Månadens nasiha av Ann-Catrin Nilsson
september 2010
Bismilahi Rahmani Rahim
Herre! Ingen kan undanhålla det Du ger och ingen kan ge det Du undanhåller och ingen kan ändra det Du har bestämt …” På transkriberad arabiska: ”Allahumma lā mānica li mā actayt, wa lā muctiya li mā manact wa la rādda li mā qadayt … ” Dessa ord brukade Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, ibland yttra efter salat och han rekommenderade också oss att göra det.
Vi har lätt att glömma och vi behöver påminna oss om att allt vi har är från Gud. Detta gäller kanske särskilt dem bland oss som inte vuxit upp som muslimer. Vi är mer förtrogna med en tradition där man ser allt som händer som ett uttryck för i grunden materiella eller mekaniskt och slumpmässigt verkande orsaker.
Ett av Guds namn är al-Wahhab – Den som ger allt. Vi har ingenting som Han inte har gett oss och vi är inte utan något om Han inte har bestämt att vi inte ska ha det. De ord som nämnts ovan kan hjälpa mig att minnas att det som når mig inte kan missa mig och att det som missar mig inte kan nå mig.
Men eftersom jag har lätt att glömma detta är det svårare att i vissa situationer med uppriktigt hjärta säga ”Alhamdulillah!” och vara tacksam i välgång och tålmodig i motgång, i förtröstan på att det inte är utan anledning som Gud har skrivit just detta för mig, just här och just nu. Han som utformar och styr vårt öde och vägleder oss (K. 87: 3).
Bukhari har förmedlat att Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Vad Gud tar är för Honom och vad Han ger är för Honom och allt har sin fastställda tid, så ha tålamod och invänta Guds belöning.”
Jag glömmer, och i svåra situationer hotar tålamodet – det största modet – att överge mig. Och hur skulle du väl kunna ha tålamod med det som du inte förstår? (K. 18: 68)
Jag förstår ju i grunden inte varför min situation just nu är som den är. Och jag glömmer att allt är från Gud. När jag upplever lättnad och välgång kanske jag anser att någon god handling har gjort mig förtjänt av det goda som kommit mig till del, och jag kan glömma att vara tacksam mot Gud som ju är Den som givit kraften och möjligheten att göra det goda. Och om små förtretligheter eller stora motgångar drabbar mig förstår jag inte varför detta drabbat mig, även om jag i vissa fall kanske kan se att mina tidigare val och handlingar bidragit till den aktuella situationen. Här finns risk för nästan reflexmässiga reaktioner och jag vänder mig i värsta fall otåligt eller med vrede mot det som tycks vara den utlösande orsaken, inte sällan en medmänniska, och tänker eller säger: ”Det är ditt fel!” Om jag inte hejdar mig – må Gud ge mig kraft – så kan allt ifrån missnöje till grövre anklagelser riktas mot min bror eller syster.
Det har sagts att det är lättare att svälja vreda ord än att få äta upp dem efteråt, men hur lätt inleds inte anklagelsernas kedjereaktion och under några oåterkalleliga ögonblick upplöser vredens härdsmälta det goda som fanns mellan oss. I åratal efteråt kan den mörka strålningen göra sitt verk och fördärva våra möten och samtal och våra möjligheter att växa i förståelse för varandra eller att göra något konstruktivt tillsammans.
Den som anklagar sin bror för något fel han gjort kommer inte att dö förrän han själv har gjort samma fel. (At-Tirmidhî)
Men är vi då inte rekommenderade att bistå vår felande bror eller syster genom att uppmana till det goda och avråda från det onda? Jo, men tänk om jag i ”stridens hetta” kunde hejda mig ett ögonblick och göra en snabb analys av situationen. Minst tre frågor behöver ställas:
1) Har min bror eller syster verkligen begått ett fel enligt sharian eller sunnan, eller är det bara, mitt nafs – mina själviska önskningar och begär – som nu utsätts för en påfrestning? För att kunna besvara den frågan krävs egentligen ett långvarigt, kanske mångårigt förarbete. Det handlar dels om att inhämta kunskap om sharian och sunnan och dels om att uppnå självkännedom. Här kan vi också påminna oss att Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, gav utlopp för vrede bara när Gud och Hans lag utsattes för kränkning.
2) Är det jag som felar genom att vara för snabb med att ensidigt se och ta fasta på det dåliga i min brors eller systers handlingssätt, och genom att bortse från min egen roll i den uppkomna situationen? Min tolkning av det som hänt påverkar hur jag möter situationen och att göra en god tolkning kan ge en god utgång.
3) De flesta anser sig nog ha goda avsikter med sitt handlande. Kan jag se den goda avsikten i det som jag nu anser mig vara drabbad av? Har kanske min bror bara försökt ”uppmana till det goda och avråda från det onda”, men gjort det med så dålig adab att jag uppfattat det bara som oberättigade anklagelser från någon som inte velat göra en god tolkning av mitt handlande och inte velat se det goda i mina avsikter?
Imâm Ahmad har förmedlat att Guds Sändebud, må Gud välsigna honom och ge honom frid, aldrig konfronterade människor direkt med sådant hos dem som var klandervärt.
Detta är vår sunna och det vi bör sträva mot att försöka uppnå. Och om detta kan framstå som svåruppnåeligt, så kan vi, som ett första steg, åtminstone försöka gå tillrätta med varandra med adab, och med en vänlighet som motparten känner är sprungen ur en uppriktig önskan om hans välgång i detta och nästa liv. Vad kan vi hoppas åstadkomma för vår bror om vi inte kan hålla denna önskan levande?
Om vi höll i minnet att det negativa – i stort och smått – som vi kan utsättas för genom våra medmänniskor eller på annat sätt, är bestämt för oss, borde vi ha lättare att möta det som nödvändiga hinder – till för att övervinnas – på vägen till de eviga, goda boningar som utlovats till de trofasta och tålmodiga.
Man skulle kunna betrakta sådana hinder och prövningar som yttringar av ett förtroende från Gud: Han som har gett oss Koranen och sunnan betraktar oss som vuxna nog att använda dessa redskap och uthålligt föra den goda kampen, den som är en ansträngning och en utmaning att ständigt återvända till och försöka möta på nytt:
Helvetets eld är omgiven av begärelser och paradiset av [för egot] motbjudande ting. (Bukhari)
Frukta Gud, varhelst du är; låt en ond handling följas av en god, för att omintetgöra den onda, och uppträd på bästa sätt mot andra människor. (At-Tirmidhî)
Herre! Ställ oss inte till svars för glömska och oavsiktliga fel. (K. 2: 286)