Månadens nasiha av Ann-Catrin Nilsson
Juni 2014
Misstag och misströstan
Ibn Ata’ Allah al-Iskandari föddes i mitten på 1200-talet, e. Kr. Och växte upp i Alexandria under det mamlukiska sultanatet. Hans liv är till stora delar okänt, men man vet att han undervisades av framstående lärare inom de traditionella vetenskaperna och blev känd som en av Maliki-skolans stora kännare av islamisk lag. Han blev den tredje stora mästaren i Shadhiliyya ordern som spreds över världen från Marocko. Han var omkring 60 år vid sin död år 1309 e.Kr.
Ibn ‘Ata’ Illah sade:
Ett av tecknen på att man förlitar sig på sina egna handlingar är att man förlorar hoppet när man begår ett misstag. Vandraren ska veta att när misstag begås finns ännu sådant som bör göras: Att ångra sig inför Gud, att inse att Gud är generös och att hoppas det bästa av den andliga vägen. Tecknet på att man förlitar sig på Gud är att ens hopp är oförminskat. Tecknet på att man förtröstar på sig själv är att man svävar högt tills ett felsteg begås, då man sjunker ned tillsamman med sin sårade stolthet. Misströstan på vägen är en oförmåga att förstå den Gudomliga Allmakten, medan att under vägen förtrösta på sin Herre är deras adab som känner Gud.
Ur “Visdomens bok” av Ibn ‘Ata’ Illah