Månadens nasiha av Ann-Catrin Nilsson
maj 2010
Ett avsnitt ur Dr. Umar Abdullah Kamils skrift ” Förhållningssätt och regler vid diskussioner och meningsskiljaktigheter”
Uppriktighet och rena avsikter
När man diskuterar och argumenterar måste avsikten vara ren inför Gud. Den som diskuterar måste undvika att söka anseende, att diskutera bara för att övervinna och överglänsa sin motståndare eller att diskutera för att framhäva sig själv. Det är också angeläget att man försöker befria sig från viljan att beundra sig själv och från benägenheten att söka andras uppskattning. Ett tecken på att man har en ren avsikt inför Gud, och att det bara är sanningen man söker, är att den som diskuterar gläds när sanningen uttrycks av motståndaren. Imam al-Shafi’i, må Gud vara nöjd med honom, sade: ”Jag har aldrig diskuterat med någon utan att hoppas att Gud ska förmedla sanningen genom min motståndare”. Detta tillstånd uppnås genom att förvissa sig om att åsikter, tankar och sanningens vägar inte ägs av en enskild person eller grupp och att ingen har monopol på det rätta.
Rättvisa och opartiskhet
Att vara rättvis och opartisk är en grundprincip när man diskuterar. Fullkomlig rättvisa är att ta emot sanningen från sin motpart, att skilja på person och åsikt och att uttrycka sitt gillande för välgrundade tankar och bra bevis. Ett exempel på rättvisa ges av Guds ord:
Alla är inte av samma sort. Bland efterföljarna av äldre tiders uppenbarelse finns [även] redbara människor som under nattens timmar läser högt ur Guds budskap och faller ned på sina ansikten [i tillbedjan]. (K. 3:113)
Ödmjukhet och gott beteende
Att uppföra sig väl och i synnerhet att vara ödmjuk, har stor betydelse när det gäller att övertyga motparten, att göra honom mottaglig för det som är sant och rätt och att göra det lättare för honom att böja sig för det. Den som ser att motparten är ödmjuk och lugn, att han uppför sig väl och talar gott, kan inte annat än att respektera honom och öppna sina sinnen för hans åsikter. I en tillförlitlig hadith står det: ”Ingen ödmjukar sig inför Gud, utan att Gud upphöjer honom” (Muslim). Gud upphöjer honom alltså i andra människors ögon i detta liv, höjer hans ställning i det tillkommande livet och ger honom större belöning därför att han var ödmjuk under det jordiska livet. I kontrast till ödmjukheten står benägenheten att beundra sig själv samt högmod och självbedrägeri.
Fördragsamhet och tålamod
Den som diskuterar måste ha mycket tålamod och stor fördragsamhet. Han bör inte bli arg, brusa upp av minsta anledning eller hetsa upp sig för ett obetydligt ord. Gud, den Upphöjde, har beordrat Sin Profet, må Guds frid och välsignelser vara med honom, att ha överseende, att ursäkta andra och att inte vara brysk. Gud säger:
Överse med människornas natur [och deras brister] och uppmana alla att visa hövlighet och vänlighet och undvik [alla ordväxlingar med] dem som [står kvar i hednisk] okunnighet. (K. 7:199)
Att vara överseende och förlåtande är bättre än att dölja och undertrycka sin vrede. Att ha överseende innebär att man inte håller någon för ansvarig, att man har ett rent hjärta, att man ursäktar den som gjort fel och att man förlåter misstag. Störst av allt är att besvara det onda med det goda, oanständigt tal med gott, bryskhet med mildhet, sårande ord med goda och hån eller ironi genom att visa respekt och bevara sitt lugn. Detta är ett tillstånd som uppnås bara av de lyckligt lottade som förmår bevara sitt tålamod.
Den goda handlingen och den dåliga handlingen kan inte ställas sida vid sida. Jaga bort [den dåliga handlingen] med en bättre – den som var din fiende kan bli din nära vän! Men ingen annan än den som bär [oförrätter] med tålamod finner [styrka] att handla så; bara den lyckligast lottade finner [sådan styrka]. (K. 41: 34-35)
Barmhärtighet och medlidande
En uppriktig muslim som för en diskussion och är mån om sanningen, känner medlidande med den motpart som diskuterar utifrån villfarelser och känner oro då denne vänder sig bort från, är högmodig inför eller skyr sanningen. Det är oerhört viktigt att känna barmhärtighet och empati när man diskuterar. Den som diskuterar gör det för att vägleda andra och för att få dem att göra det rätta. Hårdhet och bryskhet måste därför undvikas. Diskussionen ska inte vara ett tillfälle att hämnas, skada, lufta sin förbittring, visa agg eller avund, eller ett sätt att sprida fiendskap och vrede. Barmhärtigheten är en bro till motparten och nyckeln till hans hjärta och intellekt. Närhelst barmhärtighetens tecken framträder hos den som diskuterar, öppnar sig motpartens hjärta, han närmar sig den han samtalar med, det blir möjligt för honom att böja sig för sanningen och han kan förlika sig med det som sägs. När Han talar till Sin Profet, säger Gud, den Upphöjde:
I Sin barmhärtighet lät Gud dig visa dem mildhet; om du hade varit sträng och hård och tillslutit ditt hjärta för dem, skulle de helt säkert ha dragit sig ifrån dig. (K. 3:159)