Flickan som ville ha bevis
av Barbro Klingmann (2000)
Det var en gång en flicka som ville ha bevis
Hon nöjde sig inte med väl beprövad expertis
utan ville veta exakt och precis
Hon kom till läraren, som bad henne sitta först
för att släcka hennes kunskapstörst
Men flickan sa: jag har inte tid att sitta
Jag är ute för att sanningen hitta.
Så hon gav sig ut på färden
att söka kunskap i världen
Hon såg en grupp av fromma män
som satt försjunkna i stillsam bön
och ropade till dem: vad vet ni om sanningen?
Den äldste log och vinkade henne till sig
Min dotter, sanningen finns inom dig.
Om du är tyst kankse Gud i sin godhet visar den för dig
Men flickan sa: hur kan jag vara tyst
innan jag fått några sanningsbevis?
Hon kom till ett sällskap av lärda män
som dryftade lemma och teorem
hon frågade: kan ni bevisa dem?
Professorn lyfte ett halvt ögonbryn
och forstsatte oberört sin deduktion.
Under tiden satt bröderna hemma i byn
och lysste till lärarens lektion
om Sokrates visdom och ödmjukhet:
”Det enda jag vet är hur lite jag vet”
När flickan hörde det
sa hon: ”Vilka idioter! – ni fattar ju INGENTIIINNNNNNNGGGGGGGGG!!!”