Stenar

Stenar

av Ann-Catrin Nilsson (1999)

 

 

Ingen sten på marken här

är den andra riktigt lik.

Nattens ekon stegrar våra skrik

när vi klagar bittert på varandra

och förbannar att vi ligger som vi ligger

den ena färgen vid den andra.

Hur röda inte kan lida

att ha vita vid sin sida,

hur obegripliga och fula

de gröna framstår för de gula

och hur de bruna inte kan förstå

de blåas oförsynta sätt att vara blå.

Hätskt höjs kraven att bli lagda någon annanstans,

trots att vi ofta skiljer oss ifrån varandra bara med en svag nyans.

Lyfta till ett högt beläget fönster

såg vi, kanske, om vi kunde se,

hur vi i tiden bildar mönster.

Tystna skulle våra skrik,

om inte själva skriken ingår

oupplösligen

i denna mosaik?