Râbi’a
Må Guds barmhärtighet vila över henne
Det berättas att den natt, då Râbi’a kom till jorden, fanns det, i hennes faders hus ingenting alls, ty hennes fader levde under ytterst torftiga omständigheter. Han hade inte ens en droppe olja att smörja in hennes navel med, och inget ljus, och inget linne, inte ens en trasa att svepa in eller linda in henne i.
Han hade tre döttrar, Râbi’a blev den fjärde. Det var därför de kallade henne Râbi’a (som betyder, den fjärde). Hans hustru gav upp ett rop och sade, ”Gå till grannen och be om en droppe olja, att jag må tända lampan” Hennes man hade avlagt ett löfte att aldrig be någon skapad varelse om någonting. Han gick ut, lade handen på sin grannes dörr, drog den tillbaka, kom igen och sade, ”Dörren öppnar han ej” Hans maka grät bistert.
Mannen lade i sin sorg, huvudet på knäna och somnade. Han drömde. Han såg Profeten, må Guds frid och välsignelser vara med honom, och hörde honom säga,
”Sörj ej! Den dotter som till jorden har kommit, är en stor furstinna. Sjuttio tusen av mitt folk ska, i hennes förböners beskydd, åtnjuta nåd.”
Därpå sade han, ”Gå, i morgon till, ’Isa Sadan, emiren av Basra, ock skriv på ett papper som jag säger: ’Jag befaller dig, vid det tecken, att du var natt, för mig, sänt upp hundra välsignelser, och, varje fredag, fyrahundra, samt att du, sista fredagen, glömt dina välsignelser, att, såsom bot för detta, ge fyrahundra dinarer som du förvärvat på lagligt vis, åt denne man’”
När Râbi’as far vaknade började han gråta. Han reste sig, skrev brevet, begav sig dit och sände in det, i handen av en kammarherre, till emiren. Så snart emiren läst det, brast han ut, ”Ge tusen dinarer åt derwisherna, i tackoffer för det den store fursten Ahmad värdigas att ha mig i sina tankar. Ge yttermera fyrahundra åt den vördnadsvärde man som bringat brevet och hälsa honom från mig, sägande, ’Jag önskar att du ville komma till mig, så att jag fick se dig, men anser inte att det är rättvist att en man som du, ska göra sig besvär att besöka mig. Jag ska själv gå och gnida mitt skägg mot din tröskel. Må Gud vara med dig!’”
Det berättas att två av trons stormän kom till henne på besök. Bägge två var hungriga. De talade med varandra, sägande, ”Det vore bra om hon gav oss något att äta, ty hennes föda kommer från ett rent hus” Medan de satt och pratade lade hon duken på bordet och, på duken, två runda kakor bröd. De blev glada. Någon kom in. Râbi’a gav honom båda brödkakorna. De blev, bägge två, mycket häpna men de sade inget.
En stund förflöt. En tjänsteflicka kom, och förde med sig ett knyte med färskt nybakat bröd och sade, ”Detta har min matmor skickat” Râbi’a räknade bröden. De var arton till antalet. Hon sade, ”Det är inte troligt att din matmor skickat dem till mig.” Det hjälpte inte vad flickan än sade, hon måste ta dem med sig och bära dem tillbaka. Kanske hade hon, därifrån för egen räkning, tagit de två bröden vilka fattades.
Hon frågade sin matmor. Denne lade ytterligare två bröd i knytet och skickade flickan tillbaka med dem. Râbi’a räknade dem. De var nu tjugo till antalet. Hon tog emot dem. Hon sade, ”Dessa bröd har skickats till mig” och hon satte fram dem för sina gäster.
Dessa åt och förundrade sig. Sedan sade de till henne, ”Vad är det för hemlighet med allt det här: Först fick vi begär efter ditt bröd; sedan tog du bröden mitt för ansiktet på oss och gav dem åt en tiggare; därefter påstod du, att de där bröden, flickan hade med sig, när de var arton inte var avsedda för dig, och när du sen fick tjugo tog du emot dem!”
Râbi’a sade, ”När ni kom visste jag att ni var hungriga. Jag sade för mig själv, ’Hur kan jag servera två bröd till två stormän?’ När tiggaren kom till dörren gav jag dem till honom sägandes, därvid, till Gud, ’Du har sagt att Du, för ett ger tio! Och detta tror jag. Och nu har jag för att behaga Dig gett bort de två på det att Du, för att behaga mina gäster, må giva mig tjugo bröd tillbaka!’ Så bad jag, och när flickan kom med arton bröd, förstod jag mycket väl att det antingen handlade om stöld eller att bröden inte var avsedda för mig.”
Det berättas att Hasan al-Basri sade, ”Under en hel dag och en hel natt var jag tillsammans med Râbi’a. Och Vägens ord och Sanningens var i vår mun. Att jag var en man slog mig aldrig. Att hon var en kvinna slog henne aldrig. Till sist när jag steg upp, lade jag märke till en sak. Jag lade märke till att jag var arm, och Râbi’a var ren.”
Det berättas att hon ständigt grät. De sade, ”Varför gråter du så mycket?” Hon svarade, ”Det är just medan jag vant mig vid och fattat tycke för Honom, som jag räds avskärandet av vår förbindelse. Må det icke så illa gå, att Han, i dödens timme, låter en röst förkunna, ’Râbi’a är Oss icke värdig.’”
En skara vänner kom en gång för att besöka henne. De såg henne i färd med att tugga kött i småbitar med sina tänder. De sade, ”Har du ingen kniv att skära upp köttet med?” Hon sade, ”Av fruktan för att själv bli avskuren och skild, har jag aldrig haft, och kommer aldrig att ha en kniv i huset.”
Det berättas att en av Basras stora kom och satte sig vid Râbi’as säng och började uttala sig med nedsättande ordalag om världen. Hon sade, ”Du måste hålla världen mycket kär! Ty hade du inte världen kär, skulle du inte komma ihåg den så mycket eller tänka på den. Det är köparen av handelsvarorna som söker förringa deras värde. Hade du, i sanning, tvått dina händer från världen, skulle du ha glömt både det goda och det onda däri. Men som du vet, ’Den som älskar något, tänker på det.’”