Månadens nasiha av Abdussalam Ahmed
juli 2015
Bismillah ir Rahmaan ir Rahiim
Allahumma salli wa sallim ala sayiduna Muhammad wa ’ala alihi wa sahbihi wa sallim
As salaamu alaykum wa rahmat Ullahi wa barakatuhu
Fastan är över för denna gång, och vi ber till Allah Ta’la att vi får möta Ramadan nästa år med. För att avgöra om fastan under Ramadan varit mer än bara en övning i hunger och törst – vilket den tyvärr är för det stora flertalet – måste vi gå tillbaka till fastans syfte. Fastan syftar ytterst till att mänskliggöra oss genom att framhäva våra adamiska egenskaper. De unikt mänskliga egenskaper som skiljer oss från djuren. Fastan syftar till att åter göra oss i stånd att vara Guds ställföreträdare på jorden, khalifat al-ard, likt Profeten Adam [alayhis], må Guds frid vara över honom. Allah Ta’la säger:
وَلَقَدْ كَرَّمْنَا بَنِي آدَمَ وَحَمَلْنَاهُمْ فِي الْبَرِّ وَالْبَحْرِ وَرَزَقْنَاهُم مِّنَ الطَّيِّبَاتِ وَفَضَّلْنَاهُمْ عَلَى كَثِيرٍ مِّمَّنْ خَلَقْنَا تَفْضِيلاً
[17:70] VI HAR sannerligen visat Adams söner stor heder. Vi har gjort det möjligt för dem att färdas över land och hav och försörjt dem med god och hälsosam föda och gynnat dem framför många av de andra varelser som Vi har skapat.
Människan har hedrats genom att hon skapats med förmågan att överskrida sina djuriska begär och sträva efter högre och ädlare värden. Under Ramadan upphävs människans beroende av det jordiska livet. Vi fastar enligt vissa bestämda regler som – till det yttre – begränsar oss och är svåra att leva efter, men som samtidigt frigör gränslösa inre möjligheter. Ett sätt på vilket vi kan mäta om vi varit framgångsrika i vår fasta är om vi upplever mindre självupptagenhet. Ett minskat intresse för det egna ska dock inte förstås som att vi förväntas helt sluta bry oss, utan tomrummet bör ersätts av en ökad omtanke om andra. Vi bör känna en större vilja att tjäna andra människor, ummah och mänskligheten i stort.
En effekt av att många människor i ett samhälle samtidigt lyckas med detta är att jorden blir en mer dräglig plats att leva på. En mer mänsklig tillvaro med möjlighet till samvaro, omsorg och gemenskap. Livet blir inte bara mer trivsamt för den enskilde utan även för människorna i hans omgivning. En avgörande förutsättning för att detta skall ske är dock att människan får hjälp att gå bortom sig själv, sitt egenintresse och sina begär. Ironin med egocentrismen är att den gör livet olidligt för alla. Det är först när en kritisk massa av människor i ett samhälle inser detta, utrustas med andliga och praktiska verktyg för att handla efter denna insikt och som en konsekvens tar sin beskärda del av sitt sociala ansvar som livet blir trivsamt för samtliga. Kraften i det jordiska livets illusion och shaytans villfarelser ligger i förmågan att inbilla människan att lycka kommer genom att agera självupptaget och leva egocentriskt. Koranen säger:
الشَّيْطَانُ يَعِدُكُمُ الْفَقْرَ وَيَأْمُرُكُم بِالْفَحْشَاء وَاللّهُ يَعِدُكُم مَّغْفِرَةً مِّنْهُ وَفَضْلاً وَاللّهُ وَاسِعٌ عَلِيمٌ
[2:268] Djävulen hotar er med fattigdom och uppmanar er att begå skamlösa handlingar, men Gud lovar er Sin förlåtelse och Sin nåd. Gud når överallt och Han vet allt.
Där återhållsamhet och asketism främjar generositet gör rikedom och extravagans det precis motsatta. Forskarlag som studerat hur privilegium, hierarkier och rikedom ändrar människors beteende bekräftar detta. En slutsats de dragit från tester är att i takt med att en persons rikedom ökar, minskar förmågan till medkänsla och empati. Människan blir alltmer obenägen att hjälpa andra samtidigt som hon blir mindre givmild. Hon tenderar att glömma att även hon vid något tillfälle varit svag och behövt hjälp från sin omgivning.
I sin jakt på mer av det världsliga och ackumulation av kapital har världens rika samhällen förlorat något ytterst värdefullt och gjort sina invånare en djup otjänst. I takt med att människan tagit sig alltmer friheter har hon förlorat den viktigaste formen av frihet nämligen den moraliska friheten att leva ett dygdigt liv i överensstämmelse med inre övertygelser utan att begränsas av nyckfulla lustar och infall. I Koranen kan vi läsa:
يَا دَاوُودُ إِنَّا جَعَلْنَاكَ خَلِيفَةً فِي الْأَرْضِ فَاحْكُم بَيْنَ النَّاسِ بِالْحَقِّ وَلَا تَتَّبِعِ الْهَوَى فَيُضِلَّكَ عَن سَبِيلِ اللَّهِ إِنَّ الَّذِينَ يَضِلُّونَ عَن سَبِيلِ اللَّهِ لَهُمْ عَذَابٌ شَدِيدٌ بِمَا نَسُوا يَوْمَ الْحِسَابِ
[38:26] [Och Vi sade:] ”David! Vi har gett dig makt och myndighet på jorden. Döm därför mellan människor med sanning och rättvisa och låt dig inte påverkas av känslor [för eller emot en part]; då kan du lockas att överge Guds väg. Och ett strängt straff väntar dem som avviker från Guds väg och glömmer Räkenskapens dag.”
Koranen gör klart att en förutsättning för att kunna handla sanningsenligt och rättvist är att vi inte låter oss styras av våra begär. Profeten David [alayhis] gjordes enligt versen ovan till Guds ställföreträdare på jorden, khalifat fi al-ard, och de lärda förklarar att fa i fayudilluka är ett orsakande fa (fa sabbabiya) som syftar tillbaka till al-hawa med betydelsen att dina begär riskerar orsaka att driva dig bort från Guds väg, bort från ett dygdigt liv och därför bort från att kunna verka som Guds ställföreträdare på jorden.
Det var också därför Guds Sändebud varnade:
Vid Gud, det är inte fattigdom jag fruktar för er. Jag fruktar snarare att ni skall ges all världens rikedom precis som det gavs till dem innan er och att ni skall konkurrera om det precis som dem konkurrerade om det och att det skall förgöra er precis som det förgjorde dem.