Dja’far Sadiq
Djafar var son till Muhammed al-Baqir, son till Ali zayn al-’Abidin, son till al-Husayn, son till Fatima, som var Profetens dotter, frid och välsignelser vare med dem!
Det berättas att Dâwûd Tâ’î en gång trädde fram inför Sâdiq och sade:
”Sändebudets son! Mitt hjärta är fördunklat, ge mig därför ett råd!” Han svarade: ”Du som är av Salomos släkt, den frommaste i detta tidevarv! Varför skulle du fråga mig till råds?” Dâwûd Tâ’î sade: ”Du, som är ett barn av Guds profet! Den nåd som kommit dig till del är avsedd för alla människor. Det är din plikt att ge råd till alla.” Han sade: Du som är släkt med kung Salomo! Jag fruktar att mina fäders far på Domens dag ska lyfta sin hand, slå mig och säga: ’Varför har du inte varit en sanningsenlig och uppriktig efterföljare till mig?’ Guds verk förmedlas inte av människor genom skryt med lysande och höga anor, utan genom arbete värdigt Konungen som råder över all sanning.’ ” Dâwûd brast i gråt och sade: ”Store Gud! En sådan oro hos honom som formats av lera blandad med profetians vatten! Han vars natur är genomsyrad av det bekräftade vittnesbördets källa! Profeten är hans anfader och jungfrun (Fâtimah) hans mor! Vem är då Dâwûd Tâ’î, att han skulle vara nöjd med sina egna gärningar?”
Det berättas att Sâdiq en dag satt tillsammans med sina vänner. ”Kom!”, sade han till dem. ”Låt oss svära en trohetsed till varandra och ingå en överenskommelse att var och en av oss som går fri på Domens dag ska stå upp för de andra och be för dem.” De svarade honom och sade: ”Son till Guds profet! Har du behov av vår medling? Dina fäders far är ju en medlare och förebedjare för allt skapat.” Sâdiq svarade: ”Jag skäms över mina egna handlingar och på Domens dag måste jag vända bort blicken från min anfaders ansikte.”
Det berättas att Dja’far Sâdiq en tid drog sig undan människor och levde för sig själv, utan att gå ut. Sufiân Thawrî kom till hans dörr och sade: ”Människorna är utestängda från de välsignelserika frukterna av dina ord. Varför har du dragit dig undan?” Sâdiq svarade: ”Människorna har vänt sig bort från sanningen och brödet är besudlat.”
Det berättas att man sade till Sâdiq: ”Alla dygder har du; förmåga till avhållsamhet, generositet som kommer från hjärtat och det ögats ljus som är ett släktdrag i profetens familj – men du är mycket stolt.” Han sade: ”Nej, stolt är jag inte, men Guds, den Allsmäktiges Majestät är i mig, eftersom, när jag drev ut min egen, själviska stolthet, Herrens Majestät kom och tog sitt säte där min egen stolthet förut härskat. Att högmodas över storheten hos mitt eget själv anstår mig inte, men över Herrens Majestät måste jag vara stolt.”
Det berättas att Sâdiq frågade Abû Hanîfah: ”Vem är vis?” Han svarade: ”Den som kan skilja mellan gott och ont.” Sâdiq sade: ”Rovdjur kan också skilja mellan det som dräper dem och det som föder dem.” Abû Hanîfah sade: ”Vem anser då du vara vis?” Han svarade: ”Den som skiljer mellan två goda och två onda ting så att han av de två goda föredrar det bästa av dem och av de två onda på samma sätt väljer ut det bästa.”
Det berättas att någon hade förlorat en pung med guld. Den som mist guldet ansatte Sâdiq och sade: ”Du har tagit den” – han kände inte Sâdiq. Sâdiq frågade: ”Hur mycket var det?” Mannen svarade: ”Tusen guld-dînârer.” Sâdiq tog honom med hem till sig och gav honom tusen guld-dînârer. Mannen återfann senare sitt guld, gav tillbaka guldet och sade: ”Jag erkänner att jag hade orätt.” Sâdiq sade: ”Vad vi har givit tar vi inte tillbaka.” Därefter frågade mannen en annan man: ”Vem är det där egentligen?” Han svarade: ”Dja’far Sâdiq.” Då skämdes mannen och gick därifrån.
Han sade: ”Var och en som säger: ’Gud är ovanför något eller i något eller kommer ur något’, förnekar Gud.”
Han sade: ”Den synd som först frammanar skräck och sedan ångerfull bön om nåd och förlåtelse, för tjänaren närmare Gud.”
Han sade: ”Den lydnad som till att börja med gör människan trygg, men som så småningom gör henne fräck och förmäten för bort från Gud.” En sådan lydnad inger människan den falska föreställningen att hon är nära Gud, men den som lyder och samtidigt är arrogant är en upprorsman, medan den ångerfulle syndaren är den sant lydige.”
De frågade honom: ”Är den fattige och tålige bättre än den rike och tacksamme?” Han svarade: ”Ja, den som är fattig och tålig är bättre, eftersom den rikes hjärta är där hans pengar är, men den fattiges hjärta är hos Gud.”
Han sade: ”Endast genom ånger och bot blir tjänsten rätt, eftersom Gud, den Högste, har gett boten företräde framför tjänsten enligt Ordet: ’De som ångrar sig är de som tjänar mig’.”
Han sade: ”Att minnas sin ånger samtidigt som man minns Gud är att förbli trög i sin andakt. Att minnas Gud och att uppriktigt tänka bara på Gud är att i förtröstan på Honom överlämna alla människor åt sitt och åt glömskan, för att Gud ska ersätta dem alla.”
Han sade: ”Åt den som för krig mot sin personlighet för att bryta udden av själviskheten ges makt att utföra under. Åt den som bekrigar sin personlighet för att bli ren och redo att möta Gud skänkes nåden att komma till Gud.”
Han sade: ”Att få en ingivelse från Gud av Hans Sanning är ett av kännetecknen på dem som tagits emot av Honom. Att dra slutsatser enbart med hjälp av förnuft som inte inspirerats av intuition given av Gud, är ett av kännetecknen på de utstötta.”
Han sade: ”Kärlek är en dårskap given av Gud. Den är varken värd att klandras eller att prisas.”
Han sade: ”Skådandets hemlighet blev mig anförtrodd vid samma tid som jag förklarades vara galen.”
Han sade: ”Den som har den förnuftige till motståndare är född till lycka.”
Han sade: ”Akta er för att umgås med fem typer av människor:
1) lögnaren, eftersom du i hans sällskap alltid trasslas in i skrävel och tomt skryt,
2) den omdömeslöse, eftersom han, samtidigt som han önskar dig gott, själv blir dig till skada utan att förstå det,
3) den som är fylld av habegär, eftersom han bestjäl dig på din bästa tid,
4) den fege, eftersom han i tider av nöd utlämnar dig åt undergång,
5) den värdelöse, eftersom han säljer dig för en munsbit, ja, för mindre än en munsbit.” De frågade: ”Vad är mindre än en munsbit?” Han sade: ”Ett läppjande.”
Han sade: ”Om det hade varit skadligt för dem som stå Gud nära att vara i fienders sällskap så hade Âsiyah (Faraos gemål, som uppfostrade Moses) drabbats av våld från Farao och om det hade varit förmånligt för fienderna att vara i Guds förtrognas sällskap hade nyttan av detta kommit Noas och Lots hustrur till del. Men ingenting ges till den som inte tjänar Gud….”
Må Guds välbehag vila över honom