Ur ’Tadhkiratu ’l-Awliya’ |

I denna hemlöshet, var ska jag ta vägen?

I denna husvillhet, till vem ska jag mig ty?

Förvisad från varje dörr, mot Dig jag vänder blicken.

Om Din dörr sluts mig, varthän ska, sen, jag fly.

Både dag och natt är, öknen mitt hem.

Både dag och natt, jag låter tårar regna från mitt öga.

Jag har ej feber, lider inga smärtor.

Man vad jag vet är det, att dag och natt jag bitterligen sörjer.

O Gud! Vem är jag?! Och med vem är jag tillsammans?

Hur länge tyngs mitt ögonhår av blodbeblandad tår?

Nu, då var dörr mig stängts; hos Dig jag söker bistånd.

Om Du driver mig bort, var ska jag finna hjälp?

Jag sorgbunden är, men sorgbunden går jag inte från Din port;

Jag lämnar den inte förrän jag blivit sorglös, förhoppningsfull och lycklig.

Från tröskeln av en välgörare som Du, har aldrig någon vänt tillbaka i förtvivlan,

och inte heller jag, ska förtvivlad vända tillbaka.

Av syndens bördor dignar min bristfälliga kropp.

O Gud! Hur gott det vore om min hand Du grep!

Trots att det i mig och i mina gärningar inget finns som anstår Dig,

så finns i Din Mildhet vad som mig behöves.

Min syssla gråt och klagan – denna natt;

Inga spår av tålamod och självbehärskning – denna natt;

Igår natt åtnjöt jag en timmes lycka; Det synes som om jag, för förra nattens lycka måste böta – denna natt.

Förtryckt mitt hjärta är av kärleken till Dig;

Om jag mitt öga sluter, en tårflod rinner ned.

Likt ett vått vedträ är älskarens hjärta;

I ena änden eld, och tårar i den andra.

När utan Dig jag är; rikligt rinner tårar genom våta ögonfransar;

När utan Dig jag är, bär min förhoppnings palmträd ingen frukt.

När utan Dig jag är, jag sitter, natt och dag, i ensamhet, allt intill dess att mitt liv ska ta en ände.