Himmelsfärden
Ur Martin Lings ”Muhammed”
32 ”DITT ANLETES LJUS”
ABÛ TÂLIBS änka, Fâtimah, hade antagit Islam antingen före eller efter sin makes död och det hade också hennes dotter, Umm Hâni’, ´Alîs och Dja´fars syster. Umm Hâni’s make Hubayrah var däremot fullständigt oemottaglig för budskapet om Guds Enhet. Trots detta tog han väl emot Profeten när han kom till deras hem och om det vid ett sådant besök blev tid för bön brukade husets muslimer be tillsammans. En gång när alla, stående bakom Profeten, hade bett nattbönen inbjöd Umm Hâni’ honom att tillbringa natten hos dem. Han antog hennes inbjudan, men efter att ha sovit en kort stund steg han upp och gick till moskén, eftersom han tyckte mycket om att besöka Ka´bah under nattens timmar. Medan han var där kom lusten att sova över honom igen och han lade sig ned i Hidjr.
”Medan jag låg och sov i Hidjr”, berättade han, ”kom Gabriel och stötte till mig med foten. Då satte jag mig upp, men såg ingenting och lade mig ned igen. Han kom en andra gång och en tredje, och då tog han tag i min arm. Jag reste mig upp och ställde mig bredvid honom och han ledde mig ut till moskéns ingång. Där var ett vitt djur, som såg ut att vara någonting mitt emellan mula och åsna med vingar på sidorna med vilka det rörde benen och varje steg var lika långt som dess öga kunde se.”
Profeten berättade sedan hur han satt upp på Burâq, som djuret hette, och vid sin sida hade han Ärkeängeln som visade vägen och avpassade sina steg till den himmelske springarens. De ilade norrut förbi Yathrib och förbi Khaybar tills de kom fram till Jerusalem. En skara Profeter kom emot dem – Abraham, Moses, Jesus och andra – och när han bad på tempelplatsen samlades de bakom honom i bön. Två skålar sattes därefter fram för honom, den ena med vin och den andra med mjölk, och han erbjöds att dricka. Han tog mjölkskålen och drack, men vinet rörde han inte och Gabriel sade: ”Muhammed! Du har blivit ledd till den ursprungliga vägen, till den har du väglett ditt folk, och vin är förbjudet för dig.”
Därefter togs Muhammed bort från detta liv, upp till himlen, på samma sätt som före honom skett med andra, som Enok, Elia, Jesus och Maria. Vid klippan mitt på Tempelplatsen satt han åter upp på Burâq, som slog med vingarna och flög uppåt och blev för sin ryttare vad vagnen av eld hade varit för Elia. Ledda av Ärkeängeln, som nu visade sig i sin himmelska gestalt steg de uppåt, bortom den jordiska sfärens tid och rum och kroppsliga former. På sin färd genom de sju Himlarna mötte han åter de Profeter, som han bett tillsammans med i Jerusalem. Där hade de visat sig för honom sådana som de hade varit under sitt liv på jorden, men nu såg han dem i deras himmelska realitet, så som de också såg honom, och han häpnade över deras förvandling. Han sade om Josef att hans ansikte hade fullmånens glans och härlighet och inte mindre än hälften av all existerande skönhet hade blivit honom given. Men detta dämpade inte Muhammeds förundran över sina andra bröder, och han nämnde särskilt Arons stora skönhet. Senare sade han om lustgårdarna han besökt i de olika himlarna: ”Ett stycke av Paradiset, så stort som en båge, är bättre än allt under solen – allt vad den stiger upp och går ned över – och om en kvinna från Paradiset blev synlig för jordens folk skulle hon fylla rymden mellan himmel och jord med ljus och väldoft.”
Allt han nu såg, såg han med Andens öga och om sin andliga natur sade han med hänvisning till all jordisk naturs ursprung: ”Jag var Profet när Adam ännu var någonting mitt emellan vatten och lera.” Uppstigandets höjdpunkt var Lotusträdet vid den Yttersta Gränsen.
Så kallas det i Koranen, och i en av de äldsta kommentarerna som åberopar vad Profeten själv yttrat heter det: ”Lotusträdet är rotat i Tronen och det markerar kunskapens slut för alla som äger kunskap, antingen det är en Ärkeängel eller en Profet. Allt därbortom är ett mysterium, fördolt och känt för ingen utom Gud.” Vid detta Universums krön visade sig Gabriel för honom, i all den härlighet som tillkommer Ärkeänglar, just sådan som då han nyss hade skapats. Med Uppenbarelsens ord: …och lotusträdet badade (i ett bländande ljus. Han tog inte sina ögon (från synen) och inte heller försökte han se mer än vad han såg; han fick ju se några av sin Herres största tecken. (K. 53, 16-18.) Enligt kommentaren sänkte sig det Gudomliga Ljuset ned över lotusträdet, omslutande detta och allt annat i närheten och Profetens öga skådade detta utan att ge vika och utan att vända sig bort. Sådant var svaret – eller ett av svaren – på den underförstådda bön som han hade uttryckt med orden: ”Jag tar min tillflykt till Ditt Anletes ljus.”
Vid lotusträdet fick Profeten för sitt folks räkning ta emot befallningen om femtio dagliga böner och det var då han tog emot den Uppenbarelse som innehåller Islams trosbekännelse: Sändebudet tror på vad hans Herre har uppenbarat för honom och de troende med honom. De tror alla på Gud och Hans änglar och Hans uppenbarelser och Hans sändebud – utan att göra åtskillnad mellan Hans sändebud – och de säger: ”Vi hör och vi lyder. Herre, (ge oss) Din förlåtelse; Du är målet för vår färd!” (K. 2: 285.)
Färden ned genom de sju Himlarna skedde på samma sätt som uppstigningen. Profeten sade: ”På vägen tillbaka mötte jag Moses – och hör nu vilken god vän till er han var! – och han frågade mig: ’Hur många böner har blivit dig ålagda?’ Femtio böner varje dag sade jag och han sade: ’Den gemensamma bönen är av största vikt och ditt folk är svagt. Återvänd till din Herre och bed honom lätta bördan för dig och de dina.’ Jag återvände därför och bad min Herre göra det lättare och Han tog bort tio böner. När jag därpå kom förbi Moses igen upprepade han vad han hade sagt förut, jag återvände därför igen och ytterligare tio böner togs bort. Och varje gång jag återvände till Moses sände han mig tillbaka tills alla böner hade tagits bort från mig utom fem, som skulle bes varje dygn. Därefter återvände jag till Moses, men han sade fortfarande detsamma som förut och jag sade: ’Jag har vänt tillbaka till min Herre så många gånger med min begäran, och nu skäms jag. Jag går inte en gång till.’ Och därför är det så att den som utför dessa fem i uppriktig tro och förtröstan på Guds välsignelse skall återgäldas på samma sätt som den som ber femtio böner.”
Sedan Profeten och Ärkeängeln hade stigit ned till klippan i Jerusalem återvände de till Mekka samma väg de hade kommit och hann under färden ifatt flera karavaner på väg söderut. Det var ännu natt när de kom fram till Ka´bah. Därifrån återvände Profeten till sin kusins hus. Hon berättar med egna ord: ”Profeten väckte oss strax innan gryningen och sedan vi bett gryningsbönen sade han: ’Umm Hâni’! Jag bad som du vet den sista nattbönen med dig här i dalen. Därefter for jag till Jerusalem och bad där och nu har jag som du sett bett morgonbönen tillsammans med dig.’ Han reste sig för att gå och jag grep tag i hans mantel så kraftigt att den gled av, och hans mage blev synlig, som om han bara hade haft på sig litet bomullstyg. ’Guds Profet!’, sade jag, ’säg inte det här till någon, de kommer bara att anklaga dig för lögn och håna och förolämpa dig.’ ’Jag ska vid Gud tala om det för dem’, sade han.”
Han gick till moskén och berättade för dem han mötte där om sin resa till Jerusalem. Hans motståndare triumferade genast och kände att de nu fått en ovedersäglig anledning att förlöjliga honom. Varje barn i Quraysh visste ju att det tog en månad för en karavan att ta sig från Mekka till Syrien och en månad att återvända. Och nu påstod Muhammed att han färdats dit och tillbaka över en natt. Några av männen gick till Abû Bakr och sade: ”Vad anser du nu om din vän? Han säger till oss att han for till Jerusalem i går natt och bad där och sedan återvände till Mekka.” Abû Bakr anklagade dem för lögn, men de försäkrade att Muhammed just i det ögonblicket var i moskén och berättade om denna resa. ”Om han säger det är det sant. Är det egentligen så underligt? Han har sagt mig, och jag vet att han talar sanning, att budskap från himlen till jorden når honom inom en timme på dagen eller natten, vilket ju faktiskt överträffar det ni småaktigt ifrågasätter.” Därefter gick han till moskén för att upprepa sin försäkran. ”Säger han så, är det sant”, och detta var skälet till att Profeten gav honom namnet as-Siddîq, som betyder ”det stora sanningsvittnet” eller ”den store bekräftaren av sanningen”.
En del av dem som funnit historien omöjlig att tro på började för övrigt komma på andra tankar. Profeten beskrev nämligen karavanerna han hade farit förbi på hemvägen, talade om var de befann sig och ungefär när de kunde väntas anlända till Mekka. Alla ankom som förutsagt och detaljerna var så som han beskrivit dem. För dem i moskén berättade han enbart om resan till Jerusalem, men när han var ensam med Abû Bakr och andra följeslagare berättade han om sitt uppstigande genom de sju himlarna och om en del av vad han hade sett. Under årens lopp fick de höra mer om detta, ofta som svar på frågor.