Allahs nittionio namn
Al-Muhyî [swt]
Gud är Livgivaren, Den som Ger Liv åt det livlösa.
Liksom Gud kan ge existens åt det som inte finns, kan Han ge liv till det som inte är levande och Han kan döda något för att därefter återge det livet. Gud är Den som har skapat livet och döden, det kan ingen annan göra. Vi kan tänka på vår egen existens. En gång fanns vi inte och vi levde inte. Gud skapade oss i moderlivet, gav oss liv, förde oss in i denna värld för att andas, äta växa … Han gav oss kraft, förmåga att tänka, att söka, att finna, att ha kunskap, att höra, att tala, att bygga, att riva ned och att fortplanta oss.
Allt detta, och detta liv, tillhör inte oss. Det är en gåva som vi har till låns. Det enda som tillhör oss är de val vi gör i den prövningens sfär som denna värld och detta liv utgör. Att tro eller inte tro, att lyda eller att revoltera, det vi väljer riktar oss mot Paradiset eller helvetet inför döden och återuppväckelsen till nytt liv.
Den troende är tacksam för det liv han fått ta emot. Han omsätter denna tacksamhet i handling och strävar uthålligt för att tjäna Gud och Hans skapade varelser, som om han aldrig skulle dö och för det kommande livet som om han skulle dö i nästa ögonblick.
Alî ibn Abû Tâlib [ranhu], må Gud vara nöjd med honom, sade: “Arbeta för det här livet som om du skulle leva för evigt, och för nästa som om du skulle dö imorgon.”
’Abd al-Muhyî är den som gör vad på honom ankommer för att levandegöra sitt hjärta. Ett hjärta fyllt av begärelser till denna värld är dött. Ett levande hjärta är renat från önskningar som rör denna värld och är fyllt av Gud. Det är ett Guds tempel och Gud kan ge stora andliga gåvor åt en tjänare med ett sådant hjärta.
Från roten h-y-y härleds följande betydelser i klassisk arabiska:
att leva, att vara levande
att bli synlig, tydlig och uppenbar
att ge liv åt, att återuppliva
att vitalisera, att kalla till liv
att vara hel, sund
att kalla på, anropa, inbjuda, påskynda
Namnet förekommer i Koranen, se t.ex. 41:39.