Det handlar inte om yttrandefrihet
Med jämna mellanrum kan man läsa om människor som är upprörda till följd av något de hört på tv och radio eller läst i tidningar. Ord och bilder kan väcka starka känslor, negativa såväl som positiva. Detta beror på att vi redan i tidig ålder lär oss att förknippa vissa ord och bilder med positiva känslor, och andra med negativa. I ett land där människor socialiseras på ungefär samma sätt är det därför inte förvånande att majoriteten av befolkningen förknippar vissa ord och bilder med positiva känslor, och att andra ord och bilder förknippas med negativa känslor. I Sverige är det t.ex. få människor som blir upprörda över att en sångerska uppträder i kort kjol, medan detta kan väcka starka känslor i ett annat land. Å andra sidan kan man i Sverige reagera starkt på bilder anknytande till barnäktenskap, medan man av den anledningen knappt höjer på ögonbrynen i andra delar av världen.
En av statens uppgifter är att beskydda sina medborgare. Det är välkänt att staten bör skydda medborgare från fysiska angrepp, men alla är inte lika medvetna om att det finns lagar som stiftats för att skydda människor från psykiska angrepp. Lagen om förargelseväckande beteende är ett exempel på en lag som är tänkt att skydda människor från starkt obehagliga känslor. Det är t.ex. inte tillåtet att gå naken på Centralstationen i Stockholm, eftersom detta skulle förarga och uppröra många människor. Människors känslor anses m.a.o. vara så viktiga att lagar stiftas för att bevara människors emotionella balans. Människan strävar efter emotionell jämvikt och ingen vill bli negativt känslomässigt upprörd. För att skydda medborgarna bör staten utforma en miljö som mer eller mindre garanterar emotionell trygghet. Att t.ex. hädelse förbjudits i många länder beror bl.a. på att den väcker starka negativa känslor.
I det moderna samhället uppstår nu ett problem. Det finns stora minoriteter som inte har socialiserats på samma sätt som majoriteten, och det som lämnar majoriteten oberörd kan ibland väcka starka känslor hos dessa minoriteter. Lite generaliserande kan man säga att religiösa symboler eller personligheter inte förknippas med särskilt starka positiva känslor i Sverige, eftersom majoriteten av medborgarna inte lärt sig förknippa sådana symboler och personer med positiva känslor. Men det finns minoriteter som blir emotionellt upprörda när de upplever att religiösa symboler eller personligheter som de håller kära förnedras. Det går inte att ta hänsyn till enskilda individers känslor när man stiftar lagar, men när det gäller stora grupper som känner att deras känslor åsidosätts är det viktigt att tillgodose deras behov av emotionell trygghet för att få harmoni i samhället som helhet.
På ett ytligt plan har debatten i mångt och mycket handlat om att invandrare i allmänhet, och muslimer i synnerhet, inte ska komma hit och kräva inskränkningar av yttrandefriheten. På ett djupare plan är det dock tydligt att många i själva verket argumenterar för att muslimer inte ska ha rätt att över huvudtaget uttala sig om svensk lagstiftning, oavsett om det rör sig om muslimer som nyligen anlänt till Sverige, är födda här eller är etniska svenskar som konverterat till Islam (att Sverige lägger sig i andra länders lagstiftning anses dock vara självklart, eftersom Sverige anses ha den moraliska rätten på sin sida). Yttrandefriheten har aldrig varit helt och hållet oinskränkt. Det har alltid förts en diskussion om hur mycket man ska eller bör inskränka yttrandefriheten. Det finns t.ex. lagar i det sekulära samhället som reglerar sådana stimuli som förargar eller väcker skamkänslor. Ett exempel på en sådan lag är förbudet mot pornografi i det offentliga rummet. Pornografi upprör långt ifrån alla människor, men tillräckligt många för att det ska ligga i statens intresse att inskränka lagen om yttrandefrihet. Det finns redan lagar som censurerar sådana stimuli som kan orsaka ångest, skam eller vrede. Dessa lagar finns där för att människor ska kunna känna sig emotionellt trygga. Var gränsen ska sättas är något som diskuteras kontinuerligt, och detta innebär att yttrandefriheten inte på något sätt är statisk och absolut.
Om det nu är så att det alltid har förts en diskussion om yttrandefrihetens gränser, hur kommer det sig då att muslimernas reaktioner vållar ett sådant ramaskri? Här visar sig en paradox. Den enda förklaringen tycks nämligen vara att många av dem som säger sig värna om yttrandefriheten inte anser att muslimer omfattas av lagen om yttrandefrihet.