Månadens nasiha av Abdussalam Ahmed
december 2012
Bismi lLah ar Rahmani ar Rahim
was-salatu was-salamu ’ala Muhammad wa ’ala alihi wa ashabihi wa salaam
Ingen människa är en isolerad ö. Människan är en social varelse och hon kommer naturligt att påverkas av den miljö hon vistas i – ett av livets oundvikliga faktum. Detta har traditionellt inte inneburit ett problem för troende eftersom de levt i miljöer som bekräftat deras identitet och leverne. Det innebar inte bara att de undvek en del av de sociala trångmål vi numera titt som tätt hamnar i, utan också att de fanns inneslutna i ett narrativ som skapade kontinuitet i tillvaron och förmedlade en känsla av enhet. Narrativet sade något om vem de var, varifrån de kom och vart de var på väg.
För oss som lever idag är dock situationen annorlunda. Vi lever i en tid som Tage Lindbom beskrev med orden:
”Människoriket är i kris, det har ställts inför den djupaste och bittraste kris, som kan drabba det mänskliga livet: tomheten, förlusten av en framtidsvision” (Västerlandets framväxt och kris, 1999: s. 247).
Den troende står här inför valet att låta sig lösas upp i ett socialt sammanhang som blir alltmer sönderdelat och tömt på mening eller söka sin mening hos Gud utan omväg genom en social kontext som kan bära upp henne och ge bekräftelse. Vi ber till Allah Ta’la att vi tar samma beslut som Shu’ayb (Guds frid vare med honom):
[7:89] För oss skulle det vara liktydigt med att ljuga om Gud, om vi återvände till er tro, när Gud har räddat oss från den. Det är otänkbart för oss att återvända till den om det inte är Guds, vår Herres, vilja. Vår Herre omfattar allt med Sin kunskap; vi sätter vår lit till Gud!” – ”Herre! Gör sanningen uppenbar [i tvisten] mellan oss och vårt folk! Ingen gör sanningen uppenbar som Du!”
För att lyckas med detta måste vi hålla hårt i Guds räddningslina:
وَاعْتَصِمُواْ بِحَبْلِ اللّهِ جَمِيعًا
[3:103] Och grip alla med ett fast grepp om Guds räddningslina och låt er inte splittras!
Tillståndet Tage Lindbom beskriver spiller över på alla som vistas i krishärden. Jakten på helhet och lycka tar sig alla möjliga uttryck. Idag ser vi hur människors jakt på autentiska upplevelser tar sig alltmer extrema former; det manifesterar sig i ett överskridande beteende. Människan försöker överträffa tidigare upplevelser och tillstånd i hopp om att nästa upplevelse ska vara starkare och förverkliga förhoppningarna. Problemet är att överskridandet inte hjälper i längden, eftersom det inte går att befria sig från en värld som i grunden uppfattas vara meningslös.
För de troende har det länge stått klart att det är orimligt att söka befrielse från världen med världsliga medel. Sayyidina Ali (Må Gud vara nöjd med honom) förklarade kortfattat vad det jordiska har att erbjuda i lyckoväg:
”Förunderlig är världen! Det finns bara fem (sinnes-)upplevelser som människor hämtar glädje från: Dryck, mat, doft, klädesplagg och intimt umgänge. Den högsta formen av dryck är vatten och vatten är det mest intetsägande av allt, den högsta formen av mat är det som biet spyr ut (honung), den högsta formen av klädesplagg tillverkas av maskars avföring (silke), den mest njutningsfulla av dofter är gazellens slem (mysk) och det bästa det jordiska har att erbjuda är de två urinrörens möte”.