighet och fredliga mission, inte p.g.a. jihad – Sanusirörelsens jihad uppkom i ett senares skede som ett påtvingat självförsvar. Den rörelse som kanske snarast kan liknas vid dan Fodio’s är al-Hajj ’Umar Tal’s jihadröresle i Guinea, Senegal, och Mali under senare delen av 1800-talet, som var starkt influerad av Sokoto-kalifatet. Av olika anlednignar blev den dock inte lika framgångsrik. Men man bör inte glömma att dan Fodio’s genomslagskraft främst berodde på anseende som andlig ledare, och i mindre utsträckning på hans militära insatser. Trots sin viktiga historiska betydelse framstår till slut Sokoto-kalifatet som ett lysande undantag – för tasawwuf handlar i första hand om att ändra mänskors inre och inte om om att främja tron med våldsamma medel. Sokotokalifatet är ett av få exempel på att sufismen även kan generera jihad.
Referenser:
[1] ”A tribute to Sheikh Uthman dan Fodio”. Utdrag ur förordet till översättningen av U. dan Fodios ”Bayan Wujub al-Hijra ’ala-l-’Ibad wa bayan wujub nasb al-iman wa iqamat al-jihad”, av F. H. El Masri, Khartoum University Press, 1978.
Om dhikr – åminnelse av Allah
(av Uthman dan Fodio)
Den tjänare som minns Allah och åkallar Honom med ”SubhanaLlah, Allahu Akbar, Lailaha illa-LLah och AlhamduliLlah” kommer att omnämnas vid Hans Tron. Varje akt av dyrkan kommer att tas ifrån tjänaren på Domedagen och i Paradiset, utom hans åminnelse av Allah, hans pris till Allah och hans omnämnande av att Allah är En. Att minnas Allah gör att man intimt lär känna Allah. Det är den enda källan till frid (sakinah), då änglarna nedstiger över tjänaren och helt omger honom. Det får en flod av barmhärtighet att skölja ned. Åminnelse av Allah göra att tjänaren aktar sig för förtal,, lögner och all sorts illasinnade uttryck. Den som minns Allah blir aldrig beklämd i något sällskap, och han kommer heller inte att bli bedrövad av det han möter på Domedagen.
Åminnelse av Allah uppmuntrar till att frige slavar. Det främjar kamp (jihad) och strid (qitaal) för Allahs sak och ökar villigheten att ge bort pengar och guld. Åminnelse av Allah är källan till tacksamhet mot Allah, och därifrån stiger man in i Paradiset. Det tar bort hårdheten från hjärtat. Åminnelse av Allah är ett botemedel för hjärtat. Det är grunden för vänskap med Allah, medan sorglöshet är grunden för Hans fiendskap. Det avlägsnar plågor och drar till sig välsignelse, och allt sådant som för med sig välsignelse från Allah och Hans änglar till dig. Möten för åminnelse är som ängar i paradisets trädgård. Allah skryter med dem inför sina änglar och dem som minns Honom i himlarna. Och åminnelsen överskuggar alla andra gärningar. Därigenom stärks kroppen och låsta dörrar öppnas.
Liten ordlista
Amir al-mu’minin – de troendes befälshavare
Da’wa – att kalla till Islam
Faqih – rättslärd
Fakir – synonym till sufi (ordagrant. fattig)
Fiqh – islamisk juridik
Haal – andligt tillstånd
Hijra – exil (ordagrant: utvandring)
Ijma – sammstämmigt utlåtande från de rättslärde
Imam – andlig och politisk ledare
Jihad – kamp för Allahs sak (ordagrant: ansträngning)
Ma`rifa – andlig kunskap
Mujahid – en som utkämpar jihad
Sakinah – Gudomlig frid
Shari`a – islamisk lag
Tariqa – sufi-orden (ordagrant: stig, syftande till den andliga vägen)
Sunnah – profenten Muhammads levnadsexempel (ordagrant: seder och bruk)
Sunni – tillhörande sunni-islam
Tasawwuf – synonym till sufism
Wird – andlig övning (ordagrant: gå ned och hämta vatten)
Mer att läsa:
Jean Boyd / Beverly Mack/Asma’U, Nana: ”Collected Works Of Nana Asmau Bint Usman Dan Fodio, 1793-1864”. Skriftsamling från sheikh Uthman dan Fodios dotter. Michigan Atate University Press. ISBN: 0870134752.
Shaikh Uthman dan Fodio: ”Handbook on Islam”. Reflexioner över islamisk lag. Portobello Books (även halaco Books). På spanska: ”Manual de Islam”. Diwan al Andalus, España.
Allan Christelow (ed): ”Thus Ruled Emir Abbas”. Utdrag ur rättsakter från det juridiska rådet i Kano, det största emiratet inom Sokotokalifatet. Michigan State University Press. ISBN 0-87013-309-8.
Abdullah Hakim Quick: ”Spirituality is Character: The Life and Works of Uthman Dan Fodio” (kasettband) Ihya Productions, Canada. Se även http://www.sas.upenn.edu/African_Studies/Articles_Gen/Uthm_Fodio.html
”The merits of remebrance of Allah an exposition on dhikr” (utdrag ur ett arbete av Uthman dan Fodio)
”The purification of the heart from pride (kibr)” (av Uthman dan Fodio)
Colleen Kriger ”Textile production and gender in the Sokoto Caliphate” Journal of African History 34, no. 3 (1993): 361-401. 960. 05JO EDX
Joseph H Greenberg, ”Islam and clan organization among the Hausa”. Southwestern Journal of Anthropology, 3 (1947): 193-211.