Att studera vid Dar al Zahra
En skildring av kvinnliga studerandes liv i Tarim
av Aisha Iris Nilsson
Den som kommer till Tarîm överväldigas av många starka intryck: bergen, stillheten, adhân och dhikr som hörs från moskéerna dag och natt, stjärnhimlen och månen som verkar så nära. Men det som gör Tarîm så speciellt är människorna och deras kärlek till Profeten, må Allâhs frid och välsignelser vara med honom, hans familj och hans följeslagare, deras trofasta efterlevnad av hans sunna, deras strävan att bevara och förmedla Islams rika kunskapstradition, deras kärlek till och trofasta följande av många stora imamer ( bla Imâm Ghazâli och Imâm Haddâd )och att många av dem tillhör Profetens välsignade familj, Allâhs frid och välsignelser vare med honom. Allt detta gör deras ansikten så strålande av ljus att ens tro stärks bara av att se dem.
Profeten, Allâhs frid och välsignelse vare med honom, sade:
”Den som ger liv åt min sunna ger liv åt mig”
Tarîm har länge varit en välsignad plats. På Abû Bakrs tid, må Allâh vara nöjd med honom, var Tarîm ett av de få samhällen som höll fast vid att betala zakat. När Abû Bakr fick höra det bad han för Tarîm; att dess vatten inte skulle sina, att staden inte skulle bli förstörd eller övergiven och att awliya skulle växa i Tarîm så som gräs växer.
Tarîm är känt för fiqh och tasawwuf, men också för att vara en av de få platser som fortfarande är ren och opåverkad av västerländsk kultur. Därför kommer olika sorters människor hit, studenter, murider eller sådana som vill uppfostra sina barn i en islamisk miljö. Många kommer från Afrika, Indonesien Malaysia, Yemen eller närliggande muslimska länder, ganska många också från England och Amerika och för tillfället finns tre familjer från Sverige och två från Australien här.
Ingen som kommer till Tarîm kan förbli opåverkad av Habîb Omars starka utstrålning; både han och hans fru Habâba Nôr talar på ett sådant sätt att alla som lyssnar känner att talet riktar sig till dem personligen. Habâba Nôr är dotter till en stor sheykh, gift med en stor sheykh och Allâh har givit henne mycket kunskap, visdom och ljus (nôr).
Kvinnorna i Tarîm är aktiva; i kvinnornas skola, Dar-ul Zahra, läser man ämnen som fiqh, usôl, aqîda, tasawwuf, adab, tadjwîd, tafsîr, hadîth och sîra. Även utanför Dar ul-Zahra hålls många föreläsningar och dhikr-möten som alltid är välbesökta av kvinnor i olika åldrar. Vid varje samling i Tarîm minns och prisar man Allâh och sänder välsignelser över Hans Profet, vilken anledning man än haft att samlas. Några av studenterna i dar ul-Zahra bor i skolan. Rummen är små och enkla med en matta på golvet som flera studenter och lärarinnor sover på. När man kommer in i rummen får man ett intryck av stor anspråkslöshet och enkelhet. Här bor de som lämnat familj och hem för att så småningom in sha Allâh sprida kunskap och ljus i sina hemländer. De som av olika anledningar bor utanför dar ul-Zahra är välkomna att sova över och delta i rutinerna där.
Dagen börjar något mer än en timme före fadjr med tahadjud och dhikr. När adhân hörs från de olika moskéerna sitter alla redan i bönerummet i likadana bönekläder i olika färger; det är tyst. Därefter ställer sig alla upp och ber sunna; ingen utelämnar sunnan att använda siwâk före bönen. Detta är en viktig sunna som praktiseras flitigt av såväl studenter som tarîmbor. Efter fadjr sitter man tillsammans och gör dhikr och läser Koran tills solen gått upp; alla ber salat ul ishraq. Därefter följer en stunds ledighet för frukost och läxläsning; många av texterna man läser memoreras. När klockan blivit sju börjar skolan med tadjwîd för alla olika nivåer fram till åtta. Därefter ser schemat litet olika ut. En av de första lektionerna brukar behandla fiqh, som man läser nästan varje dag. Man sitter på stråmattor på golvet, det är alldeles tyst och studenterna visar mycket stor respekt för den som undervisar. Varje lektion börjar och slutar med duâ. Första delen av skoldagen slutar ungefär en timme före dhuhr; många passar på att sova en stund. När det är dags för dhuhr samlas man i bönesalen igen. Kvinnor och flickor från många olika länder står samlade i bön och läser sedan dhikr tillsammans. Jag kan fortfarande höra deras röster i mitt inre ”La ilaha illa Allâh ul Malik ul Haqq ul Mubîn”. Under Ramadân hade man tasawwuf-lektioner direkt efter duhr.
Man turas om att laga maten. På vardagar äter man ofta samma sak; fisk och ris. På fredagar lagas ibland något annat. Människorna i Tarîm har enkla matvanor, grönsaker, fisk, ris, ett traditionellt fullkornsbröd som bakas utan jäst, kokt vete, getmjölk och, förstås, mycket dadlar. Vid festliga tillfällen äter man get- eller fårkött med ris, grönsaker och tharid ( bröd uppblött i köttbuljong ) den rätt Profeten, Allâhs frid och välsignelser vare med honom, tyckte bäst om. Man ser sällan tillkrånglade efterrätter, istället serveras frukt efter maten. Det är ovanligt att man ägnar lång tid åt att tänka på vad man ska äta eller åt tillagningen av maten. Runt varje tallrik sitter 5-6 personer och äter med händerna. Tallrikarna är framdukade på ett flätat stråunderlägg som ligger på golvet. Efter maten finns det lite ledig tid till läxläsning eller vila. Sedan man bett asr och läst surat ul Wâqia och Hisb ul Bahr av Imam Shâdhili, ser det lite olika ut. Vissa dagar deltar kvinnorna i Habîb Omars tasawwuf-lektioner via en lokal radiostation. Så gott som alla dar ul-Mustafas ( dar ul-Mustafa är dar ul-Zahras manliga motsvarighet ) aktiviteter sänds där och gör det möjligt för alla som vill att delta i dem: den dagliga dhikrín, föreläsningar, lektioner och en mycket speciell mawlid varje torsdagskväll. Det finns många olika slag av mawâlîd (pl. av mawlid), gemensamt är att man samlas för att minnas Profetens födelse, Allâhs frid och välsignelser vare med honom, och ge honom fridshälsningar som ett uttryck för tacksamhet över att Allâh kallat oss till Sig genom att sända Sin utvalde Profet till oss. Den mawlid som läses i dar ul-Mustafa är samtidigt ett stycke poesi skrivet av Habîb Omar; den är mycket vacker, både i sin yttre form ( språk och recitation ) och i sin betydelse. Den har rört många hjärtan och öppnat dem för kärlek till den som är älskad av Allâh, Allâhs frid och välsignelser vare med honom. Olika personer turas om att läsa verser som talar om tiden innan han sändes, hans ställning hos Allâh och hans betydelse för oss. Alla närvarande stämmer in i fridshälsningar i slutet av varje vers. ”Strax innan gryningen frambringades vägledningens sol, den älskade blev synlig, välsignad och bevarad.” Efter den här versen ställer sig alla för att symbolisk välkomna Profeten, Allâhs frid och välsignelser vare med honom. Nu läser man också tillsammans; ”yâ Nabi salâm alayka yâ Rasôl salâm alayka yâ habîb salâm alayka salawât Allâh alayka.”Vägledningens tid har kommit, förnekelsens helgedom är skakad”.”Välkommen, välkommen o mina ögons ljus” Därefter övergår man till att göra duâ.”O Herre, förlåt mig mina synder, o Allâh genom denne medlares välsignelse, o Allâh.. församla oss alla hos den utvalde ( Mustafa ), o Allâh. Efter mawliden ber Habîb Omar några av de närvarande tala och talar därefter själv. Han avslutar med en lång duâ. Talet och duân går inte att beskriva; en av mina älskade lärarinnor sa: ”Hans ord är ljus.”.
Varje tisdag efter asr är det hadra då kvinnor från hela Tarîm samlas och gör dhikr tillsammans. Efter dhikrín talar olika kvinnor och till sist Habâba Nôr. Varje söndag efter asr har Habâba Nôr en öppen, mycket välbesökt föreläsning. Dit kommer kvinnor från hela Tarîm. En av mina första upplevelser i Tarîm var att delta vid en sådan föreläsning; alla dessa kvinnor hoppackade i bussar; trots hettan klagar ingen eller visar bristande tålamod. Även föreläsningssalen är överfull och det är mycket varmt, alla sitter helt tysta och stilla och verkar inte tänka på annat än att försöka uppfatta vad Habâba Nôr säger. Föreläsningen avslutas med dhikr och duâ ”Yâ Arham ar-Rahimin ” Jag hade aldrig sett något liknande, alla dessa kvinnor med ansikten strålande av ljus och uppriktighet, åkallande Allâhs vackraste namn. Tårarna rinner ned för mina kinder, al-hamdulillah att jag har fått komma till Tarîm.
På fredagar efter asr samlas några av studenterna och läser Burdan tillsammans. Det är en mindre samling och många av oss som har barn går dit med barnen. Om de är tysta får de sitta med, annars får de leka i rummet intill med någon av mammorna som fortfarande hör Burda-recitationen tydligt. Det känns mycket viktigt att ha aktiviteter där det finns utrymme för barn och som är meningsfulla för både mammorna och barnen, där barnen varken stör eller blir alltför uttråkade. En annan sådan aktivitet är en fiqh-lektion avsedd för mammor, varje måndag efter asr. Lektionen hålls hemma hos läraren, en amerikansk konvertit som studerat många år både i Damaskus och i Tarîm. Hans äldre döttrar leker med de barn som kommer in i rummet intill. Hans fru deltar själv i lektionen med den yngsta dottern i knät. Två till tre andra mycket små barn är också med hos sina mammor. Det brukar, al-hamdulillah, gå mycket bra och det är mycket givande för småbarnsmammorna. Det finns också en adab-lektion för dessa engelsktalande mammor varje torsdag efter asr. En av dar ul-Zahras lärarinnor undervisar och en av studenterna från England översätter. Dessa två lektioner organiseras av de engelsktalande systrar som är här för att studera, för att deras män studerar här eller för att uppfostra sina barn. Då och då har systrarna möten för att diskutera aktuella frågor: det kan gälla lektioner eller hur olika aktiviteter ska arrangeras; såsom att besöka olika personer, moskéer eller Tarîms gravplats, hur hjälp till dem som just kommit till Tarîm ska organiseras liksom matlagning åt sjuka eller åt dem som just fött barn, aktiviteter för barnen, îd-firande och mycket annat. Det är så fint att se dessa systrar, alla olika och från olika platser, samarbeta, respektera och älska varandra för Allâhs skull.
När solen är på väg att gå ned färgas bergen röda, man ser män skynda till moskéerna och kvinnor till sina hem för att be under den mest rekommenderade tiden. Kvinnorna i dar ul-Zahra samlas i bönerummet för att innan maghrib läsa Imam al-Haddâds Wird ul-Latîf. ( Finns transkriberad och översatt till engelska: ”The Prophetic Invocations” )
Många av de västerländska kvinnorna följer med i dhikern via radion och har delvis med hjälp av den lärt sig att läsa den arabiska texten. Efter maghrib är Tarîms gator så gott som tomma. I husen och skolorna ägnar man sig åt olika former av Gudsdyrkan.
En del lektioner börjar en stund in på maghribs tid; i dar ul-Mustafa läser de flesta männen fiqh och i dar ul-Zahra undervisas i kortare andliga texter av Imâm Ghazâli, Imam Haddâd eller andra av Ba Alawi-tarîqans stora imâmer. När Habâba Nôr har möjlighet är det hon själv som undervisar, annars har det varit ustadha Halima, en ung, mycket kunnig och mycket speciell lärarinna från Indonesien.
När adhân hörs avslutas lektionerna, kvinnorna repeterar tyst böneutroparens ord och gör den duâ som är rekommenderad efter adhân. Var och en försjunker sedan i tyst bön i hopp om att den ska bli besvarad. Före íisha läser man två kortare awrâd ( pl. av wird ), wird ul-Attâs och Imâm al-Haddâds Râtib. Båda dessa avslutas med att läsa Fâtiha för Profeten, må Allâhs frid och välsignelser vara med honom, hans familj och hans följeslagare, och för olika awliya från Tarîm. Man ber att Allâh ska visa dem barmhärtighet, höja deras ställning i Paradiset och att de ska gagna oss genom sitt ljus, sina hemligheter, sin kunskap och den välsignelse som kommer från dem. Detta är en mycket välsignad duâ. En stund efter íisha äter man kvällsmat, klockan har nu hunnit bli ungefär åtta. Studenterna förbereder sig för morgondagens lektioner, läser Koran, städar upp i rummen, hjälper till i köket eller sitter med varandra och pratar. I ett av rummen sitter ustadha Halima och undervisar dar ul-Zahras övriga lärarinnor i den mest avancerade fiqh-boken. Många är trötta och vid tiotiden sover de flesta för att orka gå upp när de olika moskéerna i Tarîm börjar tahadjud-dhikern vid tretiden.
Stöd till studerande kan ges via
Al Ghazali-institutets utbildningsfond: PG 50 28 20-4