Månadens nasiha av Ann-Catrin Nilsson
februari 2009
I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn
– och förnedra mig inte på Uppståndelsens dag, den Dag då varken rikedom eller söners [mångfald] skall vara till gagn och då bara den [kan känna sig trygg] som stiger fram inför Gud med rent hjärta. (Kor. 26: 89)
Handlingar utgår från det inre
Det är med vårt inre tillstånd vi möter och tolkar den verklighet som omger oss och vårt inre tillstånd präglar våra handlingar. Vilka tolkningar kan man vänta sig och vilka handlingar utförs när det inre tillståndet präglas av hat, förvirring, hämndlystnad, vrede, avund och ”andra förhatliga drag”? Abū Huraira har förmedlat att Profeten, må Guds frid och välsignelser vara med honom, sade: ”Allāh ser inte till vårt yttre, utan till det vi har i våra hjärtan.” I ”Råd på den andliga vägen” skriver imam al-Haddad: ”Gud nämner aldrig det inre och det yttre i Sin Bok utan att först nämna det inre, och Profeten, må Guds frid och välsignelser vara med honom, brukade be: ’Gud! Gör mitt inre bättre än mitt yttre och gör mitt yttre dygdigt.’ ”
Det är inte deras ögon som är blinda, nej, det är hjärtana i deras bröst. (Kor. 46: 22)
I en kommentar till denna koranvers skriver shaykh ´Abd al-Qâdir al-Jîlânî i sin ”Hemligheternas hemlighet”:
”Den enda orsaken till att hjärtat blir blint är bekymmerslös tanklöshet som gör att man glömmer Gud och sina löften till Honom, och att man därigenom glömmer sina åligganden, sina mål och avsikter medan man är i den här världen. Den huvudsakliga orsaken till denna bekymmerslösa tanklöshet är okunnighet om den gudomliga lagens och ordningens realitet och det som gör att man hålls kvar i detta tillstånd av okunnighet är ett mörker som … fullständigt bemäktigar sig ens inre. Några av detta mörkers egenskaper är arrogans, högmod, avund, girighet, hämndlystnad, lögnaktighet, skvalleraktighet, viljan att förtala och flera andra förhatliga drag som sänker Guds bästa skapelse till den lägsta av de låga. För att befria sig från detta onda, måste man rena och polera hjärtats spegel. Detta renande sker genom att man förvärvar kunskap och handlar i enlighet med denna, genom ansträngning och mod i kampen mot sitt ego (nafs) i det inre såväl som i det yttre… Denna kamp fortsätter tills hjärtat blir levande…”
…[ något i] människans inre driver henne mot det onda, [och ingen går fri från detta] utom den som min Herre i Sin nåd förbarmar Sig över. Min Herre är ständigt förlåtande, barmhärtig! (Kor. 12:53)
Hjärtats front
Genom daglig kamp på ”hjärtats front” kan vårt hopp växa om att på den Dagen kunna komma inför Allāh med rent hjärta, och genom uthållighet i kampen stärks vår förmåga och vår beredskap att göra det goda som är påbjudet och att låta bli att göra det som är förbjudet.
Det handlar inte om att koncentrera sig på antingen det inre eller det yttre. De är sammanvävda, beroende av varandra och påverkar ständigt varandra. Vår tro och förtröstan växer och de goda och eftersträvansvärda inre tillstånden befästs, in sha Allah, genom goda handlingar och ansträngningar i riktning mot en allt trofastare och uppriktigare efterföljd av Allāhs Sändebud. Dåliga handlingar och försummelser lägger sig som rost på hjärtat och fördunklar gradvis vår syn, hörsel och vårt omdöme och vi kan till sist bli helt oförmögna att känna tillit till, och förtrösta på, Allāh.
[det onda] de gjorde har bemäktigat sig deras hjärtan (Kor. 83: 14)
”När väl vårt nafs är under kontroll är hjärtat renat och goda handlingar utförs lätt och naturligt” skriver Abdul Hakim Murad. (”Once the nafs is controlled, then the heart is clear, and the virtues proceed from it easily and naturally.”) Är detta sant borde slutsatsen kunna dras att goda handlingar är svårare att utföra när hjärtat är mindre rent.
Var och en har en reell möjlighet att dagligen göra något konstruktivt på sitt eget hjärtas slagfält. Där ger oss Allāh makt att påverka stridens gång genom våra val och vår beredskap till kamp mot Hans fiender inom oss själva. Fienden – ”hjärtats sjukdomar” – varav även kan nämnas brist på tillit till Allāh, begär att ständigt tillfredsställa sitt eget nafs, även på andras bekostnad, brist på kärlek och överseende mot andra, otålighet, hat, vrede, illvilja, att vara dömande och kritisk mot andra, förstora upp deras brister och synder, men förringa sina egna, att vara obarmhärtig i sina krav på att få egna rättigheter tillgodosedda, men slapp när det gäller att uppfylla sina skyldigheter … m.fl.
När de som fruktar Gud besväras av onda ingivelser från djävulen, påminner de sig Guds [förmaningar och varningar] och då får de sin klarsyn tillbaka. (Kor. 7: 201)
Löften och prövningar
När vi uttalar shahāda är löftet att försöka leva i Profetens, må Guds frid och välsignelser vara med honom, efterföljd underförstått. Liksom bågskyttarna vid Uhud har vi lovat att stå vid Profetens sida och försvara honom och vår tro, inte bara mot andra, utan också, och inte minst, mot sådant i vårt inre som hotar att sätta något före lydnaden mot Allāh och Hans Sändebud.
Tror människorna att de efter att ha förklarat ”Vi tror” skall lämnas i fred utan att få utstå prövningar? (Kor. 29: 2)
För att sätta henne på prov har vi skapat människan …(Kor. 76: 2)
I de oundvikliga prövningar och frestelser som vi utlovats – utsätts vi för större eller mindre press. Liksom bågskyttarna vid Uhud kan vi lockas att göra något som tycks omedelbart tillfredsställande, utan hänsyn till vad vi lovat och utan hänsyn till konsekvenserna för oss själva eller andra. Vi kan glömma våra bästa avsikter och kunskaper, och det förstånd vi är uppmanade att bruka kan försättas ur funktion. Just när det behövs som bäst, just när vi, med religionens språk, råkat i frestelse eller utsatts för prövning, rusar vi ned för sluttningen för att på ett slagfält där kampen ännu inte är slutförd – det bara förefaller så – rycka åt oss ett förgängligt byte. Genom att ge efter i prövningens stund lämnar vi en blotta i försvaret av det som vi egentligen håller heligt och om vi inte hejdar oss, och Gud förbarmar sig, kan vi halka allt längre ned för sluttningen och etablera vanor som etsar sig fast och rotas i vår karaktär.
Hur länge orkar jag hålla stånd mot inre och yttre press? Ska ”det onda i det skapade” eller ”viskarens viskningar” få mig att ge vika? Är jag medveten om vilken information och vilka situationer, miljöer eller personer jag helst bör undvika för att inte löpa större risk att falla? Är jag som svagast i medgång eller i motgång? Är min vaksamhet och sinnesnärvaro sådan att jag i prövningens stund minns Allāh och söker skydd hos Honom? Kan jag hoppas påverka andra till något gott eller ”göra dawa” om jag själv vacklar på min post och ständigt brister i vaksamhet?
Vi kan öva oss i att rikta blicken inåt och bli allt medvetnare om när fienden närmar sig, så att vi kan befästa våra positioner – och därigenom alltmer möjliggöra och underlätta förverkligandet av våra bästa löften och avsikter – och, genom att minnas Allāh, hålla fienden stången.
… sätt din lit till Allāh. Utöver Allāh behöver [du] ingen beskyddare. (Kor. 4: 81)
Allāh lägger inte på någon en tyngre börda än han orkar bära. (Kor. 2: 286)
Alhamdulillah!