Månadens nasiha av Idris F Brusi
maj 2013
Bismi lLah ar Rahmani ar Rahim
was-salatu was-salamu ’ala Muhammad wa ’ala alihi wa ashabihi
Jag gick till mitt lokala gym och löste ett medlemskap utan att träna där mer än vid något sporadiskt tillfälle. Underligt nog så förväntade jag mig att min kropp skulle bli både starkare och friskare, genom medlemskapet ensamt. Ett uppenbart självbedrägeri.
Jag gick till en stor shaykh, en lärd man, och bad om en wird och han gav mig en. Två gånger om dagen skulle jag läsa den. Hur kan jag förvänta mig att växa och bli starkare och i bättre form andligen om jag inte läser den?
Idrottsmän och idrottskvinnor, de som excellerar i sina discipliner, genomgår ofta en fas i sin hårda träning där de frågar sig själva om det är värt all tid och smärta de betalar med. Svaret är så klart individuellt, men vi vet med säkerhet att de vi idag minns som vinnare, eller som förebilder eller som lagmedlemmar, är de som pressade sig vidare. Förbi smärtan, förbi känslan av uppgivenhet, förbi allt vid sidlinjen som lockade. Fokus på målet. Att utmana sig själv och för ett kort ögonblick i livet nå så nära perfektion en människa kan nå.
Men målet är inte nödvändigtvis att tillhöra världseliten. Alla människors utmaningar är individuella därför att våra förutsättningar är olika. En ska bli Leo Messi, en ska bli Ahmed Kelly. För en människa är excellens att bli världens absolut främste forskare, för en annan är excellens att ens ta sig till universitetet. (Allah lägger inte mer på en själ än den kan bära 2:286)
Det är inte ett krav att välja en andlig väg, men om vi gör det, så skall vi inte förvänta oss att den vägen får oss att växa om vi inte är beredda att göra jobbet. En kokbok mättar ingen hunger och ett gymkort stärker inga muskler.