Månadens nasiha av Ann-Catrin Nilsson
oktober 2013
Bismi Allah ar-Rahmani ar-Rahim
En snart nittioårig, klok och älskad mormor vårdades på sjukhus för ett benbrott. Hennes äldste barnbarn, då en ung man, besökte henne och de pratade i all vänlighet och förtrolighet med varandra. Den unge mannen sade:
– Du har levt ett långt liv och har gjort många erfarenheter. Har du något råd att ge mig?
Efter en stunds tystnad sade hon:
– Tugga maten väl.
Mormor dog något år efter detta möte, och det här barnbarnet fick inte så många fler tillfällen att prata med henne. Han har senare berättat att han var förvånad över svaret. Var detta det viktigaste som utvunnits ur ett helt, långt livs erfarenheter och det som mormor främst ville förmedla till honom? Efter en tid brukade han säga att det var ett gott råd, att han försökte följa det och att det låg visdom i det.
Hur kan han ha tänkt?
Att tugga maten väl utesluter brådska och stress. Det är ett uttryck för ett hänsynstagande till vår kropps behov av att genomföra de otaliga, hemlighetsfulla kemiska processer som inleds då vi ska införliva en del av vår omvärld – maten – med oss själva. Att tugga maten väl underlättar detta dagliga under som ger kraft till alla våra livsprocesser. Tuggar vi maten väl, underlättar vi, in sha Allah, också den bearbetning av maten som urskiljer och avskiljer de ämnen som bygger upp och ger kraft från dem som inte gör det.
Vi kan sägas införliva delar av omvärlden genom allt som möter våra sinnen i livets olika situationer. Att tugga maten väl kan då vara en bild av ett förhållningssätt som innebär eftertanke och reflektion, som vi så ofta uppmanas till i Koranen. Hur möter jag t.ex. min medmänniska? Skyndar jag förbi och skyndar vidare med tanklös likgiltighet eller tar jag vara på mötet, viss om att det inte är en slump att det sker? Om jag stannar till, lyssnar noga, och är tålmodig när det gäller att försöka förstå vad den andre vill förmedla kan mötet, in sha Allah, bli välsignat för oss båda.
Trots att vi muslimer vet att hast och brådska är från shaytan, förhastar vi oss ofta:
Människan ber om det onda, liksom hon ber om det goda, eftersom hon är benägen att förhasta sig. (K. Sura 17: 11)
Och i en hadith sägs:
”[Att handla lugnt och med] tålamod är från Gud, och jäkt är från den onde.” (al-Bayhaqî)
Att ha bråttom och att stressa kan ju i vissa sammanhang och situationer vara nödvändigt, kanske en fråga om överlevnad. Men att stressa och hetsa kan också bli en tärande vana, ett sätt att leva och förhålla sig. Att skynda vidare till nästa stund, nästa möte, nästa åtagande kan vara pådrivet av oro och ängslan att inte räcka till eller av girighet eller andra tvivelaktiga önskningar och begärelser. Kanske i grunden en brist på förtröstan och tillit till Gud, Den Vise (al-Hakîm), Den som bestämmer våra öden (al-Qadîr).
Det kan också handla om att vanemässigt lägga upp för stora portioner åt sig – dvs. åta sig för mycket. Vi kan ju se så mycket gott i att orka lite mer, hinna lite till – men erfarenheten lär att för stora åtaganden leder till försummelser och att något till sist ändå måste offras, eftersom vi varken hinner eller kan bearbeta för mycket på en gång, och särskilt inte om vi eftersträvar ihsan, att inför Gud, (al-Basir, al-Alim), som ser allt och vet allt, göra ett så gott arbete som möjligt. Vi vacklar vidare med vår alltför tunga börda, men vem är det som lägger på oss den? Det är ju inte Gud:
Gud lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära. (K. 2: 286)
Här får vi – som ofta – rannsaka och bearbeta våra avsikter, och reflektera över nödvändigheten i våra åtaganden.
Vi vet att ingenting sker utan att Gud har skrivit det, så hur förhåller jag mig till det som Gud ger just mig, just nu och just här? Med ett vaksamt och reflekterande förhållningssätt – understött av den kunskap vi får del av genom vår Profet, må Gud välsigna honom och ge honom frid – kan vi bättre bedöma vad som bör föranleda att vi handlar, hur vi ska handla, vad som bygger upp och ger kraft, vad vi bör vända oss bort ifrån eller bara låta passera, och med Guds nåd få kraft att hålla oss på den raka måttfulla och balanserade vägen – sirata al-mustaqim.