Det förebrående jaget och kognitiv dissonans
النَّفْسُ اللَّوَّامَةُ
I sitt mästerverk Ihya ’ulum al-din [Återupplivandet av de religiösa vetenskaperna] beskriver Imam al-Ghazali människans jag som tredelat; han talar om tro, begär och hjärta. Tron[1] består bl.a. av ontologiska föreställningar om hur världen är beskaffad och av moraliska ställningstaganden. Med utgångspunkt i denna kunskap bedömer och värderar individen allt som han själv och andra gör. Denna del av människans jag har med andra ord en vägledande funktion i individens liv.
Den andra delen består av människans begär. Begären är av många slag, men Ghazali menar att alla begär kan reduceras till två, vrede och lustar. Begärens aspekt av människans jag fyller en viktig funktion. Begäret efter mat bidrar t.ex. till att människan håller sig vid liv, och vreden hjälper människan att skydda sig själv och andra mot orättvisor. Men Imam al-Ghazali intresserar sig huvudsakligen för begärens negativa effekter. Människans begär driver henne ofta att göra sådant som strider mot trons direktiv. Någonting inom människan måste ta ställning och bestämma vilka av dessa impulser och uppmaningar som ska hörsammas och vilka som ska tillbakavisas.
Den tredje delen, hjärtat, utgör detta någonting. Det är i människans hjärta[2] som besluten tas. Hjärtats primära uppgift är att följa trons råd och att tygla begären, och denna uppgift kan underlättas eller försvåras av olika faktorer. Al-Ghazalis syn på människans jag ser med andra ord ut på följande sätt[3].
| Tro |
| Hjärta |
| Begär |
Trosaspekten i människans jag kan bestå av i princip vad som helst. Muslimens världsbild skiljer sig t.ex. från ateistens, och jag kommer huvudsakligen att fokusera på den muslimska världsbilden.
När det uppstår en konflikt mellan tro och begär är det som sagt hjärtats uppgift att ta ställning till vilka impulser eller uppmaningar som ska hörsammas. Ibland hörsammas trons uppmaningar på begärens bekostnad och ibland är det begärens impulser som hörsammas mot bättre vetande. Konflikten mellan tro och begär skapar en spänning i människans inre, en spänning som jaget måste försöka befria sig från.
Jagets tre aspekter relaterar till en viktig föreställning om det mänskliga egot (nafs). I Koranen nämns tre typer av ego, det som kommit till ro (al-mutma’innah), det som ständigt uppmanar till ondska (al-ammarah) och det självförebrående egot (al-lawwamah).
Det ego som har kommit till ro har uppnått fullständig harmoni mellan begär, tro och handling. I en hadith säger Profeten, frid och välsignelser vare med honom: ”Ingen av er är sant troende förrän hans begär är i överensstämmelse med det som jag har kommit med.” Trons direktiv och begärens impulser uppmanar till, och avråder från, samma sak och hjärtat behöver därför inte ta ställning för eller mot oförenliga impulser. Individen har här uppnått en perfekt harmoni.
Det förebrående egot är det som förebrår sig självt för att inte alltid leva som det bör. I detta ego rasar en konflikt mellan tro och begär. Ibland segrar tron och ibland är det begären som segrar. När begären segrar över tron förebrår sig individen för det han har gjort: ”Varför gjorde jag så, när jag tror att det är förbjudet? Varför underlät jag att göra så när jag vet att det är påbjudet?”[4]. Detta ego återfinns hos troende såväl som hos ateister, och konflikten gäller här individens världsbild och begär å ena sidan och hans handlingar å den andra. En hedonistisk ateist skulle t.ex. kunna förebrå sig själv för att han inte har lyckats tillgodose alla begärets impulser.
Det ego som ständigt uppmanar till ondska befinner sig däremot i ett slags omvänd harmoni. När individen framhärdar i synd tystas till sist samvetets röst och egot upphör att förebrå sig självt. Tystandet av samvetet sker på olika sätt och har behandlats i en tidigare artikel. Kontentan är att den inre spänningen blir outhärdlig och ger upphov till en förvanskning av tron för att därmed skapa harmoni mellan tro och begär. En icke-troende som lever i enlighet med sina falska föreställningar om världen tillhör denna kategori, eftersom han inte förebrår sig själv för sina handlingar, även om de inte ligger i linje med den islamiska världsbilden.
| Mutmainnah |
| Lawwamah |
| Ammarah |
Det förebrående jaget uppstår i konflikten mellan tro och begär. Det finns två sätt att lösa denna spänning. Det ena innebär att gå från det förebrående jaget till det jag som har kommit till ro. Det andra innebär att tillmötesgå det jag som ständigt uppmanar till ont. I det förra fallet anpassas begär och handling efter tro. I det senare fallet är det tron som anpassas till begär och handling.
Det som sagts ovan kan sammanfattas i tre punkter:
1) Överensstämmelse mellan sann tro, begär och handling = Mutma’innah
2) Överensstämmelse mellan falsk tro, begär och handling = Ammarah
3) Diskrepans mellan tro (sann såväl som falsk), begär och handling = Lawwamah
[1] Ghazali anser att större delen av denna kunskap är inlärd, men att det även finns en medfödd komponent som gör människan mottaglig för metafysiska sanningar.
[2] Med hjärta avser al-Ghazali inte den fysiska köttklumpen, utan människans andliga kärna, hennes sanna jag.
[3] Denna indelning påminner om Freuds indelning av det mänskliga psyket i överjag, jag och det, men det finns självklart stora fundamentala skillnader mellan dessa två modeller.
[4] Detta är relaterat till det som idag kallas kognitiv dissonans. Det är den kognitiva dissonansen som ger upphov till förebråelserna.