Månadens nasiha
Juni 2013
Reflektioner kring samhället idag samt nasiha ang. broderskap.
Jag gick och gick motsols runt Kaaba (Tawaaf) i Mekka. Jag tittade på alla människor från olika länder, vita, mörka, röda, gula alla tillsammans i samma bana. Alla går runt och runt. Jag började tänka på broderskap, först på ett högre plan. Alla vi är egentligen en enhet med ett och samma mål. Vi ber till en Gud som en enhet, tillsammans. Alla eftersträvar vi Guds acceptans och förlåtelse. Islam enar oss alla under samma paraply, och Profeten Muhammed [saw] , frid vare med honom, kallade oss därför en nation, en kropp oavsett var vi kommer ifrån.
Därefter började jag tänka på hur allt är skapat med en motsats. Dag/natt, man/kvinna, vänster/höger, upp/ner, plus/minus, svart/vit osv. vilket i sig är ett stort ämne. Jag tänkte också på att det måste genereras en hel del positiv energi när så många människor går varv på varv runt Kaaba och fokuserar på Allah. Tyvärr var vissa aktiviteter som en del individer ägnade sig åt väldigt irriterande och min koncentration drabbades hårt vissa perioder. Det som störde mig mer än de som trängde sig fram utan hänsyn till andra, var de som pratade i sina mobiltelefoner under Tawaaf. Man kan inte annat än bli besviken när man ser människor som inte har respekt för Gud.
Hur som helst kunde jag inte sluta tänka på broderskap och hur Islam byggdes på just detta. Jag reflekterade över hur vi i Sverige har tappat broder-, familje- och grannskapsbiten enligt Islams värderingar. Kan du namnet på vad dina närmaste grannar och alla deras barn heter? Ärligt talat så kan jag själv inte det. Jag tror inte vi människor har varit så ensamma någonsin tidigare i historien som vi är idag. Vi är så många, men våra relationer är så ytliga, även mellan familjemedlemmar. Teknologin gör inte saken bättre heller. Facebook, twitter, linkedin osv.. Vi har inte ens tid för våra barn längre. Om man ser hur det sekulära samhällets struktur är uppbyggd förstår man de underliggande värderingarna. Man har valt att dela alla människor i så små enheter som möjligt och samtidigt har man valt att göra det svårare för en kärnfamilj att klara sig på en inkomst. Förr levde människor i större enheter med fler familjemedlemmar, släkt och vänner inom samma område. Det fanns stor glädje i att träffa sin familj och släkt. Idag hör jag många klaga över att de måste träffa sina kusiner och släktingar under jul och nyår. Det borde väl vara det bästa som finns att äntligen få träffa dem… Tyvärr så skapas det inte tillräckligt starka band mellan familjemedlemmar och släktingar i tidig ålder. Jag tror att många t.o.m. har starkare band till sina klasskamrater och arbetskamrater, eftersom de har gemensamma intressen eller ses oftare.
Många muslimer som kommer till Sverige försöker ivrigt hålla kvar sina broder-, familje- och grannskapsvärderingar enligt Islam, men glider sakta men säkert bort från detta, eftersom det system som är implementerat i samhället inte stödjer dessa värderingar. Jag har inga vetenskapliga belägg för detta, men det är ganska uppenbart.
Det finns ett känt management-uttryck som säger att ”system vinner över värderingar”. Om du t.ex. har ett företag som har som värdering att samarbete är viktigt, men som belönar individuella prestationer, kommer värderingen för samarbete att vara svår att implementera i företaget. Det jag menar med detta är att samhället är uppbyggt på sätt som gör det svårt för människor att implementera de muslimska värderingarna, eftersom systemet inte opererar enligt dessa värderingar och att systemet till slut vinner om man inte är medveten om detta och aktivt gör något för att motverka resultatet.
Dagens sekulära system går ut på att dela oss i mindre enheter och belönar individualismen, att klara sig själv, att vara oberoende tills man inte kan längre, och därefter slängs man in på ett ålderdomshem för att fortsätta sin ensamhet. Man har applicerat den klassiska strategin ”divide and conquer” (söndra och härska), för att övervinna alla andra värderingar än systemets, samtidigt som karriär och materiella tillgångar värdesätts och prioriteras högre än allt annat. Systemet stödjer eller värdesätter inte kompletterande roller för samarbete i en familj (ej bara kärnfamilj) eller broder- och grannrelationer enligt Islams värderingar. Man har valt att försvaga vissa delar och förstärka andra för att uppnå ”vissa intressen” genom att utnyttja begreppen jämställdhet, demokrati och frihet, medan man i själva verket leder nationen in i ett svart hål för att man inte tänker långsiktigt enligt min åsikt.
Jag kommer ihåg några incidenter när jag först flyttade till Sverige vid sex års ålder. I förskolan och senare på lågstadiet gällde alltid ”du gör ditt och jag mitt”. Jag tar hand om det jag gjort och du tar hand om ditt. Jag förstod inte denna filosofi. De äldre barnen lärde sig inte att ta hand om de yngre. Man tog ansvar för sig själv och sina egna grejer, men inte för andra. När jag en dag i lågstadiet hade fått en godispåse bjöd jag alla mina vänner runt omkring mig, men när de andra barnen hade godispåsar kunde de smaska i sig framför mig utan att ens bjuda. Jag var tvungen att fråga.
Vi behöver vakna upp och jobba aktivt för våra muslimska familje- grann- och broderskapvärderingar inte bara för att vi ska bli bättre som människor, men också för att vi ska få större framgång som minoritet. Jag tror att de muslimska värderingarna skulle förstärka och förbättra Sverige som nation långsiktigt om fler kunde inse nyttan med dem och förändra samhället steg för steg till det bättre. Broderskapsvärderingarna är väldigt viktiga för den muslimska minoritetens framgång och överlevnad liksom familje- och grannskapsvärderingarna.
Nedan presenterar jag en kort sammanfattning över den första broderskapsvärderingsprincipen av åtta i Islam från boken ”The Duties of Brotherhood in Islam” av Mukhtar Holland där han översatt ett utdrag ur Ihya Ulum Al-Deen av Imam Al-Ghazali.
1. Den materiella plikten
Profeten [saw], frid vare med honom, har sagt:
– Två bröder är som två händer där den ena kan tvätta den andra.
Varför valde Profeten [saw] händerna som metafor? Jo, eftersom händer till skillnad från fötter ger ömsesidig assistans mot ett gemensamt mål. Det gäller att finnas där för sin broder i både vått och torrt. Det är också väldigt viktigt att överge själviskhet och ägandebegär för att kunna assistera sin broder.
Det finns tre nivåer när det gäller att dela med sig av sina tillgångar.
1. Den lägsta är att placera sin broder i en mer underordnad position än sin egen, att bara ge från sitt överskott och vänta med att ge tills han först frågar om hjälp.
2. Det näst bästa alternativet är att sätta sin broder på samma nivå som sig själv. Man är nöjd och behandlar honom som partner gällande sina tillgångar. Man delat allt lika och betraktar honom som man betraktar sig själv.
3. Den högsta och bästa nivån är att prioritera sin broder och hans behov före sig själv och sina egna behov. Denna nivå är för ”siddiqun”, de sannfärdiga, som är enade i själslig kärlek till varandra som bröder.
Maymun Ibn Muharam har sagt:
– Den som är nöjd med att inte sätta sin broder först, kan lika gärna bli en broder till de som befinner sig i gravarna.
Man ska alltid sträva mot det högsta och inte vara nöjd med att vara på nivå ett med sin broder. Detta betyder inte att man alltid kommer att lyckas i sin strävan, men då ska man inte heller vara nöjd med sig själv.
En dag närmade sig en man Abu Hurairah och sa:
– Jag önskar få dig som min broder för Guds skull.
– Vet du vad broderskap innebär?
– Nej.
– Att du själv inte har större rättighet över dina tillgångar än vad jag har.
– Jag har inte nått det stadiet än.
– Gå då bort från mig.
Att spendera pengar och tillgångar på sina bröder är t.o.m. bättre än att spendera för allmosor åt fattiga. Ali [ranhu], må Allah vara nöjd med honom, sa:
– 20 dirham som jag ger till mina bröder för Guds skull är kärare för mig än att ge hundra dirhams till de fattiga.
En dag gick Profeten Muhammad [saw] , frid vare med honom, in i ett buskage med en följeslagare och tog två tandpetare, den ena var lite krokig och den andra rak. Profeten [saw] gav den raka till sin kompanjon, som sa:
– Å, Guds budbärare, du har mer rätt till den raka tandpetaren än vad jag har.
Men Profeten [saw] svarade:
– När någon umgås med en kamrat, om det så bara är för en timme, kommer han att tillfrågas om och ansvara för sitt kamratskap med honom, vare sig han uppfyllde sin plikt eller försummade den.
Profeten [saw] , frid vare med honom, har också sagt:
– Varje gång två personer är tillsammans är den närmast till och kärast för Gud som är vänligast mot sin kompanjon.