Månadens nasiha av Ilyas Siegers
maj 2015
”När de rättfärdiga nämns sänker sig barmhärtighet ned.” (inda dhikri’l-salihin tanzilu’l-rahmah)
Abū Alī Al-Fudayl bin Iyād var en tjuv och landsvägsrövare som gjorde en helomvändning till att bli en asketisk person (Zahid) och Gudsdyrkare, för att sedan bli en stor lärd inom hadithvetenskapen och en som kallar till Allah genom sitt handlande och tal. Allt detta började när han hörde några verser ur Koranen.
Han kom från trakten av Marw i Khurāsān. Det sägs att han föddes i Samarkand, växte upp i Abīward och dog i Mecka i månaden Muharram år 187 hijri (år 803 e.Kr.)
Innan hans omvändelse ledde Fudayl en grupp av landsvägsrövare som härjade i Syrien och Khurāsān, där de plundrade karavaner och rånade resenärer. Trots detta var han en praktiserande muslim som bad sina böner, fastade och förbjöd sina män att avtäcka några kvinnliga offer.
I en återberättelse om hans stölder nämns att en rik köpman, som var rädd att stöta på rövare, sökte upp Fudayl. Han hade misstagit Fudayl för en hederlig man och bad honom gömma det mesta av hans förmögenhet av fruktan att rövare skulle överfalla honom. När han fortsatte sin väg stötte han plötsligt på Fudayls män som rånade honom på det som var kvar av hans förmögenhet.
Efter händelsen beslöt sig mannen för att återvända till Fudayl och hämta tillbaka resten av förmögenheten. Väl framme såg han med förfäran att rövarna, som tidigare hade bestulit honom, var samlade runt mannen han hade satt sin tillit till. Fudayl visade dock att han var en Gudfruktig man som inte skulle svika köpmannens förtroende. Han signalerade därför till köpmannen att han skulle återta rikedomarna som var lämnade i förtroende hos honom.
Under denna tid var Fudayl djupt förälskad i en kvinna och han brukade regelbundet skicka delar av stöldgodset till henne som bevis på sin kärlek. När han en dag höll på att klättra över muren som ledde till hennes hus hörde han någon recitera ur Koranen: ”Är det inte tid att de troende ödmjukar sig i sina hjärtan inför Gud och den sanning som har uppenbarats…” (Koranen 57:16). Varpå han svarade ”Jo Herre, omedelbart!” och vände tillbaka.
Natten fick honom att söka skydd på en ruinplats där det redan fanns en grupp människor. En av dem sade ”Vi ger oss iväg!”, men andra sade ”Inte förrän vi vaknar upp i morgon bitti”, Fudayl är ute på vägarna och kommer kanske att överfalla oss!”
Fudayl tänkte ett tag och sade sedan till sig själv:
– ”Här tillbringar jag nätterna genom att begå synder samtidigt som en grupp muslimer fruktar mig. Jag tror att den enda anledningen till att Allah skickade mig till dem var för att jag skulle darra av skräck inför Honom (Allah).”
– ”O Allah! Jag vänder mig till Dig i ånger. Min ånger (tawbah) ska utgöras av att jag kommer att bosätta mig i närheten av den heliga moskén (Ka’bah).”
Därefter försökte Fudayl besöka varje person han kände till som han hade stulit från för att återlämna det som var deras. När han inte hade något kvar att betala tillbaka med, besökte han dem för att istället be om deras förlåtelse.
Han flyttade sedan till Mecka där han bodde ända fram till sin död.