Månadens nasiha av Idris F Brusi
april 2010
Tawhid Har Konsekvenser!
När Gud så kastade mig, en liten sten, i denna härliga sjö, upprörde jag sjöns yta i form av oräkneliga cirklar på vattnet. Men när jag nådde djupet blev jag mycket, mycket, stilla. (Gibran Khalil Gibran, 1926, övers. Idris F. Brusi)
Utanför sayyida Zeinabs moské i Kairo mässar en grupp dervisher. Huvudsångaren besjunger Allahs härlighet, storhet och absoluta sanning. Runt honom står de andra och mässar Guds egennamn, Allah, samtidigt som de ackompanjerar sig själva med handtrummor. En kvinna som stannat till vid moskén, kanske för att be, kanske för att dervishernas sång lockade henne, sugs in i den hypnotiska rytmen. Hon precis som vi andra gungar strax från sida till sida och sjunger med i mantrat: Allah…Allah…Allah. Jag vet inte hur lång tid som förflyter, men plötsligt rycks jag ur sångens grepp av att kvinnan skriker över alla trummor och röster: -Wahidun! Wahidun! Wahidun!
Hennes högra pekfinger är höjt mot himlen och de glansiga ögonen signalerar att hon, till skillnad från mig, inte ryckts ur transen. Några andra kvinnor går fram till kvinnan och hjälper henne försiktigt ned på en filt på moskéns förgård. Då och då bubblar hennes bekräftelse upp ur hennes strupe igen: -Han är EN, men den kommer allt svagare nu medan hon sjunker mot djupet, allt under sina systrars vaksamma och ömma händer. Man kan tänka sig att de inte är helt ovana vid att ta hand om sådana här situationer utanför just denna moské. De lotsar henne ned mot botten av sjön där hon blir mycket, mycket, stilla.
Ibland slås jag av hur upprördhet, rörelse och hets verkar vara de dominerande dragen hos muslimer idag. Det surras om att starta intresseorganisationer, införa shari’ah uppifrån-ned, konspirationer och Gud vet allt. För mig så har alltid Islam, ja alla andliga traditioner för den delen, förfinat människans karaktärsdrag av ödmjukhet, stillhet och förtröstan och jag har svårt att orientera mig i det moderna förnärmade och aggressiva. Kanske är det ett tecken på att det till slut uppkommit en muslimsk tonårskultur? Men troligast är det nog ett tecken på att vi förlorat den instinktiva förståelsen av tawhid.
Om man kan internalisera tawhid så har det konsekvenser. Det skänker hjärtat frid och förtröstan. Bäst formulerades det av den förre tungviktsmästaren i boxning, Muhammed Ali, som sade: -Allah gör inte misstag!
Allt är precis som det skall vara!