Månadens nasiha av imam Abdul Wahid
augusti 2014
Bismillah ar-Rahmani ar-Rahim
Det vi har för handen tenderar att uppta våra tankar, och tränga bort allt annat, eftersom vi har en begränsad perceptionsförmåga. Det betyder att vi inte kan ta in för mycket information på en och samma gång. Det vi anser vara viktigt för tillfället prioriteras och annat sorteras bort. Ett exempel på detta är när vi befinner oss i en bil i en främmande stad och letar efter en restaurang. Vi tittar oss koncentrerat omkring och vi sorterar bort alla synintryck som inte relaterar till menyer, mat, kiosker etc. Vi lägger inte märke till människorna på trottoaren, klädbutikerna och andra, för stunden, ovidkommande företeelser.
Motsatsen till ghafla är dhikr. Detta senare tillstånd uppnås när vår koncentration riktas mot Gud. När detta tillstånd är fullkomligt trängs alla andra tankar ut ur hjärtat och tillåts inte störa vår uppmärksamhet på Gud. Vi ser inget annat än Gud.
För den troende är det viktigt att skilja mellan dessa diametralt motsatta tillstånd. Ett steg i den ena riktning leder dig oundvikligen bort från den andra och vice versa. Profeten [saw], frid och välsignelser vare med honom, sade:
“Den som älskar det jordiska livet skadar sin vistelse i det tillkommande, och den som älskar det tillkomande livet skadar sin vistelse i detta liv. Välj därför det som består framför det som förgås.”
Besläktat med ordet ghafla är ordet ghaful som betecknar en honkamel som inte är lättskrämd och som inte flyr när någon försöker mjölka henne. Det är ett naivt djur som inte gör skillnad mellan vän och fiende, på samma sätt som personen i ghafla inte är medveten om vad som är bra eller dåligt.
I Koranen förebrår Gud människor som befinner sig i ett tillstånd av ghafla.
Du har ju varit likgiltig för detta, men Vi har lyft av bindeln och i dag är din syn skarp. (K. 50:22)
På arabiska används orden في غفلة (fi ghafla, ovan översatt med ”likgiltig”) prepositionen ”fi” översätts vanligen med ”i” och används för att beskriva ett bokstavligt eller symboliskt förhållande mellan olika ting. Ett exempel på ett bokstavligt förhållande återfinns i meningen: ”Katten är i kartongen”, eftersom katten bokstavligen är inuti kartongen. I koranversen ovan används prepositionen symboliskt. Personen som är i ghafla är symboliskt innesluten av ett täckelse och reagerar inte på andliga stimuli, eftersom han inte är förmögen att se eller höra sådant som sker utanför detta täckelse. På domedagen kommer Gud att avlägsna bindeln, så att han inte längre är innesluten i ghafla och hans syn kommer då att vara skarp.
Vad är det då som upptar våra tankar och varför? Det går kanske inte att ge ett uttömmande svar på detta, eftersom människan är oerhört komplex medan våra intellekt är begränsade, men vi kan konstatera att våra tankar ofta upptas av det vi tillfälligt har för handen. Inledningsvis nämndes vår begränsade perceptionsförmåga och den innebär bl.a. att det som är geografiskt närmast har en benägenhet att tränga bort det som befinner sig på ett längre fysiskt avstånd.
Det arabiska ordet för ”det jordiska livet” är superlativet ”dunya”, som bokstavligen betyder ”närmast”, och det används därför om det jordiska livet som har en ”inneboende” benägenhet att tränga undan tankarna på det tillkommande.
Men vi är inte alltid passiva aktörer utan självbevarelsedrift som överväldigas av ghafla. I många fall är ghafla ett självpåtaget tillstånd. Vi gör nämligen aktiva val som kan leda till olika nivåer av ghafla. Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”Den som bosätter sig i öknen hårdnar, den som följer bytesdjuret hamnar i ghafla och den som går till sultanens port utsätts för frestelser.”