Månadens nasiha av Nora N.
juni 2009
Bismilahi Rahmani Rahim
Ibland sätter människan alltför stort fokus på andra och ställer också större krav på andra än sig själv. Dagarna i våra liv passerar medan vi väntar på att andra ska göra saker för oss istället för att ta chanserna Gud ger oss att göra saker för andra. Vad väger tyngst på Domedagen kan vara bra att fråga sig, det du fått av andra eller det du gav andra? Profeten, må Guds frid och välsignelser vara med honom, har sagt att handen som ger är bättre än den som tar emot.
Vi ställer krav på makan eller maken, men hur ofta stannar vi upp och tänker på hur vi själva sköter våra skyldigheter gentemot denna eller denne? Vi ställer krav på våra barn, men glömmer kraven på oss själva som föräldrar. Likaså ställer vi krav på våra vänner. Vi förväntar oss mycket från dem, men har du själv alla gånger varit äkta i din vänskap gentemot andra och har orden du yttrat alltid tillämpats i handling?
TROENDE! Varför säger ni ett och gör ett annat? Det är djupt förhatligt för Gud att era ord inte överrensstämmer med era handlingar!” (K 61:2-3)
Anklagar en vän dig för orätt är du snabb att svara med bortförklaringar och ursäkter som rättfärdigar ditt beteende, men hör du själv liknande ursäkter från din vän är du kanske inte så snabb med förståelsen och överseendet. Om vi nu ska kräva från andra, bör vi då inte först ha klart för oss våra egna skyldigheter? Vi ställer krav på de flesta runtomkring oss utan att vara medvetna om hur detta kan ge både den vi kräver av samt oss själva ett handikapp, ett hinder att utvecklas mot det bättre, det goda och det rätta. Vill vi verkligen vara skyldiga till en sådan orätt? Hur kommer det sig att kraven på andra oftast är lättare att ställa än på sig själv? Att lägga över ansvaret och skyldigheterna på andra är ett sätt att fly från det Gud har uppmanat människan att göra och därmed början på ett stort misstag som gör det svårare att närma sig sin Herre.
Att vara alltför krävande är en egenskap som i värsta fall kan utvecklas till att du som tjänare börjar ställa krav på din Herre. Detta låter sanslöst, men är något som faktiskt möjligen kan drabba eller redan har drabbat oss alla. Då något gott har tilldelats oss yttrar våra läppar Guds namn och vi minns Honom så som Han borde ihågkommas, men drabbas vi av något mindre gott vill vi gärna ge sken av hur orättvist detta är.
När något gott kommer människorna till del, säger de: ”Detta är [en gåva] av Gud”; men när något ont drabbar dem, säger de: ”Detta är ditt [verk].” Säg: ”Allt är från Gud.” (K. 4: 78)
Och Gud är den mest Rättvise. Det är endast vår krävande natur som målar upp bilden av hur lite vi har när vi i själva verket är överösta med gåvor.
Vi glömmer att Gud redan från vår födsel har berikat oss med gåvor både inom oss själva, i vårt yttre samt i vår omgivning. Men dessa gåvor har blivit så självklara för oss och därför uttrycker vi vår djupaste tacksamhet endast när något utöver dessa enorma gåvor har tilldelats oss. Vi glömmer Guds välgärningar genom alla år. Fråga därför dig själv om du är en människa som verkligen förtjänar allt det du kräver från andra och från Gud innan du ställer dina krav.
Genom att lära sig bortse från andra som föremål för krav och förväntningar, och sätta fokus på sitt eget inre förbereder man för den dagen då mötet skall ske. På Domedagen kommer endast du att vara ansvarig för dina handlingar och alla de krav du riktat mot andra än dig själv kommer inte att gynna dig. De krav du riktat mot dig själv och strävat efter att uppnå under din livstid kommer däremot att ge sin belöning med Guds barmhärtighet, inshaAllah.
Undvik att ställa krav på andra, och kräv inte mer än vad Gud redan har berikat ditt liv med. Att ditt hjärta fortfarande slår är – bara det – en ovärderlig gåva!