Månadens nasiha av Abdussalam Ahmed
juni 2011
بسم الله الرحمن الرحيم
ذَٰلِكَ الْكِتَابُ لَا رَيْبَ فِيهِ هُدًى لِّلْمُتَّقِينَ
DENNA Skrift – här råder inget tvivel – är en vägledning för dem som fruktar Gud och ständigt har Honom för ögonen,
الَّذِينَ يُؤْمِنُونَ بِالْغَيْبِ وَيُقِيمُونَ الصَّلَاةَ وَمِمَّا رَزَقْنَاهُمْ يُنفِقُونَ
dem som tror på [existensen av] det som är dolt för människor, dem som förrättar bönen och som ger åt andra av vad Vi har skänkt dem för deras försörjning
Al-Baqarah (2:2-3)
Allah subhanahu wa Ta’la gör redan i Koranens första inledande verser klart den allra mest grundläggande förutsättningen för att få tillgång till dess budskap; nämligen läsarens förvissning om att verkligheten innefattar mer än det vi kan iaktta eller förnimma med våra sinnen eller kan nå fram till med spekulativt tänkande.
Människan har givits två instrument med vilka hon kan hämta kunskap. Kunskap som härrör ur den första källan kallas ilm al-Zāhir och är den externa erfarenhetsbaserade kunskap som inhämtas med hjälp av sinnena och förnuftet. Kunskap från den andra källan, ‘ilm al-Bātin, kan förstås som den religiösa erfarenheten och kan beskrivas som en inre intuitiv och andlig kunskap. Den har sitt ursprung i en dimension av verkligheten som överskrider det materiella.
I Koranen säger Allah subhanahu wa Ta’la
”Det är inte deras ögon som är blinda, nej, det är hjärtana i deras bröst!” (K 22:46).
Versen ovan gör tydligt att människan för att nå kunskap om, och bli i stånd att uppleva det gudomliga, måste ha en särskild inre färdighet som går bortom sinnesförnimmelser. Kampen mellan det yttre och det inre, mellan det sensoriska och ingivelsen, ledsagar människan från vaggan till graven.
Det sägs att mellan ögonen och hjärtat finns en direkt förbindelse. Ett förvanskat hjärta kan aldrig utgöra det medel – utveckla den blick – med vars hjälp människan kan avtäcka det jordiska livet dess illusioner och förljugenhet. Det förvanskade hjärtat förvandlas till en oigenkännlig ruin som endast vilseleder människan ytterligare. ”Men när de [ändå] vek av [från den raka vägen], stämplade Gud deras hjärtan med avvikelsens stämpel; Gud leder inte dem som förhärdar sig i trots” [K 61:5].
Mot slutet av tiden kommer det yttre ögats rationalitet att dominera och Dajjal kommer utgöra den slutgiltiga materialiseringen av denna utveckling. Profeten [saw], må Guds frid och välsignelser vara med honom och hans familj, varnade för Dajjal i följande ordalag:
”Han [Dajjal] är enögd, och din Herre är inte enögd.” (1)
Detta kan bildligt tolkas som att han saknar djupseende, förmågan att se bortom det omedelbara, och förlitar sig därför helt och hållet på sinnesförnimmelserna för att hämta kunskap, allt på bekostnad av ‘ilm al-Bātin. Detta är inte bara en beskrivning begränsad till personen Dajjal, den ger även en indikation om sakernas tillstånd i den sociala och kulturella miljö i vilken Dajjal kommer uppträda.
Det som kommer att rädda de troende i mötet med Dajjal är deras inre öga; den lins som inte befläckats av världsligt solk och fortfarande är mottaglig för gudomligt ljus och kapabel att bilda intuitiv andlig kunskap, ilm al-Bātin. En inre syn som kräver ett rent inre; ett sunt hjärta. Profeten [saw] har i hadither om Dajjal förklarat att de troende, oavsett deras läs- och skrivkunnighet, kommer att kunna tyda ordet kufr på Dajjals panna (2), samt att de kommer att genomskåda falskheten i hans, till det yttre, begärliga erbjudanden (3). Detta kommer de troende att klara av tack vare att deras inre öga fortfarande är funktionsdugligt i en tid då materian – till synes – segrat över anden.
1) Sahih Bukhari, Sahih Muslim
2) Sahih Muslim
3) Sahih Muslim