Månadens nasiha av Ann-Catrin Nilsson
december 2014
Bismi Allah ar-Rahmani ar-Rahïm
En gammal erfaren sjuksköterska berättade att hon hade suttit vid många dödsbäddar och att det i de allra flesta fall hade gått mycket lugnt till. Sedan döden inträtt vilade ett upphöjt lugn över den döda och stillhet rådde. Enligt hennes erfarenhet är döden värst för de som lämnas kvar – vi kanske kan försona oss med tanken på vår egen död – men inte mycket är svårare i livet än att skiljas från våra kära, även om man som muslim kan ha hopp om att en gång få återses.
Vi vill inte dö – vi är som barnet som helst inte vill byta kläder eller som inte vill gå och lägga sig än eller som vill att sagan inte ska ta slut så fort.
Och vi är rädda. Vad kan detta tillstånd, som ingen kommit tillbaka och kunnat vittna om, innebära? Hur kommer det att var i graven? Med denna världens mått borde det vara både ensamt och ångestfyllt. Profeten [saw], må Gud välsigna honom och ge honom frid, råder oss att lära oss recitera sura al-Mulk och läsa den dagligen för att avvärja det straff som kan komma i graven.
Aisha [ranha], må Gud vara nöjd med henne, ville inte be Gud att bli befriad från ångest och smärta i dödens stund, eftersom hon ville underblåsa hoppet om att få möta Gud renad, och genom Hans nåd kunna få förlåtelse.
”Den troende hatar döden och Jag hatar att skada honom.”
(Hadith Qudsi, al-Bukhari)
Ja, så länge vi har hälsa och krafter och inte är drabbade av outhärdlig smärta och plåga, vill vi leva. Profeten [saw], må Gud välsigna honom och ge honom frid, har gett oss rådet att inte önska oss döden, eftersom vi, om vi tillhör dem som gör gott, kan göra ännu mer gott och om vi tillhör dem som gör ont, kan ändra oss och istället göra gott.
Vi är fästa vid denna värld och allt som hör till den; familj, vänner, egendom arbete, nöjen … Vi har svårt att nå det tillstånd då vi, enligt Profetens [saw] råd, förhåller oss till denna värld som ”gäster och främlingar” och vi håller oss ivrigt kvar. Vi vet att människan är dömd att gå från ett tillstånd till ett annat, att skapelsen är lagd under förgängelsen och att den tillvaro som väntar de troende är bättre och ska vara längre. Ändå fastnar vi i det vardagliga slitet för att upprätthålla våra kroppar och våra vanor. Vi ska naturligtvis inte försumma det nödvändiga som hör till livets upprätthållande, men vi bör ha distans och med en formulering från Jesus ”göra det ena utan att underlåta det andra”. Det borde vara nog för oss att veta att ett möte väntar med vår Skapare, ett möte som är bestämt sedan urminnes tider. Ett möte då vi ska göra räkenskap och vittna om hur vi har förhållit oss till det förbund vi ingick med Gud då vi skapades och hur vi har förvaltat alla gåvor som vi hade betrotts med.
Våra handlingar ska på Den Dagen vägas på den exaktaste av vågar, och de goda handlingarna ska ge argument för att få inträda i Paradiset. Enligt min tro vill Gud, al-Wadud, al-Ghafâr, al-Ghafûr förlåta och frikänna oss, men om våra handlingar har skadat andra måste Gud, al-Hakam, al-Adl, utöva Sin Rättvisa. Så må vi inte förtröttas att fylla den goda vågskålen med våra uthålliga strävanden för det goda och rätta, och må Gud, ar-Rahmân, ar-Rahîm förbarma sig över oss.
”Och den som hatar att möta Gud, hatar Gud också att möta.”
(Abu Musa)
Profeten [saw], må Gud välsigna honom och ge honom frid, såg fram emot att möta sin Herre. Han varken klagade eller visade otålighet under sin sista svåra tid, och av berättelserna om hans död framgår att han, efter att ha fått se sin boning i Paradiset, valde att lämna allt han älskade här på jorden. Han fick en fridfull död i sin älskade Aishas famn.
Må våra liv vara sådana att vi får komma renade inför Gud på Den Dagen och liksom vår stora förebild, längta efter att få möta Honom. Må vi finna nåd hos Honom och må vi få dö utan fruktan och med ’la ilaha illa Allah och Muhammadun Rasul-ul-Lah’ i våra hjärtan! Vi kan också hämta hopp och kraft från Guds löfte att ’Ingen själ ska prövas över sin förmåga.’