Månadens nasiha av Ilyas Siegers
april 2014
“Min medling är till för dem av mitt samfund som har begått [någon av de] svåraste synderna (kabâ’ir).” (Ahmed)
Vad händer med de individer som halkar snett, de som hamnar på fel väg och begår synder, ofta svåra synder? De är en bortglömd del av vårt samfund som vi knappt bryr oss om eller vill veta av.
En del av dem hamnade i en negativ spiral genom dåliga umgängeskretsar med negativt inflytande och med kriminella som sina förebilder. De valde att följa dem som de såg som sina förebilder och blev själva kriminella, och därefter blev det ännu svårare för oss att nå ut till dessa personer.
Det är därför extra viktigt att vi sträcker ut en hand just till dessa individer, för att hjälpa dem ut ur detta, att få dem att känna sig som en del av vårt samfund och samhället, och visa dem att vi faktiskt bryr oss om dem. Tyvärr fångas inte alla upp innan de har hunnit begå sitt första brott, och statistik och vittnesmål från bland annat fängelseimamer visar att andelen muslimer som sitter på fängelser och häkten ökar.
Detta är självklart en tragedi för alla inblandade och ett misslyckande från vår sida. Däremot innebär det inte att allt är förlorat för dessa individer och att det inte finns något hopp för dem.
Av dem som väljer att reflektera över sina liv och vad de har gjort blir det i många fall tydligt att den livsstil som de har haft inte är hållbar. Det kan då bli en början på en förändring där livets gåva tas på större allvar och Islam börjar spela en större roll i deras liv. Tiden bakom galler blir då inte bara en negativ upplevelse utan tvärtom, en möjlighet att börja om, ta livet på allvar och rätta till det som gått snett.
Många upplever sin första (och kanske största) livskris när de sätts i isoleringscell, ensamma med sina tankar utan någon att prata med. Och det är ingen slump att det är just i denna situation som många väljer att vända sig till sin Herre för hjälp och vägledning, oberoende av hur mycket de har praktiserat Islam innan.
Ibn Atā Allāh al-Iskandarī har i ett visdomsord beskrivit detta med att “intet gagnar ditt hjärta så som den ensamhet med vilken du beträder eftertankens sfär. ”
Många har funnit eller återupptäckt sin tro på detta sätt och börjat praktisera Islam med stor iver och djupt ångrat sitt förflutna. När de vänder sig till sin Herre i ett förkrossat och betryckt tillstånd så lovar Gud dem att “de skall inte straffas som visar ånger och blir troende och lever ett rättskaffens liv. I stället för deras dåliga handlingar skall Gud sätta goda handlingar, därför att Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig; och den som ångrar sig och [därefter] lever rättskaffens, har vänt tillbaka till Gud i sann och uppriktig ånger. ” (K 25:70-71)
När de senare kommer ut i samhället igen så behövs det mycket stöd från bra förebilder och att goda alternativ ges till de gamla och negativa bekantskapskretsarna. Om vi inte lyckas ge dem det stödet i detta bräckliga tillstånd finns det risk för återfall i kriminalitet.
En del människor känner det kanske svårt att vara nära och hjälpa någon som har begått brottsliga handlingar, men vi måste ge varje person en chans att visa att de har förbättrats, och tänka gott om honom, det är åtminstone det minsta vi kan göra. När någon begår en synd ska vi avsky handlingen, men inte personen i sig. Kanske har han ångrat sig och blivit förlåten sina synder, medan vi fortsätter att betrakta honom som en syndare. Profeten [saw], frid och välsignelser vare med honom, har sagt att:
“Ingenting gott överträffar dessa två: Att hysa goda tankar om Gud, och att tänka gott om Hans tjänare. Ingenting ont är värre än dessa två: Att hysa låga tankar om Gud, och att tänka illa om Hans tjänare.”