Månadens nasiha av Ann-Catrin Nilsson
juli 2011
Bismi lLah ar Rahmani ar Rahim
”Varför är jag så ångestfull?” frågar Erik Lindorm i dikten ”En vardagskväll” och han fortsätter:
Det är för människornas skull.
Hur slappt de födas, lojt de dö
och stå vid usla brunnar kö,
fast vintergatans vita släp
högt tindrar över jordens skräp
Med poeten kan vi sörja över att många människor vänder sig bort och är likgiltiga inför skapelsens majestät och, därmed också ytterst, inför Skaparen. Vi kan uppleva att det inte bara är det heliga de vänder sig bort från utan också att de saknar sann omsorg om sig själva och bara ”slappt och lojt” lever på utan att varken tro på eller reflektera över ett slutligt mål. Vardagslivet kan nog vara uppfyllt av allehanda omsorger om den egna personen och kroppen, men en omsorg inriktad på det bestående goda i ett tillkommande liv förblir för många bara någonting som bygger på ”sagor från förfädernas tid” (K. 16: 24)
Dödens ögonblick tillhör Gud som råder över liv och död, och i Sin Visdom har Han dolt för oss när det ska komma, men som muslim vet man att man inte bara kan, utan också är uppmanad att bereda sig för det som kommer därefter. Vi förbereder oss genom sökandet av Guds välbehag då vi försöker göra det påbjudna och undvika det förbjudna, liksom genom vår strävan att ha rena hjärtan, goda avsikter och genom att under livets olika omständigheter ge prov på tålamod och tacksamhet. Genom vår strävan hoppas vi få vikter lagda på den våg vars utslag kan anföras för eller emot oss.
Kommer du kanske att gräma dig till döds, om de inte vill tro på detta budskap? (K. 18: 6)
Det ligger nära till hands att känna både ångest och sorg när vi ser andra handla och leva på ett sätt som vi har anledning tro kan ge deras vågskålar ett för dem ofördelaktigt utslag, och som redan i detta liv kan få följder som är svåra att bära. Antingen vi är konvertiter eller inte kan denna sorg gälla våra nära och kära. Vi är i så fall i gott sällskap, eftersom det i siran berättas om hur Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, innerligt önskade att t.ex. hans farbror, Abu Talib, som varit som en far för honom, skulle anta tron, och att Profeten ännu vid Abu Talibs dödsbädd tycks ha uppehållit detta hopp, för att till sist ge upp det.
Du kan inte leda den du älskar [Muhammad] på rätt väg, men Gud leder den Han vill. Och Han vet bäst vilka de är som är villiga att låta sig vägledas. (K. 28: 56)
Om inte ens Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, kunde leda dem han älskade på rätt väg, så är det naturligtvis inte möjligt för oss heller.
Om detta hade varit din Herres vilja skulle alla jordens invånare helt visst utan undantag ha antagit tron. Men kan du [Muhammad] påtvinga människorna tron? Nej, ingen kommer till tro utan Guds vilja – (K. 10: 99, 100)
Finns det då någonting vi kan göra?
Utan att glömma att ”ingen kommer till tro utan Guds vilja” kan vi som alltid rikta blicken mot Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, och se vad han gjorde.
För det första var han genom sitt sätt att leva ett lysande exempel.
Vi kan alltid sträva efter att bli bättre föredömen och efter att fördjupa vår religiösa kunskap och kunskapen om Profetens sunna. Med siktet inställt på långsiktighet, får vi ”alltid återvända till Gud i ånger” när vi trots våra ansträngningar kanske kommer till korta. Om vi alltid återvänder till vår strävan förverkligar vi de många uppmaningar till tålamod och uthållighet som nått oss. Kanske är det sådana tålmodiga strävanden som, med Guds tillåtelse, kan bidra till att öppna någons hjärta. Eller – för att sänka våra anspråk – åtminstone inte lägger hinder i vägen för ett sådant öppnande.
För det andra fullgjorde han det uppdrag han fått av Gud att ”varna och ge ett hoppets budskap”.
Jag är bara en varnare och förkunnare av hoppets budskap till människor som vill tro. (K. 7:188)
Som troende kan vi vittna om vår tro och det vi tror på. Då bör vi först noga rannsaka våra avsikter och inte nöja oss med mindre än en uppriktig önskan om vår medmänniskas välgång i detta liv och i nästa. Varför skulle någon som har anledning att misstänka en dålig eller självisk avsikt vilja öppna sitt öra och hjärta? Om vi dessutom arbetar på att fördjupa vår kunskap om budskapets karaktär och innebörd har vi lagt den bästa grunden för ett meningsfullt tankeutbyte.
Vi har säkert ofta hört hadither som framhäver vikten av en god avsikt, men Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, har också sagt:
När du vill göra något bör du först noga överväga följderna. Handla om de är de goda, om inte, avstå. (Ibn al-Mubârak)
Till vår strävan att ha goda avsikter får vi därför också, så långt vårt ljus räcker, försöka överblicka vilka följder våra ord och handlingar kan få, i en given situation, innan vi talar och handlar. Och eftersom vår kunskap på den punkten ofta är så begränsad, får vi be Gud att Han vägleder oss när det gäller var, när och till vem vi framför budskapet. In sha Allah att vi med Hans hjälp kan utveckla en känsla för det möjliga och lämpliga.
Vi får också påminna oss om att det finns de som, i ett nu-läge, inte kommer att ta emot vårt budskap.
Men för dem som framhärdar i att förneka sanningen är det likgiltigt om du varnar dem eller inte – de vill inte tro. (K. 2: 6)
Men livet och omständigheterna påverkar oss, vi förändras och om någon just nu inte kan ta emot det vi vill säga blir det kanske, in sha Allah, möjligt längre fram. Imam Nawawi har sagt att det är önskvärt (mustahabb) att be Gud om vägledning för muslimer (att de ska förbli muslimer) och för dem som inte är muslimer (att de ska bli det). Låt oss därför, särskilt i de situationer då vi vill berätta om vår tro, komma ihåg att be för vår medmänniska och ha tålamod om han eller hon argumenterar emot och inte genast tar till sig det vi försöker säga. Det är knappast ett tecken på en väl befäst tro att inte kunna lyssna med öppenhet, och om vi inte själva kan lyssna, ta emot och bemöta argument, finns det risk att också vår samtalspartner låser sig i en liknande attityd. Den vars tro är stark behöver knappast befara att öppenheten ska leda till eftergifter för något man inte kan tro på. Uthållig strävan i sökandet av vår egen väg till Gud blir därför det kanske viktigaste vi kan göra och kan, med Guds tillåtelse, stärka både vår egen tro och bidra till en öppning för andras möjlighet att tro.
Bara Gud känner våra hjärtan och vet vår slutliga bestämmelse – må Gud bevara oss i ödmjukhet. Inte heller kan vi veta hur Gud på sikt låter våra ord – och alla starka argument som talar för Islam – verka. Att de präglas av kunskap och goda avsikter är vårt ansvar, och “vänlighet förknippas aldrig med något utan att dess värde förhöjs och den avlägsnas aldrig från något utan att dess värde förringas” har vår Profet sagt, må Gud välsigna honom och ge honom frid.
Imam al Haddad skriver:
“När du påbjuder det goda eller förbjuder det onda ska du göra det för Guds, den Upphöjdes, skull och vara mild, vis och omtänksam. Ger man prov på detta samtidigt som man själv praktiserar det man påbjuder och undviker det man förbjuder, kommer uppmaningarna att klinga ljuvt i åhörarnas öron, väcka respekt och tränga in i bröst och hjärta; sådana förmaningar kommer att avvisas bara i sällsynta fall.”
En vardagskväll
Det är en vanlig vardagskväll,
med mänskosorl och hundars skäll,
med svarta skarors täta tramp
på hemväg efter dagens kamp.
Hör spårvägstrådens melodi!
Se ljusreklamens röda skri!
Och under isvitt båglampsblink
går lasten i sitt färska smink.
Det är en vanlig vardagskväll
och livets ton är vardagsgäll.
Varför är jag så ångestfull?
Det är för människornas skull.
Hur slappt de födas, lojt de dö
och stå vid usla brunnar kö,
fast vintergatans vita släp
högt tindrar över jordens skräp.
Tung är, o mänsklighet, din färd
i smutsens och i sorlets värld.
Fast över taket till ditt hus
står milliarder solars ljus,
kan du ej hålla själen ren
i deras sekeldjupa sken.
Hör, rymden sjunger segersäll!
På jorden är det vardagskväll.