Från djup till yta – från centrum till periferi
Det moderna, sekulära samhället har fört med sig en rörelse från djup till yta och från centrum till periferi. Människan behöver leva sitt liv längs två dimensioner; en vertikal och en horisontell. Den vertikala horisonten representerar djupet och där finner man svar på existentiella frågor: Vem är jag? Varifrån kommer jag? Vad är meningen med allt och vart är jag på väg? I den horisontella dimensionen finner vi svaren på frågor om hur vi ska leva här på jorden. När den vertikala dimensionen trängs undan och försvinner, försvinner även förståelsen av de symboler som har använts för att förmedla de meningar som finns i djupdimensionen. Socialantropologen Mikael Kurkiala skriver att vi har berövats ett språk som gör det möjligt för oss att tala om livets djup, och att människan förminskas utan tillgång till detta språk. Utan dessa symboler blir det svårt att förmedla och få begreppslig tillgång till sådant som rör existensens villkor.
Religionen kräver reflektion, men i det moderna samhället verkar tiden aldrig räcka till. Profeten, frid och välsignelser vare med honom, har sagt: ”Många människor har låtit sig bedras i fråga om två ynnestbevis; hälsa och fritid.” Det går inte att uppleva djup om man aldrig, ens under sin fritid, stannar och öppnar sig inåt mot. Många människor ingen vilja att utnyttja sin tid på detta sätt. Det finns en skillnad mellan centrifugal och centripetal fritid. Centrifugal fritid är sådan som pressar människan ut från henne själv. Många människor verkar ha ett behov av fart, och detta kan, för många, fungera som en flykt för att inte behöva konfronteras med ett existentiellt vakuum. De ägnar sin fritid åt att fly från sig själva, ut mot periferin. Vi har ett behov av centripetal fritid, då vi kan ägna oss åt reflektion, då vi vänder oss modet de inre djupen. Det är bara när man inte bekymrar sig om vad som ska följa i den omedelbara framtiden som man kan ta tillvara ögonblicket och reflektera över livets mening. Det moderna livets stress och jäkt erbjuder alltför få tillfällen för självreflektion. Denna stress är den huvudsakliga orsaken till att djupdimensionen har gått förlorad i vår tid. Profeten, frid och välsignelser vare med honom, har sagt: ”[Att handla lugnt och med] tålamod är från Gud, och jäkt är från den onde.” Problemet är att tiderna förändras, medan människan är sig lik. Hon har inte upphört att vara människa, och att ställa sig frågan ”För vilket ändamål?” Hon finner inget svar och blir därmed medveten om den tomhet som döljer sig under ytans ständiga rörelse.
Denna tomhet försätter människan i medvetna, såväl som omedvetna, mentala svårigheter som bara kan få utlopp i någon form av djupdimensionellt tänkande. Det som ännu återstår av den tidigare levande vertikala dimensionen har kommersialiserats. Religiösa symboler förvandlas till något som kan konsumeras och töms därmed på sitt djup och andliga innehåll. Ett exempel på detta är försäljningen av ikoner och restaureringen av moskéer och kyrkor på turistorter. De religiösa symbolerna som en gång var fyllda av mening har tömts på allt innehåll. Mening har blivit form, religion är kitsch. Här kommer man osökt att tänka på festivaler som Re:Orient. Religiös poesi och religiös musik blir konsumtionsvaror som tömts på sitt djupt meningsfulla innehåll.
Den horisontella dimensionen är platt och ytlig, medan den vertikala innehåller djup. Det moderna samhället har en benägenhet att förytliga. I samband med moderniteten, och i synnerhet med positivismens uppkomst, börjar man misstro allt som inte kan mätas eller undersökas med hjälp av empiriska metoder. Relativismens framsteg har medfört att man inte längre förnekar existensen av en annan värld, men man har gett upp allt hopp om att kunna närma sig den. Det uppstår därför ett brott mellan yttre tecken och det de betecknar. I förmoderna samhällen har man t.ex. alltid utgått från att fysiska skillnader mellan män och kvinnor betecknar skilda andliga kvaliteter. Idag ifrågasätter man om de fysiska skillnaderna döljer andliga skillnader. Den yttre formen döljer inget djup under ytan, och vi rör oss därför alltmer mot en tvådimensionell, platt värld. Symboler pekar mot ett djup bortom sig själv, men om symbolen upphör att peka mot något, upphör den också att vara en symbol. Den förvandlas till en fetisch, dvs. ett föremål som bara pekar mot sig självt, och därmed får tecknet ett liv frikopplat från den värld den en gång pekade mot. Den ”moderna fetischismen” gör världen platt, och frigör symboler och tecken från deras ursprungliga andliga sammanhang. Viktor Frankl skriver:
Om jag pekar på någonting med fingret, tittar hunden inte i den riktning i vilken jag pekar; den tittar på mitt finger, och ibland nafsar den efter det. Den fattar inte den semantiska meningen med att peka på någonting. Men hur är det med människan? Är det inte så att hon också ibland är oförmögen att förstå meningen med någonting, låt oss säga meningen med lidandet, och sätter hon sig inte också upp mot sitt öde och nafsar efter dess finger?
Detta exempel kan med fördel tillämpas på symboler. Om vi antar att symboler i själva verket pekar mot något bortom sig själva, och att vi glömmer, eller ignorerar detta, blir vi inte då som hunden i berättelsen? Vi stirrar oss blinda på fingret, oförmögna, eller ovilliga att se verkligheten bortom symbolen. Det är inte deras ögon som är blinda, nej, det är hjärtana i deras bröst!
I det moderna samhället förlorar religionen sin betydelse och religiösa tempel flyttas från centrum till periferin. Gai Eaton skriver:
De prioriteringar som styrde den heliga staden har omkastats. Vi kan ibland förbryllas över att ett av ”tecknen för slutet” – slutet för världen, slutet för allt som finns under solen – som förutsades av Profeten Muhammed, frid och välsignelser vare med honom, var ”uppförandet av höga byggnader”. Det finns inget mysterium här. När vi ser att byggnader som tillägnats statens makt eller ackumulation av rikedomar reser sig högt över en moské eller en kyrka är det lätt att förstå att denna jättelika arrogans är ett förebud för, och något som förtjänar, allomfattande utplåning. Leta efter en kyrka i en västerländsk stad och du kommer att finna den som en ädelsten halvt begravd under småsten. I New York, Los Angeles och London kan du finna kyrkor som ser så förkrympta ut på grund av de enorma byggnader som tränger sig på dem att de kan uppfattas som leksaker och de behandlas därefter. De har tilldelats en plats, och det är en mycket liten plats.