Månadens nasiha av imam Abdul Wahid Morrone
december 2013
Ödmjukhet
Det arabiska ordet för ödmjukhet, tawaadu’, har härletts ur roten waw, dad och ayn. Denna rot har den ursprungliga betydelsen ”att sänka” eller ”lägga ner”. Tawaadu’ hör till verbformen tafaa’ala som är knuten till olika betydelser varav ”att bete sig på ett onaturligt sätt” är en av dem.
En person som inte är ledsen, men som låtsas gråta beskrivs med verbet tabaaka, och den som låtsas vara okunnig beskrivs med verbet tajaahala. I båda fallen handlar det om att en person ger uttryck för något som inte är ett äkta uttryck för personens tillstånd just då. En naturlig reaktion kommer utan någon som helst kraftansträngning, och när man är ledsen eller upplever den typ av glädje som kan föranleda tårar, är det naturligt att gråta. Att gråta när man inte är ledsen eller inte upplever en sådan glädje är onaturligt och kräver därför en ansträngning.
Hur kommer det sig då att ordet ”ödmjuk” är knutet till denna verbform? Enligt vissa lärda beror det på människans natur. Människans ”nafs” har en naturlig benägenhet att eftersträva en högre position än andra. Denna benägenhet ger upphov till ett inre tillstånd som kallas högmod (kibr) och manifesteras i ett stoltserande beteende (takabbur).
Att vara ödmjuk är därför onaturligt för nafset och kräver en kraftansträngning. Den ödmjuke har dragit ner sitt nafs från dess höga hästar, genom att visa att det inte finns någon anledning att vara arrogant, tvärtom. Att tjänaren är ödmjuk är ett tecken på att Gud [swt], den Upphöjde, tycker om honom eller henne. I en hadith har det sagts: När Gud, den Upphöjde, vill en tjänare väl gör Han honom medveten om egots brister.