Abdullah ibn al-Mubarak
Begynnelsen till hans bot var följande. Han var djupt förälskad i en ung jungfru. Hans kärlek gav honom ej rast eller ro. En vinternatt stod han invid en mur utanför sin älsklings fönster. Hela natten fram till morgonen stod han där i hopp om att få se en skymt av henne. Det snöade hela natten. När böneutroparen kallade de troende till gryningsbönen, trodde han att det var tid för nattbönen. Dagen började gry, det blev ljust och nu förstod han att han stått där glömsk av tid och glömsk av allt i sin kärlek till sin älskling. Han kom till sans, och sade till sig själv: ”Ibn Mubarak, har du ingen skam i kroppen! Att stå hela natten fram till dagen i lyckorus bara för din trånads skull? Om imamen i din moské skulle ha dröjt för länge vid en enda vers ur Guds Koran hade du blivit harmsen och utom dig av förbittring!” Strax smög sig sorg och kärlekssmärta för Hans Skapare in i hans hjärta. Han föll till föga och gjorde bot. Därefter ägnade han sig bara åt att tillbe Gud.
Det berättas att han en gång under sina resor fick sällskap av en grinig och tvär man. När han efter lång tid skildes från honom brast Abdullah i gråt. Någon frågade: ”Varför gråter du?” Han svarade: ”Den stackars mannen har gått sin väg, och med honom hans onda lynne. När vi skildes åt skildes jag från hans lynne, men det följer honom vart han än går.”
Han var väldigt from. En dag tog han in på ett värdshus och försjönk i bön. Han hade en värdefull häst, och medan han bad gick hästen till ett vetefält i närheten för att beta. Han sade: ”Hästen har betat grödor som växt på sultanens fält”, lämnade den och gav sig av till fots. Vid ett annat tillfälle gick han från Marw till Damaskus för att ge tillbaka en penna som han hade lånat och glömt att återlämna.
Det berättas att Abdullah ibn al-Mubarak en gång befann sig i den heliga staden Mecka för att utföra pilgrimsfärden. När pilgrimsfärden var avslutad hade han en dröm. Han drömde att han såg två änglar komma ned från himlen. Den ena ängeln frågade den andra: ”Hur många människor tror du har kommit hit i år?” ”Sexhundratusen” svarade den andra ängeln. ”Och hur många människors pilgrimsfärd tror du att Gud har tagit emot?” ”Inte en enda” svarade ängeln. Abdullah berättar: ”När jag hörde detta blev jag alldeles utom mig. Med hög röst ropade jag ’Så många människor har tagit sig hit under svåra vedermödor från världens alla hörn, de har tillryggalagt långa sträckor genom heta öknar, och hela denna möda blankt förspilld!!!'”
Den andra ängeln sade: ”Det lever en skomakare i Damaskus. Han heter Ali ibn Muwaffaq. Han har inte deltagit i pilgrimsfärden, men Gud har tagit emot hans pilgrimsfärd.”
Abdullah sade: ”Vid dessa ord vaknade jag upp ur min dröm, och sade till mig själv: ’Jag måste till Damaskus.’ Sedan jag anlänt började jag genast leta efter Alis hus. Jag fann huset och bultade på dörren. En man kom ut. Jag frågade: ’Vad heter du?’ Han svarade: ’Ali ibn Muwaffaq.’ Jag sade: ’Jag vill tala med dig’ ’Tala’ svarade han. Jag frågade: ’Vad arbetar du med?’ ’Jag lagar skor’ svarade han. Därefter berättade jag min dröm. Skomakaren frågade: ’Vad heter du?’ ’Abdullah ibn al-Mubarak’ svarade jag. Skomakaren gav till ett rop och förlorade sansen. När han hämtat sig sade jag: ’Berätta för mig om ditt liv och din ställning.’ Skomakaren svarade: ’I trettio år har jag brunnit av begär efter att företa pilgrimsfärden till Mecka. Jag hade just samlat ihop tillräckligt med pengar och i år skulle resan bli av. En dag råkade min havande dotter känna doften av lagad mat från våra grannars hus. Hon sade till mig: ’Gå och försök bringa mig lite mat.’ Jag gick och knackade på grannens dörr. De släppte in mig och jag talade om varför jag kommit. Min granne började gråta och sade: ’Vet, att i tre dygn har mina barn inte haft någonting att äta. Idag såg jag en självdöd åsna. Jag skar ett stycke av den och tillredde det. Denna mat är inte laglig för er.” Skomakaren sade: ’När jag hörde dessa ord föll en eld in i min själ. Jag tog mina besparingar och gav dem till honom. Jag sade: ’Använd dessa pengar till dina barn, detta är min pilgrimsfärd till Mecka.”
Någon såg Shaykh Sufyan al-Thawri i en dröm, och frågade honom: ”Vad har Gud, den Allrahögste, gjort med dig?” Sufyan svarade: ”Han behandlade mig i enlighet med Sin barmhärtighet” ”Hur är det med Abdullah ibn al-Mubarak?” frågade han. Sufyan svarade: ”Han hör till den stora skara som, två gånger varje dag, går in i Guds, den Allrahögstes, hov.”
Må Guds barmhärtighet vila över honom